Kapitel 3 - "Hon kom med ljuset"
"Vänta", bad jag och lade min hand på hans axel. Jag kände hur han stelnade till under min hand. Han stannade upp, men vände sig inte om. Så jag stod där bakom honom som en fåne och försökte hitta de rätta orden. Han hade räddat mig - två gånger på samma dag.
"Jag vet att jag blev irriterad och bad dig att inte lägga dig i där uppe." Jag svalde. Orden kom ut i en knapp viskning. "Men jag är glad att du la dig i. Jag är glad att du hoppade i och räddade mig... Jag har ingen aning hur du visste att det där skulle hända..." Liam hade nu vänt sig om. Han såg på mig med nyfikna ögon. "...men jag är bara glad att du gjorde det. Tack, du räddade mitt liv." Och då gjorde han det. Han log. Nejnej, han log inte bara! Han lyckades åstadkomma ett riktigt leende , med tänder och allt. Jag flämtade till och kunde inte låta bli att dra efter andan. Det var tveklöst det vackraste leendet jag någonsin sett. Leendet fick små smilgropar att synas på vardera sida om munnen och hans ansikte blev trippelt upp så vackert. Ja, herrejävlar. Jag hade ingen aning om vad jag höll på med, men jag tog ett steg framåt så det bara var någon centimeter mellan våra kroppar. Sedan placerade jag min ena hand på hans bröstkorg och såg rakt in i hans ögon. Hans leende var nu ett litet gap istället medan han såg intensivt tillbaka på mig. Det var som om jag befann mig i trans. Allt runtomkring oss försvann, jag märkte knappt att det blåste upp till oväder runt om oss, allt jag såg var Liam. Och jag svär, mitt hjärta hade aldrig dunkat så hårt,så snabbt och så oregelbundet förut. Det plötsliga begäret gick inte att kämpa emot, jag böjde mig fram, blundade och... Sket på mig. Nästan. Åskan hade fått oss båda att hoppa till och transen jag befunnit mig i bröts. Skräckslaget skrek jag till när åskan dundrade så hårt att det var ett under att marken inte skakade. Till råga på det piskade regnet mig i ansiktet och den hårda vinden fick mig nästan att blåsa omkull.
"Vi måste skynda oss in!" utbrast jag och till min förvåning lade Liam sin ena arm över min axlar och hukade sig över mig som för att skydda mig från regnet när vi sprang tillsammans mot entrén. Liam höll upp dörren för mig i entrén som en gentleman och visade mig, utan dröjning, skolsysterns rum som var två dörrar ifrån receptionen. Det var en mullig dam som satt vid skrivbordet och knappade på tangentbordet då vi steg in. Hon hade kastanjebrunt långt hår som hon sattit upp i en inbakad fläta, det var väldigt fint. Men det var i stort sätt det enda fina på henne. Hennes näsa var gigantisk, hon hade minst tre dubbelhakor och hon hade en stor fettknöl på sitt ena ögonlock. Hennes kläder var inte till stor hjälp heller för den delen; hon bar en blå, lång kjol med vita blommor och en ljusorange t-shirt till det. Kom igen. Var är stylingakuten då man behöver dem? Till min lättnad såg hon i alla fall snäll ut. Hon slet sig genast från datorn när hon fick syn på oss och vinkade ivrigt in oss.
"Du måste vara ms Jewel! Jag är mrs Denver, men du kan kalla mig Sophie", sa hon glatt och vände sig om i sin röda stol med uppstoppad sits och ryggstöd.
"Trevligt att träffas men hur visste du att jag het-"
"Åh, ryktet sprider sig snabbt här", avbröt hon och såg sedan på Liam.
"Trevligt att se dig här Liam", sa hon innerligt. "Jag trodde aldrig dagen skulle komma då du skulle göra ett besök hos mig." Jag såg förvirrat på henne, vilket hon verkade märka.
"Liam måste ha skadat sig hundratals gånger sedan han började på Gibson High. Jag minns redan första dagen när en liten pojke klättrat upp för en stupränna. Liam klättrade upp efter honom och lyckades hjälpa pojken upp på taket innan stuprännan lossnade helt. Oturligt nog var Liam fortfarande fastklamrad vid stuprännan och fick sig en ordentlig smäll när den föll. Efter det byttes alla gamla och rostiga stuprännorna äntligen ut. Ja må då säga det, Liam är en riktig hjälte. Alltid på rätt plats vid rätt tidpunkt, men annars ser man inte mycket av honom - eller hur pojken min?" Hon log brett mot Liam och han gav ett svagt leende tillbaka. "Hursomhelst", fortsatte hon och vände sig mot mig igen, "så har Liam aldrig kommit hit när han blivit skadad. I början trodde jag lille Liam var rädd för mig, men det visade sig bara att han valt att vara självständig, precis som med allt annat. Han sköter sina egna skador, eller hur Li-Li?" Liam ryckte till åt smeknamnet och nickade sedan besvärat. Själv kämpade jag för fullt med att inte börja gapskratta. Sophie var knäpp.
"Menmen, nog pratat om det! Vad för er hit idag?" Jag såg tvekande på Liam och var osäker på vem som skulle visa upp sin skada först. Eftersom han fortfarande stod stilla, lutad mot den ljusblåa dörren så antog jag att han inte hade någon brådska.
"Mitt huvud",sa jag och vände mig om för att sära på håret. Sophie flämtade till högt.
"Käre nån! Vad i all sin dar har du råkat ut för,mitt barn?"
"Jag minns bara att jag typ...halkade." Liam skakade missnöjt på huvudet och drog fram både papper och penna från sin ena jeansficka. Efter det började han kluddra snabbt på pappret och gick sedan fram för att ge det till Sophie. Det tog ett tag innan hon läst igenom allt han krafsat ner.
"Hm...oj,oj,oj...", mumlade hon samtidigt som hon läste. Slutligen lade hon ner lappen på sitt bord och gav mig en medlidande blick.
"Det är så tur att Liam fick upp dig snabbt ur vattnet, annars är jag rädd för att ett besök hos mig inte hade räckt till." Hon lutade sig fram över såret och drog undan lite mer hår. "Det är inte speciellt djupt ser jag, men väldigt stort...Mycket blod." Hon suckade som om hon hade en hel del jobb framför sig och vände sig om för att öppna ett litet skåp på bordet bredvid. Jag såg inte riktigt vad hon tog ut och jag var inte heller säker på att jag ville veta. "Jag ska rengöra ordentligt först och sen sätter jag fast ett litet miniplåster på den delen av såret som är djupast. Resten av såret ska jag låta få andas. Är det okej om jag klipper av lite hår så jag kommer åt bättre? Det är bara lite underhår, det kommer inte synas." Jag stelnade till. Inte.Mitt.Hår. Liam verkade ha uppfattat min förskräckta min för plötsligt lät det som att han kvävde ett skratt. Sophie tittade chockat upp med huvudet bredvid mig.
"Skrattade du nyss,Liam?" frågade hon med ögon stora som klot. Liam såg lite förvirrat på henne och ryckte sedan på axlarna.
"Vad är det med det?" frågade jag.
