Jag hade stått utanför simhallen i regnet med min svarta hoodie och blekta tighta jeans (som jag haft med mig ifall det skulle bli kallt) i över tio minuter innan Liam kom ut. Vad tusan hade tagit honom så lång tid? Jag stirrade med avund på hans ansikte. Han hade också hoppat från den tredje stegen, rivit upp sig - och ändå såg han så...så...perfekt ut. Just då, när jag kände mig vidrigare än någonsin, hade jag kunnat döda för hans gener. Han hade på sig samma jeans som jag sett honom med innan men hade nu,liksom jag, en svart hoodie på sig som han fällt upp luvan på över sitt fortfarande blöta svarta hår. Han hade varit inne där längre än mig själv och ändå hade han inte orkat torka håret. Jag skakade missnöjt på mitt huvud så mitt eget torra hår flög fram och tillbaka likt en häst. Liam gav mig en snabb blick och började sedan gå tillbaka mot entrén. Denna gång gick han lite saktare så det var enklare att hålla takten. Kanske hans ben gjorde det lite svårare för honom att gå? Det dåliga samvetet satte sig i form av en klump i min mage.
"Vänta", bad jag och lade min hand på hans axel. Jag kände hur han stelnade till under min hand. Han stannade upp, men vände sig inte om. Så jag stod där bakom honom som en fåne och försökte hitta de rätta orden. Han hade räddat mig - två gånger på samma dag.
"Jag vet att jag blev irriterad och bad dig att inte lägga dig i där uppe." Jag svalde. Orden kom ut i en knapp viskning. "Men jag är glad att du la dig i. Jag är glad att du hoppade i och räddade mig... Jag har ingen aning hur du visste att det där skulle hända..." Liam hade nu vänt sig om. Han såg på mig med nyfikna ögon. "...men jag är bara glad att du gjorde det. Tack, du räddade mitt liv." Och då gjorde han det. Han log. Nejnej, han log inte bara! Han lyckades åstadkomma ett riktigt leende , med tänder och allt. Jag flämtade till och kunde inte låta bli att dra efter andan. Det var tveklöst det vackraste leendet jag någonsin sett. Leendet fick små smilgropar att synas på vardera sida om munnen och hans ansikte blev trippelt upp så vackert. Ja, herrejävlar. Jag hade ingen aning om vad jag höll på med, men jag tog ett steg framåt så det bara var någon centimeter mellan våra kroppar. Sedan placerade jag min ena hand på hans bröstkorg och såg rakt in i hans ögon. Hans leende var nu ett litet gap istället medan han såg intensivt tillbaka på mig. Det var som om jag befann mig i trans. Allt runtomkring oss försvann, jag märkte knappt att det blåste upp till oväder runt om oss, allt jag såg var Liam. Och jag svär, mitt hjärta hade aldrig dunkat så hårt,så snabbt och så oregelbundet förut. Det plötsliga begäret gick inte att kämpa emot, jag böjde mig fram, blundade och... Sket på mig. Nästan. Åskan hade fått oss båda att hoppa till och transen jag befunnit mig i bröts. Skräckslaget skrek jag till när åskan dundrade så hårt att det var ett under att marken inte skakade. Till råga på det piskade regnet mig i ansiktet och den hårda vinden fick mig nästan att blåsa omkull.
"Vi måste skynda oss in!" utbrast jag och till min förvåning lade Liam sin ena arm över min axlar och hukade sig över mig som för att skydda mig från regnet när vi sprang tillsammans mot entrén. Liam höll upp dörren för mig i entrén som en gentleman och visade mig, utan dröjning, skolsysterns rum som var två dörrar ifrån receptionen.  Det var en mullig dam som satt vid skrivbordet och knappade på tangentbordet då vi steg in. Hon hade kastanjebrunt långt hår som hon sattit upp i en inbakad fläta, det var väldigt fint. Men det var i stort sätt det enda fina på henne. Hennes näsa var gigantisk, hon hade minst tre dubbelhakor och hon hade en stor fettknöl på sitt ena ögonlock. Hennes kläder var inte till stor hjälp heller för den delen; hon bar en blå, lång kjol med vita blommor och en ljusorange t-shirt till det. Kom igen. Var är stylingakuten då man behöver dem? Till min lättnad såg hon i alla fall snäll ut. Hon slet sig genast från datorn när hon fick syn på oss och vinkade ivrigt in oss.
"Du måste vara ms Jewel! Jag är mrs Denver, men du kan kalla mig Sophie", sa hon glatt och vände sig om i sin röda stol med uppstoppad sits och ryggstöd.
"Trevligt att träffas men hur visste du att jag het-"
"Åh, ryktet sprider sig snabbt här", avbröt hon och såg sedan på Liam.
"Trevligt att se dig här Liam", sa hon innerligt. "Jag trodde aldrig dagen skulle komma då du skulle göra ett besök hos mig." Jag såg förvirrat på henne, vilket hon verkade märka.