"Liam har inte skrattat på år, i alla fall vad jag har hört", viskade Sophie. Jag stirrade mållöst på Liam. Hur kunde man låta bli att skratta? På flera år dessutom! Jag svalde hårt och kände en djup sorg för Liam. Det var något som tyngde ner honom, och det var inte bara förlusten av sin mamma. Jag hade förlorat min mamma också , och visst! Smärtan var hemsk där i början men med åren lärde man sig att hantera den och acceptera läget. Det fanns vissa nätter då jag grät så mycket att ögonlocken svullnade upp, men för det lät jag inte bli att leva. Och att skratta är typ...den viktigaste delen av att leva? Sophie återgick snabbt till jobbet. Eftersom jag var så försjunken i tankarna var jag inte beredd på rengörningsmedlet. Jag bet mig hårt i underläppen för att inte skrika. Det.Sved.Som.Fan.
"Det här kan svida lite", sa hon när hon var klar.
Nehe?! Lite sent ute kanske mrs Denver?
Efter att mitt sår var lappat och klart började hon undersöka mig lite. Ni vet, lyssna på hjärtat, kolla pulsen och så vidare.
"Allt verkar vara i sin ordning annars", sa hon efteråt. "Det är fullt naturligt om du har ont i huvudet och känner dig lite yr. Du ska få lite huvudvärkstabletter av mig, men innan det - har du ont någon annanstans? Förutom huvudet?" Jag svalde och nickade lite.
"Min hals brinner." Sophie fnissade till och började sedan gräva i sitt skåp igen.
"Här har du", sa hon och gav mig fem tabletter. "Tre stycken huvudvärkstabletter. Ta en nu och de andra lite senare - och så två halstabletter." Jag stoppade båda halstabletterna i munnen samtidigt.
"Tack så mycket", sa jag vänligt och ställde mig upp.
"Ingen orsak, du är alltid välkommen tillbaka." Och så lämnade vi rummet, Liam stängde dörren bakom mig.
"Men vänta ett tag!" utbrast jag efter att vi gått ett par meter. "Du måste tillbaka, vi glömde! Ditt ben..." Liam skakade hastigt på huvudet.
"Du vill inte gå?" Liam skakade bestämt på huvudet igen. "Det är ju galet, du måste gå!" Men han vägrade lyssna. "Åh,kom bara", sa jag och fattade hans hand. Kontakten med hans varma hud fick det att pirra i hela kroppen. Jag försökte stöta undan känslorna som överväldigade mig för tillfället och drog med mig honom vidare mot ett rum jag sett när mrs Lewis tagit mig till klassrummet. Jag hade insett snabbt att det inte var någon idé att försöka tvinga honom tillbaka till skolsystern, han verkade inte vara typen som gav efter för något. Istället tog jag det helt enkelt i mina egna händer. Till min lättnad så var det lilla sällskapsrummet med en stor röd soffa, mysiga kuddar och en gammal svart tv på väggen tomt. Liam såg frågande på mig när jag stängde dörren efter mig. Alla hade nog lektioner just nu så vi skulle få vara ifred ett tag. Tanken på att jag var ensam med Liam i samma rum styrde tankarna åt ett helt annat håll än jag planerat... Jag ruskade på huvudet och kämpade emot frestelsen att klappa till mig själv. Jag behövde koncentrera mig nu.
"Sätt dig", sa jag och gav Liam en lätt putt så han föll bak i den stora soffan. Mina händer darrade lite när jag drog upp hans ena byxben över knäet. Det förvånade mig att Liam inte hade börjat protestera på hans eget tysta sätt än. Samvetet slog till igen när jag fick syn på den stora revan över hans bleka men ack så vältränade ben. Jag lät mitt finger slingra sig efter revan på hans ben och märkte hur Liam blundade vid beröringen.
"Jag måste göra det här rent", mumlade jag och gick över till diskhon som fanns tvärs över rummet. Liam satt kvar och lät blicken följa varenda rörelse jag gjorde.
"Det kanske svider lite, men var glad att du slipper mrs Denvers starka rengörningsmedel", sa jag sedan och började rengöra hans sår med en blöt papperstuss. Liam log lite för sig själv och om det sved det minsta så var han bra på att hålla smärtan inne. Någonting sa mig att Liam var väldigt van vid att göra just det; hålla smärtan inne. När jag var klar ställde sig Liam upp och såg på mig länge. Det var hans sätt att tala på upptäckte jag. Hans ögon sa mig så mycket, de var fulla med ärliga känslor och ännu en gång hade han mig i trans me de där vackra silver ögonen. Jag stod som förstenad när han plötsligt utplånade det lilla mellanrummet mellan våra kroppar. Jag kände hans överkropp mot min och skälvde till. Då gjorde han något jag bara kunnat drömma om innan; han gav mig en öm,mjuk kyss på kinden. Min hud brändes fortfarande där han hade kysst mig och snabbt efter att han lämnat rummet insåg jag att det förmodligen var hans sätt att säga 'tack' på.
Både jag och Liam hade missat biologin som pågått medan vi var hos skolsköterskan. Hopfullt såg jag mig omkring då jag befann mig i ett nytt främmande klassrum där en mattelektion snart skulle äga rum.
"Jag hatar det då klasserna ska blandas", muttrade Jenna när hon steg in i klassrummet. Till min glädje satte hon sig bredvid mig.
"Vad menar du?" frågade jag och såg mig omkring i klassrummet. De enda som satt där hittills (förutom jag och Jenna) var Andy och en annan kille från min klass vars namn jag inte kom ihåg.
"Klasserna blandas när vi har matte. Du vet, andra som går andra året på High School. Tyvärr är det mest killar i den här gruppen." Jag såg undrande på henne. Vad var det för fel med killar? Jenna verkade fatta vad jag tänkte på.
"Sportfånar", förtydligade hon och nickade mot tre killar som kom insläntrandes. De pratade ljudligt om deras favoritlag i amerikansk fotboll. Ja, tills de fick syn på mig och blev alldeles tysta.
"Varför stirrar de på mig?" viskade jag irriterat.
"Tre anledningar", viskade hon tillbaka. "Ett; du är faktiskt ny här. Alla älskar färskt kött vet du väll. Två; alla har redan hört om olyckan i simhallen. Tre; Du är en rik snygging." Jenna log, uppenbarligen nöjd med sin lilla teori. Killarna hade nu sattit sig ner men tittade fortfarande nyfiket åt mitt håll.
"Åh, juste", tillade Jenna. "Draculas fru går också i den här gruppen." Jag förstod inte vad hon menade förrän jag såg Lynn komma in i klassrummet. Och hon hade någon med sig. Jag stelnade till och kände hur varje lem frös till is.
"Det där är hennes pojkvän", förklarade Jenna. "Han heter Kellan. Han ser visserligen mycket bra ut men han är en riktig snuskpelle. Försöker alltid tafsa på Lynn. Tur att Lynn kan vara riktigt skrämmande då hon vill, annars hade han nog legat och grovhånglat med henne på golvet just nu." Jag fortsatte stirra på Kellan, äcklad över det faktum att han hade en flickvän. Till och med Lynn förtjänade bättre. Jenna fortsatte babbla om Kellan.
"Han är en av skolans bästa fotbollsspelare men blev nästan sparkad ur laget när han ertappades med att använda droger. Fotbollstränaren valde dock att låta honom gå med en varning, mr Ohlsson är alldeles för tävlingsinriktad för att låta en av sina bästa spelare gå." Jag lyssnade med ett halvt öra samtidigt som jag betraktade hur Lynn fnittrandes satte sig i hans knä.
"Jag fattar inte hur hon kan vara tillsammans med honom", mumlade jag.
"Jag tror inte Lynn fattar det själv heller. Hon ser honom egentligen bara som någon slags maskot eller något, han är inte den hon egentligen gillar." Jag såg förvånat på Jenna.
"Jaså? Vem är det hon gillar?" Jenna såg tveksam ut, som om hon inte visste om hon borde berätta det. "Kom igen", uppmuntrade jag. "Det är inte så att jag kommer sprida runt vem Lynn Kendall tycker om. Min tid är alldeles för viktig för att lägga ner tid på henne." Jenna flinade och gav med sig.
"Okej, det är så att enda sedan första dagen på Gibson High har Lynn varit galen i Liam Woods. Trots att han inte snackar så blev hon helt förtrollad, liksom typ åttio procent av skolans tjejer, av Liams utseénde. Hon gjorde verkligen allt för att impa på honom, men när hon insåg att han inte besvarar någons intresse så gav hon upp. Men självklart håller hon fortfarande ögonen öppna, som hon ser på honom..." Jenna skakade på huvudet.
"Och hur vet du allt det här egentligen?" Jenna såg osäker ut, nästan lite skamsen.
"Jag och Lynn var bra kompisar förut", mumlade hon. "På den tiden babblade hon om Liam dygnet runt. Det blev riktigt störande faktiskt." Jag mådde illa. Lynn gillade Liam. Nej nej, hon var galen i Liam som Jenna uttryckt det. Liam var en kille. Lynn var en tjej. Liam var snygg. Lynn var snygg. Lynn verkade vara typen som alltid fick vad hon ville i slutändan. Hon ville ha Liam. BAM. Slaget vunnet. Jag kunde inte fatta det, jag hatade Lynn. Och jag hade bara känt till hennes existens i ett par timmar. Jag hatade henne, mer än vad jag hatade Moulin Devito. Och jag hatade hennes äckliga pojkvän också. Hennes äckliga pojkvän som nu stirrade på mig.
Åh nej.
Jag kunde inte hålla det inne. Jag bara kunde inte.
"Vad fan glor du på ditt äckel!" utbrast jag. Kellan tog inte illa vid, tvärt om. Han verkade faktiskt glad över att jag lagt märke till honom. Eleverna som strömmat in till klassrummet betraktade oss nyfiket. Toppen, allt var som en jävla tv-show idag. Jag hade slagit huvudet, nästan drunknat och fått mun mot mun metoden av skolans snyggaste kille - inför en publik. Och nu skulle jag klippa till skolans 'hetaste' (Tillåt mig spy upp min egen galla) fotbollsstjärna inför en publik. Wow, det förvånade mig att de inte fiskat upp sina mobiltelefoner hela högen och börjat filma allt.
"Vad kallade du nyss min pojkvän för?!" fräste Lynn ilsket. Åh helvete, skulle jag verkligen bli tvungen att förklara vad fan hennes pojkvän försökt med morgonen innan? Jag valde att ignorera Lynns fråga och riktade all min uppmärksamhet mot Kellan istället. Det var dags att stå på sig.
"Om du eller några av dina ruttna vänner försöker röra mig igen kommer jag personligen hugga av era armar!" Visst nämnde jag något om min korta stubin förut? Allas blickar vändes direkt mot Kellan. Vissa med nyfikna blickar, vissa med anklagande. Det verkade som att Kellans beteénde inte var något nytt. Kellan flinade bara och skulle precis säga något då Lynn plötsligt gav honom en örfil och sprang gråtandes ut ur klassrummet. Som den store fånen Kellan var så sprang han efter sin gudinna.
"Jäklar, du vet väl att Lynn kommer hata dig för alltid nu va?"
"Vad menar du?" frågade jag förvirrat. Det var ju hennes pojkvän som hade rört mig, inte tvärtom. Jenna himlade med ögonen och började sedan förklara.
"För det första så är du, som jag sa innan, riktigt snygg. En heting, en goding eller vad tusan man kallar det. Vilket automatiskt hotar hennes plats som den snygga poppisbruden som alla töntar knäböjer för. För det andra så fick hon idag se killen hon dreglat efter i ett år hångla upp dig-"
"Han hånglade inte upp mig", avbröt jag irriterat.
"Skitsamma! Hans läppar beblandade sig med dina, samma sak! Och sen för det tredje så är hennes pojkvän...attraherad av dig." Jag himlade åt hennes ordval.
"Nehe, kåt då", rättade hon. Jag gjorde en grimas.
"Varför var du så arg på honom förresten, vad hade han gjort?" Jag suckade och drog motvilligt upp händelsen ur minnet igen. Jag förklarade lågmält när matteläraren (gubben med det svarta skägget) anlände till klassrummet om det som hänt på morgonen. Det kändes skönt att äntligen berätta det för någon och Jenna verkade, som tur var, inte typen som skvallrade vidare saker. Jag var dock beredd på att hon tänkte tvinga mig att berätta för någon lärare, men hon verkade förstå mig. Om detta kom ut skulle pappa göra en alldeles för stor sak av det. Han skulle stämma varenda kotte och sedan anställa en privatlärare igen. Bara några timmar tidigare hade jag praktiskt taget knäböjt och bett om att få slippa High School men nu (trots alla hemska händelser) så ville jag inte riktigt lämna stället. Inte än. Det roliga var att jag inte visste varför jag ville det. Jag kände bara någon slags...dragningskraft till det här stället. Jag behövde vara här av något konstigt skäl.
"Åh, herregud!" utbrast Jenna när jag berättat allt och skägg-magistern fick be henne att vara tystare. "Kellan är ett sådant kräk!" väste hon. "Samma sak vad gäller Paul och de andra avskummen. Sån tur du hade att Liam var där. Undrar vad han gjorde på taket egentligen."
"Ja", mumlade jag instämmande. "Det var som att han väntade på själva händelsen, som att han visste att han skulle behövas där..." Jag insåg sanningen i mina egna ord. Jenna tog dem inte på ett sånt stort allvar dock.
"Ja, den killen har sinne för timing må jag lova, alltid på plats när det behövs. Skolans lilla hjälte, vilket bara gör honom ännu mer åtråvärd, inte sant?" Hon blinkade med ena ögat och såg menande på mig. Mina kinder hettade till.
"Mm, kan väl vara en...bra egenskap", mumlade jag och försökte låta obrydd. Jenna gav inte upp.
"Jag tror han gillar dig", sa hon bestämt.
"Va? Vem?"
"Liam såklart din dumskalle! Har du redan glömt att han faktiskt hånglade upp dig för typ två timmar sedan?"
"Mun mot mun metoden är en räddningsåtgärd, inte ett tecken på att man gillar någon", upplyste jag. Jenna himlade med ögonen igen. Snart skulle de fastna där uppe om hon fortsatte sådär.
"Du var medvetslös så det är klart du inte vet något. Mr Legini var redan framme när Liam drog dig upp ur bassängen. Mr Legini eller någon ur simpersonalen,som faktiskt har utbildning inom det där, hade lätt kunnat hjälpa dig. Men Liam var fast bestämd på att göra det själv. Han hann knappt dra upp dig ur vattnet innan han pressade sina läppar mot dina. Han såg rätt fokuserad ut, men hans ögon var panikslagna. Ingen av oss hade sett Liam agera på det där sättet förut. Det var som att han försökte rädda livet på någon ... någon mycket betydelsefull människa. Alltså, som om det var jordens undergång om du dog, bokstavligen. Du skulle ha sett hans lättnad när du började andas igen." Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera Jennas ord. Jag kände mig bara ännu mer förvirrad. Varför hade han inte låtit någon annan göra jobbet? Litade han inte på Mr Leginis och simpersonalens kunskaper? Eller var det bara ännu ett av hans sätt att vara självständig, som skolsystern Sophie uttryckt det?