"Liam måste ha skadat sig hundratals gånger sedan han började på Gibson High. Jag minns redan första dagen när en liten pojke klättrat upp för en stupränna. Liam klättrade upp efter honom och lyckades hjälpa pojken upp på taket innan stuprännan lossnade helt. Oturligt nog var Liam fortfarande fastklamrad vid stuprännan och fick sig en ordentlig smäll när den föll. Efter det byttes alla gamla och rostiga stuprännorna äntligen ut. Ja må då säga det, Liam är en riktig hjälte. Alltid på rätt plats vid rätt tidpunkt, men annars ser man inte mycket av honom - eller hur pojken min?" Hon log brett mot Liam och han gav ett svagt leende tillbaka.  "Hursomhelst", fortsatte hon och vände sig mot mig igen, "så har Liam aldrig kommit hit när han blivit skadad. I början trodde jag lille Liam var rädd för mig, men det visade sig bara att han valt att vara självständig, precis som med allt annat. Han sköter sina egna skador, eller hur Li-Li?" Liam ryckte till åt smeknamnet och nickade sedan besvärat. Själv kämpade jag för fullt med att inte börja gapskratta. Sophie var knäpp.
"Menmen, nog pratat om det! Vad för er hit idag?" Jag såg tvekande på Liam och var osäker på vem som skulle visa upp sin skada först. Eftersom han fortfarande stod stilla, lutad mot den ljusblåa dörren så antog jag att han inte hade någon brådska.
"Mitt huvud",sa jag och vände mig om för att sära på håret. Sophie flämtade till högt.
"Käre nån! Vad i all sin dar har du råkat ut för,mitt barn?"
"Jag minns bara att jag typ...halkade." Liam skakade missnöjt på huvudet och drog fram både papper och penna från sin ena jeansficka. Efter det började han kluddra snabbt på pappret och gick sedan fram för att ge det till Sophie. Det tog ett tag innan hon läst igenom allt han krafsat ner.
"Hm...oj,oj,oj...", mumlade hon samtidigt som hon läste. Slutligen lade hon ner lappen på sitt bord och gav mig en medlidande blick.
"Det är så tur att Liam fick upp dig snabbt ur vattnet, annars är jag rädd för att ett besök hos mig inte hade räckt till." Hon lutade sig fram över såret och drog undan lite mer hår. "Det är inte speciellt djupt ser jag, men väldigt stort...Mycket blod." Hon suckade som om hon hade en hel del jobb framför sig och vände sig om för att öppna ett litet skåp på bordet bredvid. Jag såg inte riktigt vad hon tog ut och jag var inte heller säker på att jag ville veta. "Jag ska rengöra ordentligt först och sen sätter jag fast ett litet miniplåster på den delen av såret som är djupast. Resten av såret ska jag låta få andas. Är det okej om jag klipper av lite hår så jag kommer åt bättre? Det är bara lite underhår, det kommer inte synas." Jag stelnade till. Inte.Mitt.Hår. Liam verkade ha uppfattat min förskräckta min för plötsligt lät det som att han kvävde ett skratt. Sophie tittade chockat upp med huvudet bredvid mig.
"Skrattade du nyss,Liam?" frågade hon med ögon stora som klot. Liam såg lite förvirrat på henne och ryckte sedan på axlarna.
"Vad är det med det?" frågade jag.
"Liam har inte skrattat på år, i alla fall vad jag har hört", viskade Sophie. Jag stirrade mållöst på Liam. Hur kunde man låta bli att skratta? På flera år dessutom! Jag svalde hårt och kände en djup sorg för Liam. Det var något som tyngde ner honom, och det var inte bara förlusten av sin mamma. Jag hade förlorat min mamma också , och visst! Smärtan var hemsk där i början men med åren lärde man sig att hantera den och acceptera läget. Det fanns vissa nätter då jag grät så mycket att ögonlocken svullnade upp, men för det lät jag inte bli att leva. Och att skratta är typ...den viktigaste delen av att leva? Sophie återgick snabbt till jobbet. Eftersom jag var så försjunken i tankarna var jag inte beredd på rengörningsmedlet. Jag bet mig hårt i underläppen för att inte skrika. Det.Sved.Som.Fan.
"Det här kan svida lite", sa hon när hon var klar.
Nehe?! Lite sent ute kanske mrs Denver?
Efter att mitt sår var lappat och klart började hon undersöka mig lite. Ni vet, lyssna på hjärtat, kolla pulsen och så vidare.
"Allt verkar vara i sin ordning annars", sa hon efteråt. "Det är fullt naturligt om du har ont i huvudet och känner dig lite yr. Du ska få lite huvudvärkstabletter av mig, men innan det - har du ont någon annanstans? Förutom huvudet?" Jag svalde och nickade lite.