"Men det är inte det enda skälet till att jag tror han gillar dig", fortsatte Jenna. Vad nu då? "Hans sätt att se på dig liksom... Hans kalla ögon liksom brinner när han tittar på dig. Det märkte jag i både klassrummet och på simhallen. Han har aldrig visat intresse för någon tjej förut men du, Afrodite från Royal Street, har på något vis lyckats fånga hans uppmärksamhet. Jag föreslår att du tar tillfälle i akt!" Jenna började låta riktigt upprymd.
"Är du knäpp? Killen pratar ju inte ens", sa jag fast jag visste mycket väl att det inte spelade någon roll. Liam hade talat till mig mer än någon annan kille jag någonsin träffat, utan att säga ett enda ord.
"Nej, han pratar inte. Men fattar du inte? Du är kanske den vi alla har väntat på, du är kanske den enda människan som kan få Liam Woods att prata igen!" Åh fan, tjejen var rubbad.
"Skämtar du med mig? Killen har inte snackat sen Flight 84s flygcrash och du tror att jag bara kan komma och tvinga honom snacka igen?"
"Inte tvinga, men du kanske tids nog kan locka honom till att säga ett ord...eller två." Jag suckade och skakade på huvudet.
"Jag undrar om inte jag var den enda som slog huvudet idag", mumlade jag och bet på min blyertspenna. Det var omöjligt att kunna fokusera på matten med alla ständigt nyfikna blickar. Varken Lynn eller Kellan hade kommit tillbaka - inte mig emot.
"Okej okej, det var bara en tanke", sa Jenna surt men lös sedan upp i ett leende. "Du måste berätta hur det kändes!" Jag såg förbryllat på henne.
"Va? Hur vaddå kändes?" Jenna såg på mig som om jag vore världens trögaste människa. Hallå, jag hade slagit huvudet och förlorat massa blod - vad förväntade hon sig?
"Kyssen!" utbrast hon och alla som inte redan stirrade på oss gjorde det nu (oss = mig).
"Det var ingen kyss", väste jag.
"Jag struntar i vad du kallar det Dity, jag tänker inte ge mig förrän du har berättat alla detaljer!" envisades hon. Dity?
"Eh...vad kallade du mig nyss för?"
"Dity, ett smeknamn för Afrodite! Jag kom faktiskt på det själv, man halverar ditt namn typ Afro från dite, och så la jag till ett y istället för ett e, Dity låter ju mycket bättre än Dite eller hur?" babblade hon på. Dity. Hm, jag hade aldrig haft ett smeknamn förut.
"Nå berätta nu, utelämna inget", sa hon ivrigt. Jag suckade och såg mig om för att vara säker på att ingen lyssnade.
"Alltså, jag var typ medvetlös under halva 'kyssen'. " Jenna började se irriterad ut.
"Okej okej! Kyssen var..."
Magisk. Fantastisk. Surrealistisk.
"...helt okej, han är väl ingen dålig kyssare direkt." Jenna såg inte nöjd ut med svaret.
"Hur var hans läppar?"
Sa hon nyss ''hur var hans läppar'?
"Eh...mjuka?"
"Använde han tungan?" Jenna lät nu som en polis vid ett polisförhör. Jag brast ut i skratt.
"Jenna, vi hånglade inte!" Jenna som sett ut att vara i någon slags trans vaknade upp och skakade på huvudet för sig själv.
"Förlåt, det är bara det att ...jag antar alla undrar hur det skulle kännas, att kyssa Liam du vet." Jenna rodnade lite och knyckte med nacken.
"Äsch, han är väl inte så speciell", ljög jag med en nonchalant ton.
"Nä, fullkomligt överskattad", höll Jenna med snabbt. Efter lektionen (som jag inte fått särskilt mycket gjort på) började jag genast titta efter Liam. Jag gick till sällskapsrummet först där några sportfånar spelade pingis och några tjejer satt i en soffa och fnittrade åt Pauls skämt. Jag fick lägga band på mig själv för att inte gå fram och ge honom en örfil. Längst in i rummet i en grön fåtölj satt Kellan och hånglade (snarare åt upp) med Lynn. Antar att hon förlät honom ganska snabbt. Efter det vandrade jag runt lite i korridoren och tittade in i tomma klassrum. Helt oväntat dök Jenna upp framför mig.
"Dity, vad håller du på med? Det är lunch nu!" Min mage började kurra vid ordet lunch.
Min bästa vän, Cissy, som bodde i samma kvartér som jag hade berättat om hur hemsk High School maten sades vara. Jag bad för att Cissys skvaller skulle vara lika mycket påhitt som det om att Brad Pitt skulle ha fem fruar.
"Vad är det för mat?" frågade jag hoppfullt.
"Korv och stuvade makaroner." Jenna gav mig ett snett leende. "Korven är dränkt i fett och makaronerna är så ihopklippade att det lika gärna skulle kunna vara gröt."
"Finns det alternativ?" Jenna skakade på huvudet.
"Inte direkt... Eller jo, du kan köpa brownies. Tre dollar per kaka."
Underbart. Brownies = choklad = feta lår och finnar.
"Vad finns det att dricka?"
"Öh...läsk." Jag undrade om Trevor varit smalare innan han börjat på Gibson High.
"Inget iste?" frågade jag dumt. Jenna brast ut i skratt.
"Nej prinsessan, inget iste."
Jag.Hata.När.Folk.Kallar.Mig.Det.
Jag ansträngde mig för att ge henne ett milt leende och började sedan styra stegen mot matsalen. Jenna var inte sen med att hänga på.
"Ska du äta ändå?"
"Jag hoppar aldrig över måltider. Så jag måste äta nåt." Matsalen var liten. Och proppfull. Seriöst, jag såg inte ett enda ledigt bord.
"Eh...måste vi vänta tills några har dragit eller?" frågade och såg skräckslaget på det största mittenbordet där killarna bar sig åt som apor. Nej, det vore att förolämpa aporna. Pappa hade gjort mig bekant med apor när vi besökta Dubais största Zoo. Även om de åt allt med händerna så stoppade de i alla fall in maten i munnen. Jag rynkade på näsan och vände mig bort från matsalen.
"Jag tror det finns andra sätt", sa Jenna med ett slugt leende. Innan jag insett vad det betydde hade hon redan skrikit;
"Hallå! Nån som har plats för lite färskt kött?!" Hon gjorde en gest mot mig och log brett. Inom loppet av en halv sekund hade flera elever dragit ut deras stolar åt mig. Jag gav Jenna en mördande blick, men eftersom gjort var gjort så var det lika bra att utnyttja tillfället. Killen som nådde fram till mig först var en välbyggd,solbränd grabb med ljusa slingor i sitt annars bruna (vaxdränkta) hår. Han hette Dean och förklarade snabbt att han gick i tredje årskursen. Han var, precis som Kellan, med i skolans fotbollslag. För en månad sedan hade jag tyckt han var döläcker. För en vecka sedan hade jag tyckt han var döläcker. För en dag sedan hade jag tyckt han var döläcker. Jag hade tyckt han var döläcker - enda fram till sekunden jag fick syn på Liam på det där taket. Jag hade helt enkelt inte vetat vad ordet vacker betytt innan jag hade träffat honom.
Jävla snygga icketalande homo sapien.
"Aaron och Nate skulle precis lämna vårat bort, ni två kan sitta bredvid oss", erbjöd Dean och nickade mot sitt bord där fem förväntansfulla killar sträckte på halsen för att få sig en skymt av oss. Okej, få en skymt av mig. Och jag tänkte vara artig och göra Dean och hans vänner sällskap, jag lovar. Jag var fullt inställd på att köpa mig en brownie och skapa mig lite mer kontakter på den här skolan. Ja, tills jag fick syn på en viss person utanför fönstret. Vinden tog tag i hans hår och solen lös upp hans ansikte och fick hans ögon att glimma på ett näst intill magiskt sätt. Jag stirrade på honom så intensivt att jag nästan blev förvånad över att jag inte brände hål i glasrutan med mina ögon. Med en liten kraftansträngning slet jag blicken från Liam och gav Dean ett vänligt men ursäktande leende.
"Ledsen, men jag måste...göra en grej. Men se till att Jenna får en plats är du snäll." Dean såg uppriktigt besviken ut men ledde ändå en förvirrad Jenna till sitt bord. Så fort de gått sin väg sprang jag mot utgången. Jag var inte den typen som sprang efter killar - tvärtom; killarna hade alltid flockats runt mig. Men nu sprang jag för allt jag hade, rädd för att jag skulle missa honom. Med turen jag haft denna dag skulle det inte ha förvånat mig. Så fort jag var ute på skolgården möttes jag av den fuktiga luften. Stormen hade dragit förbi och solen värmde nu mitt ansikte. Men jag hade inte tid att stå där och njuta av värmen, istället började jag se mig om efter Liam. En enorm lättnad sköljde över mig när jag fick syn på honom vid den stora vattenfontänen. Han satt på kanten och antecknade något i en liten anteckningsbok med brunt skinnfodral. Han var så inne i det han höll på med att han inte märkte av mig förrän jag stod mitt framför honom (och det enda skälet till det var nog att jag skuggade hans vy.) Liam tittade upp och fick bråttom att slå igen sin lilla bok.
"Åh, sluta inte skriv pågrund av mig", skyndade jag mig med att säga. Liam log snett och ryckte på axlarna som om det inte spelade någon roll. Jag satte mig ner bredvid honom med en suck. I samma sekund jag satte mig ner på kanten av fontänen kastade Liam en hastig och panikartad blick på mig. Jag började räta till mig på stenblocket,tappade balansen och var säker på att jag skulle ramla baklänges rakt ner i fontänen - men Liams händer tog snabbt tag i mina armar. Tyvärr en halv sekund försent , tyngden drog mig neråt och Liam föll i med mig. Fontänen var gigantisk och under vattnet fick jag syn på en massa grejer eleverna på Gibson High måste ha tappat. Smycken, mynt, hårklämmor... Mer hann jag inte se förrän Liam drog upp mitt huvud. När vi väl satt upp i fontänen - båda blöta från topp till tå - var jag beredd på hans typ av utskällning, det vill säga; onda blickar, en örfil - vad som helst! Jag hade trots allt klantat till mig omänskligt många gånger på en och samma dag. Jag mötte generat hans allvarliga blick och bet mig i läppen. När blev jag en sådan klant?!
Fan ta dig Afrodite!
Liam forsatte ge mig det onda ögat tills små rynkor började bildas runt hans ögon och det började rycka i hans mungipor. Sedan likt en explosion brast han ut i skratt. Vi snackar ett sånt där gapskratt som gör att man får både ont i magen och svårt att andas. Det var svårt att att urskilja med allt vatten i hans ansikte, men det såg faktiskt ut som att han grät. Jag stirrade chockat på Liam. Hans skratt var vackert. Det fick mig att rysa, på ett behagligt sätt. Innan jag visste ordet av skrattade jag också. Det gick inte att låta bli att smittas av hans glada stämma. Jag hade inte fått Liam att prata, men ett skratt säger mer än tusen ord. Ett skratt är ett tecken på lycka. Jag fylldes av en fantastisk men främmande värme. Var Liam, i just denna stund, lycklig? Liam tog sig för magen och tjöt av skratt medan jag upptäckte hur folk runt omkring hade stannnat upp. Några elever hade avbrutit sitt basketspelande för att betrakta scenen, lärare som passerade stannade upp och vaktmästaren tappade de två hinkarna han bar på. Liam slutade skratta tillslut men leendet försvann inte för det. Sakta böjde han sig över mig och strök undan det blöta ansiktet ur mitt hår. Därefter flög han upp på fötterna snabbt och hjälpte mig upp.
"Tack", mumlade jag med blossande kinder. Liam vände sig om och tog upp sitt lilla anteckningsblock som fortfarande låg kvar på kanten, oskadd från allt vatten. Han rev snabbt ut ett papper och klottrade ner något på det med sin svarta blöta penna. Sedan höll han upp den för mig.
Nej, tack du.
Jag log brett och skakade på huvudet.
"Jag är ett hopplöst fall", konstaterade jag och såg sedan nyfiket på hans lilla bok.
"Vad skriver du för något?" undrade jag. "Får jag titta...?" Liam såg lite tveksam ut men gav ändå med sig. Han räckte mig boken och började sedan gå mot ett stort träd vid sidan av skolan. Jag följde efter och slog mig ner bredvid honom under det. Och där satt vi sida vid sida i skuggan och allt kändes bara... Jag vet inte....rätt. Försiktigt öppnade jag boken och gick till den senast skrivna sidan, det han suttit och skrivit på när jag ertappat honom med det vid fontänen. Liam tittade bort medan jag läste vad han skrivit.
Jag stirrade stint på dikten, läste om den - och stirrade igen. Killen var begåvad. Riktigt.Jäkla.Begåvad. Jag menar, vad gör vanliga killar på fritiden egentligen? Springer på en gräsplätt och slår ner varandra över en boll? Spelar tv-spel tills optikern kommer med glasögon? Gör oanständiga saker på nätet? Troligen. Men inte Liam. Han skrev. Riktigt bra dessutom. Riktigt, riktigt bra. Vilket jag självklart sa till Liam - så fort jag hade fått tillbaka talförmågan igen vill säga. Liam gav dikten en misstrogen blick och skakade på huvudet.
"Den är visst bra!" utbrast jag. Shit, jag satt bredvid framtidens Shakespear och han insåg det inte ens själv. "Åh Liam", sa jag och fångade hans blick. "Det är så...så ärligt. Jag älskar det. Skriver du ofta dikter?" Liam log svagt, tog pennan och kluddrade ner en mening på sidan bredvid.
Bara när jag är inspirerad.
Han såg menande på mig och mina kinder blev åter igen röda. Plötsligt så stelnade mitt leende. Jag hade insett något - något förfärligt!
"Åh, herregud", mumlade jag för mig själv och såg förfärat ner i marken. Liam betraktade mig med oro och försökte finna mina ögon. Men jag undvek hans blick.
Jag faller för honom. Jag har knappt känt honom en hel dag, och jag faller för honom. En kille som förmodligen aldrig kommer kunna besvara mina känslor på riktigt, en kille som aldrig skulle kunna uppfylla pappas krav.
Jag kände hur tårarna vällde upp och kinderna hettade. Hur hade jag kunnat låta mig själv bli så pass sårbar?
"Jag måste gå", mumlade jag och reste mig upp utan att se på honom. "Vi ses."
Kapitel 2 - Utmanad
"Här har du en baddräkt", sa Jenna vänligt (tjejen med det kopparröda håret).