"Min hals brinner." Sophie fnissade till och började sedan gräva i sitt skåp igen.
"Här har du", sa hon och gav mig fem tabletter. "Tre stycken huvudvärkstabletter. Ta en nu och de andra lite senare - och så två halstabletter." Jag stoppade båda halstabletterna i munnen samtidigt.
"Tack så mycket", sa jag vänligt och ställde mig upp.
"Ingen orsak, du är alltid välkommen tillbaka." Och så lämnade vi rummet, Liam stängde dörren bakom mig.
"Men vänta ett tag!" utbrast jag efter att vi gått ett par meter. "Du måste tillbaka, vi glömde! Ditt ben..." Liam skakade hastigt på huvudet.
"Du vill inte gå?" Liam skakade bestämt på huvudet igen. "Det är ju galet, du måste gå!" Men han vägrade lyssna. "Åh,kom bara", sa jag och fattade hans hand. Kontakten med hans varma hud fick det att pirra i hela kroppen. Jag försökte stöta undan känslorna som överväldigade mig för tillfället och drog med mig honom vidare mot ett rum jag sett när mrs Lewis tagit mig till klassrummet. Jag hade insett  snabbt att det inte var någon idé att försöka tvinga honom tillbaka till skolsystern, han verkade inte vara typen som gav efter för något. Istället tog jag det helt enkelt i mina egna händer. Till min lättnad så var det lilla sällskapsrummet med en stor röd soffa, mysiga kuddar och en gammal svart tv på väggen tomt. Liam såg frågande på mig när jag stängde dörren efter mig. Alla hade nog lektioner just nu så vi skulle få vara ifred ett tag. Tanken på att jag var ensam med Liam i samma rum styrde tankarna åt ett helt annat håll än jag planerat... Jag ruskade på huvudet och kämpade emot frestelsen att klappa till mig själv. Jag behövde koncentrera mig nu.
"Sätt dig", sa jag och gav Liam en lätt putt så han föll bak i den stora soffan. Mina händer darrade lite när jag drog upp hans ena byxben över knäet. Det förvånade mig att Liam inte hade börjat protestera på hans eget tysta sätt än. Samvetet slog till igen när jag fick syn på den stora revan över hans bleka men ack så vältränade ben. Jag lät mitt finger slingra sig efter revan på hans ben och märkte hur Liam blundade vid beröringen.
"Jag måste göra det här rent", mumlade jag och gick över till diskhon som fanns tvärs över rummet. Liam satt kvar och lät blicken följa varenda rörelse jag gjorde.
"Det kanske svider lite, men var glad att du slipper mrs Denvers starka rengörningsmedel", sa jag sedan och började rengöra hans sår med en blöt papperstuss. Liam log lite för sig själv och om det sved det minsta så var han bra på att hålla smärtan inne. Någonting sa mig att Liam var väldigt van vid att göra just det; hålla smärtan inne. När jag var klar ställde sig Liam upp och såg på mig länge. Det var hans sätt att tala på upptäckte jag. Hans ögon sa mig så mycket, de var fulla med ärliga känslor och ännu en gång hade han mig i trans me de där vackra silver ögonen. Jag stod som förstenad när han plötsligt utplånade det lilla mellanrummet mellan våra kroppar. Jag kände hans överkropp mot min och skälvde till. Då gjorde han något jag bara kunnat drömma om innan; han gav mig en öm,mjuk kyss på kinden. Min hud brändes fortfarande där han hade kysst mig och snabbt efter att han lämnat rummet insåg jag att det förmodligen var hans sätt att säga 'tack' på.



Både jag och Liam hade missat biologin som pågått medan vi var hos skolsköterskan. Hopfullt såg jag mig omkring då jag befann mig i ett nytt främmande klassrum där en mattelektion snart skulle äga rum.
"Jag hatar det då klasserna ska blandas", muttrade Jenna när hon steg in i klassrummet. Till min glädje satte hon sig bredvid mig.
"Vad menar du?" frågade jag och såg mig omkring i klassrummet. De enda som satt där hittills (förutom jag och Jenna) var Andy och en annan kille från min klass vars namn jag inte kom ihåg.
"Klasserna blandas när vi har matte. Du vet, andra som går andra året på High School. Tyvärr är det mest killar i den här gruppen." Jag såg undrande på henne. Vad var det för fel med killar? Jenna verkade fatta vad jag tänkte på.
"Sportfånar", förtydligade hon och nickade mot tre killar som kom insläntrandes. De pratade ljudligt om deras favoritlag i amerikansk fotboll. Ja, tills de fick syn på mig och blev alldeles tysta.
"Varför stirrar de på mig?" viskade jag irriterat.
"Tre anledningar", viskade hon tillbaka. "Ett; du är faktiskt ny här. Alla älskar färskt kött vet du väll. Två; alla har redan hört om olyckan i simhallen. Tre; Du är en rik snygging." Jenna log, uppenbarligen nöjd med sin lilla teori. Killarna hade nu sattit sig ner men tittade fortfarande nyfiket åt mitt håll.
"Åh, juste", tillade Jenna. "Draculas fru går också i den här gruppen." Jag förstod inte vad hon menade förrän jag såg Lynn komma in i klassrummet. Och hon hade någon med sig. Jag stelnade till och kände hur varje lem frös till is.
"Det där är hennes pojkvän", förklarade Jenna. "Han heter Kellan. Han ser visserligen mycket bra ut men han är en riktig snuskpelle. Försöker alltid tafsa på Lynn. Tur att Lynn kan vara riktigt skrämmande då hon vill, annars hade han nog legat och grovhånglat med henne på golvet just nu." Jag fortsatte stirra på Kellan, äcklad över det faktum att han hade en flickvän. Till och med Lynn förtjänade bättre. Jenna fortsatte babbla om Kellan.
"Han är en av skolans bästa fotbollsspelare men blev nästan sparkad ur laget när han ertappades med att använda droger. Fotbollstränaren valde dock att låta honom gå med en varning, mr Ohlsson är alldeles för tävlingsinriktad för att låta en av sina bästa spelare gå." Jag lyssnade med ett halvt öra samtidigt som jag betraktade hur Lynn fnittrandes satte sig i hans knä.
"Jag fattar inte hur hon kan vara tillsammans med honom", mumlade jag.
"Jag tror inte Lynn fattar det själv heller. Hon ser honom egentligen bara som någon slags maskot eller något, han är inte den hon egentligen gillar." Jag såg förvånat på Jenna.
"Jaså? Vem är det hon gillar?" Jenna såg tveksam ut, som om hon inte visste om hon borde berätta det. "Kom igen", uppmuntrade jag. "Det är inte så att jag kommer sprida runt vem Lynn Kendall tycker om. Min tid är alldeles för viktig för att lägga ner tid på henne." Jenna flinade och gav med sig.
"Okej, det är så att enda sedan första dagen på Gibson High har Lynn varit galen i Liam Woods. Trots att han inte snackar så blev hon helt förtrollad, liksom typ åttio procent av skolans tjejer, av Liams utseénde. Hon gjorde verkligen allt för att impa på honom, men när hon insåg att han inte besvarar någons intresse så gav hon upp. Men självklart håller hon fortfarande ögonen öppna, som hon ser på honom..." Jenna skakade på huvudet.
"Och hur vet du allt det här egentligen?" Jenna såg osäker ut, nästan lite skamsen.
"Jag och Lynn var bra kompisar förut", mumlade hon. "På den tiden babblade hon om Liam dygnet runt. Det blev riktigt störande faktiskt." Jag mådde illa. Lynn gillade Liam. Nej nej, hon var galen i Liam som Jenna uttryckt det. Liam var en kille. Lynn var en tjej. Liam var snygg. Lynn var snygg. Lynn verkade vara typen som alltid fick vad hon ville i slutändan. Hon ville ha Liam. BAM. Slaget vunnet. Jag kunde inte fatta det, jag hatade Lynn. Och jag hade bara känt till hennes existens i ett par timmar. Jag hatade henne, mer än vad jag hatade Moulin Devito. Och jag hatade hennes äckliga pojkvän också. Hennes äckliga pojkvän som nu stirrade på mig.
Åh nej.
Jag kunde inte hålla det inne. Jag bara kunde inte.
"Vad fan glor du på ditt äckel!" utbrast jag. Kellan tog inte illa vid, tvärt om. Han verkade faktiskt glad över att jag lagt märke till honom. Eleverna som strömmat in till klassrummet betraktade oss nyfiket. Toppen, allt var som en jävla tv-show idag. Jag hade slagit huvudet, nästan drunknat och fått mun mot mun metoden av skolans snyggaste kille - inför en publik. Och nu skulle jag klippa till skolans 'hetaste' (Tillåt mig spy upp min egen galla) fotbollsstjärna inför en publik. Wow, det förvånade mig att de inte fiskat upp sina mobiltelefoner hela högen och börjat filma allt.
"Vad kallade du nyss min pojkvän för?!" fräste Lynn ilsket. Åh helvete, skulle jag verkligen bli tvungen att förklara vad fan hennes pojkvän försökt med morgonen innan? Jag valde att ignorera Lynns fråga och riktade all min uppmärksamhet mot Kellan istället. Det var dags att stå på sig.
"Om du eller några av dina ruttna vänner försöker röra mig igen kommer jag personligen hugga av era armar!" Visst nämnde jag något om min korta stubin förut? Allas blickar vändes direkt mot Kellan. Vissa med nyfikna blickar, vissa med anklagande. Det verkade som att Kellans beteénde inte var något nytt. Kellan flinade bara och skulle precis säga något då Lynn plötsligt gav honom en örfil och sprang gråtandes ut ur klassrummet. Som den store fånen Kellan var så sprang han efter sin gudinna.