"Tack", svarade jag samtidigt som jag försökte dölja hur äcklad jag var av tyget jag nu höll mellan tummen och pekfingret. Hur många hade egentligen använt den här svarta baddräkten före mig? Jag var inte ens baddräkts-typen! Jag hade alltid varit bikini-typen! Jag suckade tungt och lät handduken jag haft runt mig falla mot golvet för att därefter dra på mig baddräkten.
"Finns det någon spegel här?" frågade jag ängsligt efter att ha dragit på mig den. Jenna nickade. "Ja,på toaletten finns det en stor spegel." Jag satte genast av mot toaletten och förvånades av hur bra jag passade i baddräkten. Den svarta färgen fick mig faktiskt att se smalare ut än vanligt.
"Gud vad brun du är!" utbrast Jenna avundsjukt och pekade på mina bikinilinjer. "Den perfekta solbrännan! Hur har du blivit så brun? Solarium va? För sommaren här i England var ju inte särskilt varm..." Hon kom av sig och tog sig för pannan. "Dumma jag! Klart du knappt har varit något i England i sommar, just ja." Jag log snett.
"Nej, mest i Kalifornien faktiskt." Jenna nickade som om det vore väntat.
"Sååå...", sa hon dröjande och försökte låta obrydd. "Såg att Liam ledde dig hit...Hur fick du honom till det egentligen?" Vi hade nu gått ut i omklädningsrummet och alla klassens tjejer såg nyfiket på mig.
"Liam? Visade dig hit?" Lynn försökte dölja sin förvåning med sin spydiga ton.
"Allvarligt?!" utbrast en lång flicka med mörkbrun page som prestenterat sig för mig som Nora Wakefield.
"Vad är det med det?" frågade jag.
"Inget egentligen, det är bara det...." Jenna försökte hitta de rätta orden.
"Det är bara det att Liam är väldigt osocial, han umgås inte med nån", avslutade Melissa som stått i sitt hörn och försökt göra en toffs uppe på huvudet av det lilla håret hon hade.
"Jo,jag märkte det", skrattade jag. "Han sa inte ett ord. Är han stum eller? Döv också kanske?" Ingen skrattade med mig.
"Han är varken döv eller stum", förklarade Jenna sorgset. "Det sägs att han slutade prata när..." Det blev tyst i rummet och tjejerna utväxlade några bekymrade blickar.
"När vad då?" frågade jag otåligt.
"Det sägs att Liam inte har sagt ett ord sedan hans mamma omkom i samma olycka som din egen", sa Lynn utan att möta min blick. Jag stirrade chockat på henne. Var det möjligt? Kunde två stycken som förlorat sina mammor på samma plan hamna i en och samma klass? Slumpen var verkligen outsägbar.
"Det sägs också att det var chocken han aldrig kom över som resulterade i att han aldrig sa ett ord igen", tillade Jenna.
"Men...Om han aldrig pratar eller kommunicerar på något sätt, hur tusan klarar han studierna?" frågade jag häpet. Jenna ryckte på axlarna.
"Vet inte, han lär vara mycket begåvad enligt Mrs Lewis. Han ska tydligen vara en av de bästa eleverna hon någonsin haft. Antar att hans inlämningsuppgifter måste vara väldigt imponerande."
"Nog snackat om Liam", sa Lynn och slängde med sitt långa mörka hår. "Nu går vi till bassängen tjejer!" Alla gjorde genast som hon sa, som om hon var simläraren.
"Hur står du ut med Mrs Dracula egentligen?" viskade jag till Jenna. Hon ryckte på axlarna igen.
"Jag har frågat mig själv samma sak sen jag först satte min fot på Gibson High." Vi brast ut i ett gemensamt fnitter och satte av mot bassängen.
"FRIBAD!" utbrast Trevor och gjorde en kanonkula så nästan hälften av bassängens vatten flög upp på oss. Okej, kanske inte hälften. Men definitivt en fjärdedel. Jag förstod inte hur Trevor hade energi till det där, själv var jag utmattad.
"Brukar Mr Legini alltid köra såhär hårt med er?" andades jag och slog mig ner på bassängkanten med Jenna och Milo på varsin sida.
"Skojar du?!" utbrast Jenna.
"Det här är Mr Leginis sätt att vara snäll med oss. Du vet, han ville inte pusha på för mycket med dig som ny elev och så." Jag stirrade chockat på honom.
"Är femtio längder snällt?!" utbrast jag. Jenna brast ut i skratt.
"Vänta bara tills du får testa på Mr Leginis specialformade styrketränings-program. Då kommer du bokstavligen be om att få simma femtio längder istället." Jag svalde hårt. Jag hade nätt och jämt lyckats med att inte bli sist med de femtio längderna, den platsen hade Melissa tagit. Den som varit snabbast var dock Liam som inte sett det minsta andfådd ut. På andra plats kom .... Åh låt mig spy; Lynn. Jag stönade högt och begravde ansiktet i mina händer.
"Åh, jag är en katastrof!" utbrast jag. "Jag kommer bergis få underkänt i idrott." Jenna klappade mig på axeln medan Milo försiktigt särade på mina händer för att se mig djupt i ögonen.
"Du kanske inte var den snabbaste här idag", sa han med ett leende. "Men definitivt den snyggaste." Jag kände hur jag rodnade - så lägligt att Lynn gick förbi precis då.
"Upp med dig Jewel", sa hon bestämt. Jag såg förvirrat på henne.
"Ursäkta?" fräste jag. "Jag sitter fullkomligt bra här." Lynn gav mig ett slugt leende.
"Åh, jag tänkte bara att du kanske ville följa med och hoppa från någon av stegarna, men sedan kom jag på att om ditt mod är lika kasst som din simning så är det nog ingen idé." Jag stirrade på de stora stegarna som bredde ut sig över bassängen i luften. De var numrereade med en etta, två och en trea. Trean var längst upp. Mitt ansiktsuttryck måste ha varit allt annat än självsäkert för plötsligt brast Lynn ut i skratt.
"Jag visste väl det - fegis!" Lynn började själv gå mot trappan som ledde till treans stege.
"Jag gör det", väste jag mellan mina sammanbitna tänder och flög upp på fötterna.
"Nej!" utbrast Jenna. "Vi får inte ens vara på den tredje stegen! Om Mr Legini ser dig..." Jenna kastade en förstulen blick på Mr Legini som stod och pratade med en ung kvinna. Förmodligen en del av simhallens personal.
"Än sen", muttrade jag och började bestämt gå mot trappan.
"Kör hårt!" hörde jag Milo ropa efter mig. Kort därpå klippte Jenna till honom i bakhuvudet, men hon hade i alla fall slutat protestera. Nu stod hon istället där nere och tittade nervöst på samtidigt som jag gick upp för trappan med snabba steg.
"Så du ska hoppa trots allt?" sa Lynn med ett flin. "Oroa dig inte, det är ju bara si sådär sex-sju meter till vattenytan." Hon vände sig om på stegen, böjde sig och sträckte ut sina armar för att sedan kort därpå slänga sig ut i luften. Jag stirrade skräckslaget på hur hon försvann ner i bassängen med ett plask. Det dröjde bara ett par sekunder innan hon var uppe igen. Jag svalde hårt. Jag var inte ens i närheten så duktig som Lynn. Vad hade jag gett mig in i? Till råga på allt stod nu nästan hela klassen där nere med nyfikna blickar för att se om jag skulle våga göra en repeat av Lynns hopp. Jag blundade hårt och andades in ett djupt andetag.