"Jäklar, du vet väl att Lynn kommer hata dig för alltid nu va?"
"Vad menar du?" frågade jag förvirrat. Det var ju hennes pojkvän som hade rört mig, inte tvärtom. Jenna himlade med ögonen och började sedan förklara.
"För det första så är du, som jag sa innan, riktigt snygg. En heting, en goding eller vad tusan man kallar det. Vilket automatiskt hotar hennes plats som den snygga poppisbruden som alla töntar knäböjer för. För det andra så fick hon idag se killen hon dreglat efter i ett år hångla upp dig-"
"Han hånglade inte upp mig", avbröt jag irriterat.
"Skitsamma! Hans läppar beblandade sig med dina, samma sak! Och sen för det tredje så är hennes pojkvän...attraherad av dig." Jag himlade åt hennes ordval.
"Nehe, kåt då", rättade hon. Jag gjorde en grimas.
"Varför var du så arg på honom förresten, vad hade han gjort?" Jag suckade och drog motvilligt upp händelsen ur minnet igen. Jag förklarade lågmält när matteläraren (gubben med det svarta skägget) anlände till klassrummet om det som hänt på morgonen. Det kändes skönt att äntligen berätta det för någon och Jenna verkade, som tur var, inte typen som skvallrade vidare saker. Jag var dock beredd på att hon tänkte tvinga mig att berätta för någon lärare, men hon verkade förstå mig. Om detta kom ut skulle pappa göra en alldeles för stor sak av det. Han skulle stämma varenda kotte och sedan anställa en privatlärare igen. Bara några timmar tidigare hade jag praktiskt taget knäböjt och bett om att få slippa High School men nu (trots alla hemska händelser) så ville jag inte riktigt lämna stället. Inte än. Det roliga var att jag inte visste varför jag ville det. Jag kände bara någon slags...dragningskraft till det här stället. Jag behövde vara här av något konstigt skäl.
"Åh, herregud!" utbrast Jenna när jag berättat allt och skägg-magistern fick be henne att vara tystare. "Kellan är ett sådant kräk!" väste hon. "Samma sak vad gäller Paul och de andra avskummen. Sån tur du hade att Liam var där. Undrar vad han gjorde på taket egentligen."
"Ja", mumlade jag instämmande. "Det var som att han väntade på själva händelsen, som att han visste att han skulle behövas där..." Jag insåg sanningen i mina egna ord. Jenna tog dem inte på ett sånt stort allvar dock.
"Ja, den killen har sinne för timing må jag lova, alltid på plats när det behövs. Skolans lilla hjälte, vilket bara gör honom ännu mer åtråvärd, inte sant?" Hon blinkade med ena ögat och såg menande på mig. Mina kinder hettade till.
"Mm, kan väl vara en...bra egenskap", mumlade jag och försökte låta obrydd. Jenna gav inte upp.
"Jag tror han gillar dig", sa hon bestämt.
"Va? Vem?"
"Liam såklart din dumskalle! Har du redan glömt att han faktiskt hånglade upp dig för typ två timmar sedan?"
"Mun mot mun metoden är en räddningsåtgärd, inte ett tecken på att man gillar någon", upplyste jag. Jenna himlade med ögonen igen. Snart skulle de fastna där uppe om hon fortsatte sådär.
"Du var medvetslös så det är klart du inte vet något. Mr Legini var redan framme när Liam drog dig upp ur bassängen. Mr Legini eller någon ur simpersonalen,som faktiskt har utbildning inom det där, hade lätt kunnat hjälpa dig. Men Liam var fast bestämd på att göra det själv. Han hann knappt dra upp dig ur vattnet innan han pressade sina läppar mot dina. Han såg rätt fokuserad ut, men hans ögon var panikslagna. Ingen av oss hade sett Liam agera på det där sättet förut. Det var som att han försökte rädda livet på någon ... någon mycket betydelsefull människa. Alltså, som om det var jordens undergång om du dog, bokstavligen. Du skulle ha sett hans lättnad när du började andas igen." Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera Jennas ord. Jag kände mig bara ännu mer förvirrad. Varför hade han inte låtit någon annan göra jobbet? Litade han inte på Mr Leginis och simpersonalens kunskaper? Eller var det bara ännu ett av hans sätt att vara självständig, som skolsystern Sophie uttryckt det?
"Men det är inte det enda skälet till att jag tror han gillar dig", fortsatte Jenna. Vad nu då? "Hans sätt att se på dig liksom... Hans kalla ögon liksom brinner när han tittar på dig. Det märkte jag i både klassrummet och på simhallen. Han har aldrig visat intresse för någon tjej förut men du, Afrodite från Royal Street, har på något vis lyckats fånga hans uppmärksamhet. Jag föreslår att du tar tillfälle i akt!" Jenna började låta riktigt upprymd.
"Är du knäpp? Killen pratar ju inte ens", sa jag fast jag visste mycket väl att det inte spelade någon roll. Liam hade talat till mig mer än någon annan kille jag någonsin träffat, utan att säga ett enda ord.
"Nej, han pratar inte. Men fattar du inte? Du är kanske den vi alla har väntat på, du är kanske den enda människan som kan få Liam Woods att prata igen!" Åh fan, tjejen var rubbad.
"Skämtar du med mig? Killen har inte snackat sen Flight 84s flygcrash och du tror att jag bara kan komma och tvinga honom snacka igen?"
"Inte tvinga, men du kanske tids nog kan locka honom till att säga ett ord...eller två." Jag suckade och skakade på huvudet.
"Jag undrar om inte jag var den enda som slog huvudet idag", mumlade jag och bet på min blyertspenna. Det var omöjligt att kunna fokusera på matten med alla ständigt nyfikna blickar. Varken Lynn eller Kellan hade kommit tillbaka - inte mig emot.
"Okej okej, det var bara en tanke", sa Jenna surt men lös sedan upp i ett leende. "Du måste berätta hur det kändes!" Jag såg förbryllat på henne.
"Va? Hur vaddå kändes?" Jenna såg på mig som om jag vore världens trögaste människa. Hallå, jag hade slagit huvudet och förlorat massa blod - vad förväntade hon sig?
"Kyssen!" utbrast hon och alla som inte redan stirrade på oss gjorde det nu (oss = mig).
"Det var ingen kyss", väste jag.
"Jag struntar i vad du kallar det Dity, jag tänker inte ge mig förrän du har berättat alla detaljer!" envisades hon. Dity?
"Eh...vad kallade du mig nyss för?"
"Dity, ett smeknamn för Afrodite! Jag kom faktiskt på det själv, man halverar ditt namn typ  Afro från dite, och så la jag till ett y istället för ett e, Dity låter ju mycket bättre än Dite eller hur?" babblade hon på. Dity. Hm, jag hade aldrig haft ett smeknamn förut.
"Nå berätta nu, utelämna inget", sa hon ivrigt. Jag suckade och såg mig om för att vara säker på att ingen lyssnade.
"Alltså, jag var typ medvetlös under halva 'kyssen'. " Jenna började se irriterad ut.
"Okej okej! Kyssen var..."
Magisk. Fantastisk. Surrealistisk.
"...helt okej, han är väl ingen dålig kyssare direkt." Jenna såg inte nöjd ut med svaret.
"Hur var hans läppar?"
Sa hon nyss ''hur var hans läppar'?
"Eh...mjuka?"
"Använde han tungan?" Jenna lät nu som en polis vid ett polisförhör. Jag brast ut i skratt.
"Jenna, vi hånglade inte!" Jenna som sett ut att vara i någon slags trans vaknade upp och skakade på huvudet för sig själv.
"Förlåt, det är bara det att ...jag antar alla undrar hur det skulle kännas, att kyssa Liam du vet." Jenna rodnade lite och knyckte med nacken.
"Äsch, han är väl inte så speciell", ljög jag med en nonchalant ton.
"Nä, fullkomligt överskattad", höll Jenna med snabbt.  Efter lektionen (som jag inte fått särskilt mycket gjort på) började jag genast titta efter Liam. Jag gick till sällskapsrummet först där några sportfånar spelade pingis och några tjejer satt i en soffa och fnittrade åt Pauls skämt. Jag fick lägga band på mig själv för att inte gå fram och ge honom en örfil. Längst in i rummet i en grön fåtölj satt Kellan och hånglade (snarare åt upp) med Lynn. Antar att hon förlät honom ganska snabbt. Efter det vandrade jag runt lite i korridoren och tittade in i tomma klassrum. Helt oväntat dök Jenna upp framför mig.
"Dity, vad håller du på med? Det är lunch nu!" Min mage började kurra vid ordet lunch.
Min bästa vän, Cissy, som bodde i samma kvartér som jag hade berättat om hur hemsk High School maten sades vara. Jag bad för att Cissys skvaller skulle vara lika mycket påhitt som det om att Brad Pitt skulle ha fem fruar.
"Vad är det för mat?" frågade jag hoppfullt.
"Korv och stuvade makaroner." Jenna gav mig ett snett leende. "Korven är dränkt i fett och makaronerna är så ihopklippade att det lika gärna skulle kunna vara gröt."
"Finns det alternativ?" Jenna skakade på huvudet.
"Inte direkt... Eller jo, du kan köpa brownies. Tre dollar per kaka."
Underbart. Brownies = choklad = feta lår och finnar.