"Du kan göra det här", viskade jag för mig själv. Jag gjorde precis som jag sett Lynn göra; böjde mig, sträckte ut armarna.... Plötsligt kände jag en hand på min ena axel. Jag hoppade till och snodde runt. Jag flämtade till när jag såg vem det var.
"Vad gör du här?" utbrast jag och drog undan honom bortom synhåll för min lilla publik. Liam drog undan den blöta luggen från ansiktet och till min förvåning utstrålade hans ögon ren och skär panik. Hans blick skiftade fram och tillbaka mellan stegen och mig.
"Åh inte du också!" stönade jag högt. "Du är lika paranoid som Jenna. Om Lynn klarar det så klarar jag det, okej?" Han skakade hastigt på huvudet.
"Jaså? Så jag är inte lika bra som Lynn?" Liam suckade och såg sig om som om han inte riktigt visste vad han skulle göra.
"Okej, Liam", sa jag och tog ett steg fram mot honom. Han stelnade till i och med mitt närmande. "Jag vet inte vad för slags ansvar du verkar ha tagit på dig då det gäller mig sen jag kom hit och inte för att jag inte uppskattar det du har gjort för mig, men du måste verkligen sluta lägga dig i,okej?" Liam drog frustrerat bak sitt svarta blöta hår och blottade hela sitt vackra ansikte. För ett kort ögonblick stod jag som förstenad, bländad av hans totala skönhet och de där...De där ögonen. Men sedan tvingade jag mig själv att slita blicken från honom; jag hade ett hopp att göra. Återigen böjde jag mig, sträckte ut armarna och.... halkade. Allt jag hann uppfatta var hur jag snabbt flög fram med fötterna före och slog huvudet i något hårt. Därefter blev allt svart.
Jag var inte riktigt säker på vad det var som fick mig att vakna. Var det smärtan i halsen, den brännande smärtan (som om någon kört ner en fackla i halsen på mig)? Eller var det luften som strömmat in till mina tunga lungor igen? Kanske det var alla viskande röster runt omkring mig? Eller var det de där mjuka men ändå så våldsamma läpparna som pressade sig mot mina? Förmodligen läpparna.
"Hon andas, tack gode gud!" utbrast Jennas röst lättat och läpparna som pressat sig så hårt mot mina sekunden innan lämnade (till min besvikelse) mina. Ja, jag andades - men skulle jag kunna tala? Med den här halsen som hade svalt minst en liter klorvatten var jag rätt osäker.
"Tryck min hand om hör mig", bad mr Legini med en sansad röst. Jag tryckte försiktigt hans hand han placerat på min och önskade innerligt att det inte var han som hade utfört mun mot mun metoden jag fått. Det kunde det väl egentligen inte ha varit? Jag hade sett mr Leginis läppar. Torra och smala russin. Jag rös till. Nej, de läppar som väckt mig hade varit mjuka som sammet... Jag kände fortfarande smaken av vem det nu varit på mina läppar. Tänk om det var Milo? Jag rös till igen, denna gång av välbehag. Milo hade suttit på kanten av bassängen medan alla andra stått upp och väntat på mitt hopp. Milo hade snabbast kunnat dra upp mig, klart det var han!
"Åh,kommer hon klara sig?" kved Melissa oroligt.
"Klart hon kommer", försäkrade Lynn - men det lät mest som att hon försökte övertyga sig själv. Hon visste att om jag fått någon allvarlig skada så skulle skulden vara hennes. Det var ju trots allt hon som hade utmanat mig.
"Men hon blöder ju!" fortsatte Melissa. Jag stelnade till. Blödde jag? Om jag skulle få något äckligt ärr i ansiktet så skulle Lynn få betala rejält - och då pratar vi inte pengar. Om jag hade varit stark nog hade jag förmodligen gnisslat tänder av ilska. Borde jag inte känna av smärtan från stället jag nu blödde ifrån? Jag började genast känna av i kroppen. Mitt ansikte verkade ha klarat sig. Pjuh. Till skillnad från mitt huvud. Jag kände av en enorm våg av smärta från mitt bakhuvud, stället jag hade slagit i innan jag träffat vattenytan.
"Äsch, det är inte så mycket blod som det ser ut som", hörde jag Trevor säga. "Vattnet får det bara att se mycket mer ut, hon klarar sig." Jag hörde en ljudlig smäll. "Aj!" utbrast Trevor.
"Håll bara käften", mumlade en välbekant röst. Jag kände hur jag blev varm i hela kroppen. Det var Milo. Jag gillade killen mer och mer.
"Jag ska nog ringa hennes far", mumlade mr Legini.
Nej!
Pappa kunde inte få veta hur jag fullkomligt misslyckats redan första dagen. Det tog ett par sekunder innan jag bokstavligen tvingade min kropp upp i sittande ställning. Jag slog upp ögonen och grep tag i mr Leginis hand innan han hann ställa sig upp.
"Ms Jewel!" utbrast han lättat. "Hur mår du?" Det blödde från min skalle, och han frågade hur jag mår? Jag struntade i att svara.
"Du kan inte ringa pappa! Det är ingen fara med mig, jag klarar mig..." Mr Legini skakade på huvudet.
"Absolut inte, din pappa måste genast informeras!"
"Nej!" utbrast jag. Det var dags att ta tag med lite fula knep. "Om du gör det kommer pappa säkert bara stämma dig, eller i värsta fall hela skolan. Gör inget stort av det här, låt mig bara gå till skolsyster - inga sjukhus besök är nödvändiga." Jag kämpade emot smärtvågorna som kom mer regelbundet nu. Mr Legini såg plötsligt väldigt osäker ut.
"Jag vet inte..."
"Kom igen! Vi kan väl göra såhär; om skolsyster får ta en titt på mitt huvud och det ser riktigt illa ut, då kan du ringa pappa. Annars låter vi det bara vara,okej? Jag mår bra, jag lovar." Jag var tidernas värsta lögnare. Det kändes som att jag skulle hosta upp blod vilken sekund som helst.
"Okej då", sa han tillslut. "Vem kan ta ms Jewel till skolsyster?"
"Jag kan", sa Milo snabbt efter att Melissa räckt upp handen. Jag suckade en lättnads suck. Inte för att det var något fel på Melissa direkt, jag ville bara inte att någon som så uppenbarligen var rädd för blod skulle se på när skolsköterskan tvättade rent mitt sår...
"Det vore bra om någon som faktiskt såg hur själva olyckan gick till ordentligt gick med henne. Så personen i fråga kan förklara för skolsyster." Milos leende bleknade snabbt. Va? Men det var ju han som... Eller? Jag såg förvirrat på Milo och han ryckte på axlarna.
"Jag tycker Liam borde gå med henne", sa klassens tönt, Andy (han har det där klassiska ni vet; stora glasögon, framskjutna tänder....ett berg av finnar).
"Som om han kan förklara något!" utbrast Trevor irriterat och armbågade Andy i sidan.
"Men det var ju han som hoppade i efter henne, drog upp henne och allt", sa Nora. Jag stelnade till och började förvånat se mig omkring efter Liam. Var det hans milda läppar som pressat sig mot mina? Jag kände en oförklarlig värme fylla min kropp när jag plötsligt fick syn på honom. Han stod lutad mot väggen. Jag svalde. De där plågade ögonen var tillbaka igen.