"Vad finns det att dricka?"
"Öh...läsk." Jag undrade om Trevor varit smalare innan han börjat på Gibson High.
"Inget iste?" frågade jag dumt. Jenna brast ut i skratt.
"Nej prinsessan, inget iste."
Jag.Hata.När.Folk.Kallar.Mig.Det.
Jag ansträngde mig för att ge henne ett milt leende och började sedan styra stegen mot matsalen. Jenna var inte sen med att hänga på.
"Ska du äta ändå?"
"Jag hoppar aldrig över måltider. Så jag måste äta nåt." Matsalen var liten. Och proppfull. Seriöst, jag såg inte ett enda ledigt bord.
"Eh...måste vi vänta tills några har dragit eller?" frågade och såg skräckslaget på det största mittenbordet där killarna bar sig åt som apor. Nej, det vore att förolämpa aporna. Pappa hade gjort mig bekant med apor när vi besökta Dubais största Zoo. Även om de åt allt med händerna så stoppade de i alla fall in maten i munnen. Jag rynkade på näsan och vände mig bort från matsalen.
"Jag tror det finns andra sätt", sa Jenna med ett slugt leende. Innan jag insett vad det betydde hade hon redan skrikit;
"Hallå! Nån som har plats för lite färskt kött?!" Hon gjorde en gest mot mig och log brett. Inom loppet av en halv sekund hade flera elever dragit ut deras stolar åt mig. Jag gav Jenna en mördande blick, men eftersom gjort var gjort så var det lika bra att utnyttja tillfället. Killen som nådde fram till mig först var en välbyggd,solbränd grabb med ljusa slingor i sitt annars bruna (vaxdränkta) hår. Han hette Dean och förklarade snabbt att han gick i tredje årskursen. Han var, precis som Kellan,  med i skolans fotbollslag. För en månad sedan hade jag tyckt han var döläcker. För en vecka sedan hade jag tyckt han var döläcker. För en dag sedan hade jag tyckt han var döläcker. Jag hade tyckt han var döläcker - enda fram till sekunden jag fick syn på Liam på det där taket. Jag hade helt enkelt inte vetat vad ordet vacker betytt innan jag hade träffat honom.
Jävla snygga icketalande homo sapien.
"Aaron och Nate skulle precis lämna vårat bort, ni två kan sitta bredvid oss", erbjöd Dean och nickade mot sitt bord där fem förväntansfulla killar sträckte på halsen för att få sig en skymt av oss. Okej, få en skymt av mig. Och jag tänkte vara artig och göra Dean och hans vänner sällskap, jag lovar. Jag var fullt inställd på att köpa mig en brownie och skapa mig lite mer kontakter på den här skolan. Ja, tills jag fick syn på en viss person utanför fönstret. Vinden tog tag i hans hår och solen lös upp hans ansikte och fick hans ögon att glimma på ett näst intill magiskt sätt.  Jag stirrade på honom så intensivt att jag nästan blev förvånad över att jag inte brände hål i glasrutan med mina ögon. Med en liten kraftansträngning slet jag blicken från Liam och gav Dean ett vänligt men ursäktande leende.
"Ledsen, men jag måste...göra en grej. Men se till att Jenna får en plats är du snäll." Dean såg uppriktigt besviken ut men ledde ändå en förvirrad Jenna till sitt bord. Så fort de gått sin väg sprang jag mot utgången. Jag var inte den typen som sprang efter killar - tvärtom; killarna hade alltid flockats runt mig. Men nu sprang jag för allt jag hade, rädd för att jag skulle missa honom. Med turen jag haft denna dag skulle det inte ha förvånat mig. Så fort jag var ute på skolgården möttes jag av den fuktiga luften. Stormen hade dragit förbi och solen värmde nu mitt ansikte. Men jag hade inte tid att stå där och njuta av värmen, istället började jag se mig om efter Liam. En enorm lättnad sköljde över mig när jag fick syn på honom vid den stora vattenfontänen. Han satt på kanten och antecknade något i en liten anteckningsbok med brunt skinnfodral. Han var så inne i det han höll på med att han inte märkte av mig förrän jag stod mitt framför honom (och det enda skälet till det var nog att jag skuggade hans vy.) Liam tittade upp och fick bråttom att slå igen sin lilla bok.
"Åh, sluta inte skriv pågrund av mig", skyndade jag mig med att säga. Liam log snett och ryckte på axlarna som om det inte spelade någon roll. Jag satte mig ner bredvid honom med en suck. I samma sekund jag satte mig ner på kanten av fontänen kastade Liam en hastig och panikartad blick på mig. Jag började räta till mig på stenblocket,tappade balansen och var säker på att jag skulle ramla baklänges rakt ner i fontänen - men Liams händer tog snabbt tag i mina armar. Tyvärr en halv sekund försent , tyngden drog mig neråt och Liam föll i med mig. Fontänen var gigantisk och under vattnet fick jag syn på en massa grejer eleverna på Gibson High måste ha tappat. Smycken, mynt, hårklämmor... Mer hann jag inte se förrän Liam drog upp mitt huvud. När vi väl satt upp i fontänen - båda blöta från topp till tå - var jag beredd på hans typ av utskällning, det vill säga; onda blickar, en örfil - vad som helst! Jag hade trots allt klantat till mig omänskligt många gånger på en och samma dag. Jag mötte generat hans allvarliga blick och bet mig i läppen. När blev jag en sådan klant?!
Fan ta dig Afrodite!
Liam forsatte ge mig det onda ögat tills små rynkor började bildas runt hans ögon och det började rycka i hans mungipor. Sedan likt en explosion brast han ut i skratt. Vi snackar ett sånt där gapskratt som gör att man får både ont i magen och svårt att andas. Det var svårt att att urskilja med allt vatten i hans ansikte, men det såg faktiskt ut som att han grät. Jag stirrade chockat på Liam. Hans skratt var vackert. Det fick mig att rysa, på ett behagligt sätt. Innan jag visste ordet av skrattade jag också. Det gick inte att låta bli att smittas av hans glada stämma. Jag hade inte fått Liam att prata, men ett skratt säger mer än tusen ord. Ett skratt är ett tecken på lycka. Jag fylldes av en fantastisk men främmande värme. Var Liam, i just denna stund, lycklig?  Liam tog sig för magen och tjöt av skratt medan jag upptäckte hur folk runt omkring hade stannnat upp. Några elever hade avbrutit sitt basketspelande för att betrakta scenen, lärare som passerade stannade upp och vaktmästaren tappade de två hinkarna han bar på. Liam slutade skratta tillslut men leendet försvann inte för det. Sakta böjde han sig över mig och strök undan det blöta ansiktet ur mitt hår. Därefter flög han upp på fötterna snabbt och hjälpte mig upp.
"Tack", mumlade jag med blossande kinder. Liam vände sig om och tog upp sitt lilla anteckningsblock som fortfarande låg kvar på kanten, oskadd från allt vatten. Han rev snabbt ut ett papper och klottrade ner något på det med sin svarta blöta penna. Sedan höll han upp den för mig.


Nej, tack du.


Jag log brett och skakade på huvudet.
"Jag är ett hopplöst fall", konstaterade jag och såg sedan nyfiket på hans lilla bok.
"Vad skriver du för något?" undrade jag. "Får jag titta...?" Liam såg lite tveksam ut men gav ändå med sig. Han räckte mig boken och började sedan gå mot ett stort träd vid sidan av skolan. Jag följde efter och slog mig ner bredvid honom under det. Och där satt vi sida vid sida i skuggan och allt kändes bara... Jag vet inte....rätt. Försiktigt öppnade jag boken och gick till den senast skrivna sidan, det han suttit och skrivit på när jag ertappat honom med det vid fontänen. Liam tittade bort medan jag läste vad han skrivit.

Jag stirrade stint på dikten, läste om den - och stirrade igen. Killen var begåvad. Riktigt.Jäkla.Begåvad. Jag menar, vad gör vanliga killar på fritiden egentligen? Springer på en gräsplätt och slår ner varandra över en boll? Spelar tv-spel tills optikern kommer med glasögon? Gör oanständiga saker på nätet? Troligen. Men inte Liam. Han skrev. Riktigt bra dessutom. Riktigt, riktigt bra. Vilket jag självklart sa till Liam - så fort jag hade fått tillbaka talförmågan igen vill säga. Liam gav dikten en misstrogen blick och skakade på huvudet.
"Den är visst bra!" utbrast jag. Shit, jag satt bredvid framtidens Shakespear och han insåg det inte ens själv. "Åh Liam", sa jag och fångade hans blick. "Det är så...så ärligt. Jag älskar det. Skriver du ofta dikter?" Liam log svagt, tog pennan och kluddrade ner en mening på sidan bredvid.


Bara när jag är inspirerad.


Han såg menande på mig och mina kinder blev åter igen röda. Plötsligt så stelnade mitt leende. Jag hade insett något - något förfärligt!
"Åh, herregud", mumlade jag för mig själv och såg förfärat ner i marken. Liam betraktade mig med oro och försökte finna mina ögon. Men jag undvek hans blick.
Jag faller för honom. Jag har knappt känt honom en hel dag, och jag faller för honom. En kille som förmodligen aldrig kommer kunna besvara mina känslor på riktigt, en kille som aldrig skulle kunna uppfylla pappas krav.
Jag kände hur tårarna vällde upp och kinderna hettade. Hur hade jag kunnat låta mig själv bli så pass sårbar?
"Jag måste gå", mumlade jag och reste mig upp utan att se på honom. "Vi ses."