"Liam har nog sina egna sätt att kommunicera på", försvarade mr Legini. "Plus att han verkar ha gjort skäl för ett besök hos skolsyster på egen hand." Han nickade mot Liams högra ben. Jag flämtade till. Han hade en lång reva enda från sitt knä ner till ankeln. Inte speciellt djupt verkade det som, men det ändrade inte faktumet att hans blod var överallt. Han stod praktiskt taget i en blodpöl och verkade inte bry sig det minsta. Han såg bara på mig med den där...den där djupa blicken som liksom rörde vid mig på ett så främmande sätt att det blev, jag vet inte, obekvämt.
"Gå och klä på er", sa mr Legini med en blick som pendlade mellan mig och Liam. "Resten av klassen ska få en liten uppläxning vad gäller att uppmuntra sina kamrater till att ta livet av sig!" De sista orden överröstades av hans spottande och fräsande. Jag tog snabbt handen Milo sträckt ut åt mig och ställde mig upp samtidigt som jag kämpade mot den plötsliga yrseln.
"Verkar som att jag har fått er i trubbel", sa jag ursäktande med ett snett leende.
"Äsch", sa Milo utan att släppa min hand. "Jag skulle aldrig ha låtit dig gå upp i första taget. Hoppas ditt sår inte är allt för allvarligt." Han såg uppriktigt bekymrad ut.
"Det är förmodligen inte lika allvarligt som det ser ut", mumlade jag. Men om det var ens i närheten lika allvarligt som det kändes kunde jag ju säga hejdå till Gibson High. Och Milo.
"Nåväl, krya på dig då", sa Milo - och kysste mig på pannan. Han kysste mig. Okej, det var bara på pannan men ändå! Går det att visa tydligare än så att man gillar någon? Okej, förmodligen, men nu var det ju ändå uppenbart att han gillade mig. Om det inte vore för den enorma huvudvärken och att jag fortfarande hade en viss publik så hade jag förmodligen gjort ett glädjeskutt. Ett rejält glädjeskutt. "Vi ses kanske senare idag om du börjar må bättre", ropade Milo när han börjat gå bort mot bänken där mr Legini väntade. Jag log och började sedan gå mot omklädningsrummet. Jag var nästan på väg att gå förbi Liam när något plötsligt slog mig. Jag gick sakta fram mot honom (som om jag hade kunnat gå snabbt i det tillståndet).
"Du visste", viskade jag. Liam som stått och sett ner i marken såg förvånat upp på mig. "Du visste", upprepade jag. "Du stod där...du försökte så desperat att inte få mig att hoppa...Trots att Lynn klarade det så brilijant så visste du att jag inte skulle det, att jag skulle halka..." Inget i hans blick tydde på att han förnekade det jag sa till honom. Istället lutade han sig över mig, som för att viska något i mitt öra. Men han verkade ångra sig för en sekund senare var han påväg till killarnas omklädningsrum. Jag stod kvar som förstenad. Hans bleka,perfekta överkropp hade varit så nära min. Jag hade känt hans ljuvliga andedräkt och doften av hans hår... Han lämnade mig näst intill paralyserad. Jag skakade misstroget på huvudet. Hur hårt hade jag slagit i huvudet egentligen? Jag suckade irriterat och sprang in till tjejernas omklädningsrum. Det första jag gjorde var såklart att se mig själv i spegeln. Jag flämtade till när jag såg hur förskräcklig jag såg ut. Mitt hår var naturligtvis dyblött och hängde delvis över mitt ansikte. Min överläpp blödde lite, ansiktet var blekt som ett lik (förutom de smått rosiga kinderna) och jag hade blodfläckar på axlarna och händerna. Hade Milo kysst det ansiktet? Jisses. Jag särade på håret där bak och kände efter. Det var inte svårt att hitta såret. Det var stort och stack till som en kniv i magen när jag slutligen rörde vid det. Jag såg senare på samma hand jag tryckt på såret med. Färskt och mörkrött blod. Jag tog genast ut bomullstussar från ett paket, sådana som jag brukade använda till att tvätta bort mitt smink med, och tryckte dem mot såret medan jag försiktigt försökte få av mig baddräkten med den andra handen. Liam skulle verkligen få vänta ett tag på mig.
Kapitel 1 - Gibson High Internatskola
"Afrodite! Afrodite, var är du?! Din limousine väntar! Afrodite?!" Ms Perkey's ord gick in i det ena örat, och ut ur det andra. Jag var som förlamad då jag såg mig själv i spegeln. Idag var den stora dagen.
"Afrodite?" Ms Perkey var nu i mitt rum med ett stressat uttryck. "Är allt som det ska?" Det tog ett tag innan jag lyckades nicka. "Åh,gumman", mumlade hon och ställde sig bakom mig för att stryka försiktigt över mina axlar.
"Det kommer gå bra, det är jag säker på!" Jag skakade nekande på huvudet.
"Nej...tänk om jag inte passar in?" Ms Perkey rynkade på pannan och gnuggade sin haka.
"Hm, ja det kan bli ett problem. Din skönhet kommer inte direkt gå obemärkt." Jag skakade på huvudet men kunde inte låta bli att småle över komplimangen.
"Så säger du bara", mumlade jag generat.
"Inte alls!" utbrast ms Perkey. "Se på dig själv, Afrodite!" Motvilligt tittade jag upp mot min spegelbild igen.
"Du har din mors rödbruna lockar och mörka ögon. Men du har din pappas näsa för affärer och hans haka som du ska hålla uppe vilka motgångar du än stöter på." Jag log och vände mig om för att krama ms Perkey hårt.
"Tack så mycket ms Perkey", viskade jag. Hon himlade med ögonen.
"Okej hör på här, jag har tagit hand om dig sedan du praktiskt taget föddes. Och du kallar mig fortfarande för ms Perkey?" Jag log snett.
"Förlåt Heidi", ursäktade jag mig.
"Ingen fara. Spring ner nu och säg hejdå till din far, limousinen har väntat där ute i minst en kvart!" Jag nickade och kastade en sista blick på min spegelbild. Dagens outfit bestod av en vit oversize t-shirt med grönt tryck och ett par korta jeans shorts som visade upp mina gyllenbruna ben. På min vänstra handled hängde det allra viktigaste jag ägde; mammas armband.
"Skynda nu!" utbrast Heidi otåligt.
"Javisst", svarade jag förläget och sprang ner för den stora guldtrappan. Pappa stod redan redo med min handväska i brunt skinn.
"Pappa", vädjade jag och spärrade upp mina ögon. "Varför kan jag inte få fortsätta med en privatlärare?"
Pappa som förklarat allt om och om igen suckade tungt.
"Afrodite, det finns så mycket mer bakom de här murarna som du inte har någon aning om, det är dags att du får lite... perspektiv." Nog fanns det alltid en hel del utanför murarna. Min chaffis Lee brukade alltid köra runt mig till olika shoppingcenter, fina restauranger...
"Din mamma önskade det här, det vet du." Jag hatade när han förde mamma på tal. Han visste att det var min svaga länk.
"Jag vet,jag vet!" utbrast jag. "Men hon skulle aldrig sätta mig in i andra året på en internatskola, mitt i terminen dessutom!" Pappa ryckte på axlarna och log slugt.
"Bättre sent än aldrig." Sedan kysste han mig på pannan och gav mig väskan. "Ha så kul nu. Och glöm inte att ringa mig - varje dag." Jag suckade tungt och gick ut för den gigantiska vita altanen, ner för uppfarten och ut genom den stora guldiga porten. "Antar att jag ska vara tacksam för att jag slipper den kommunala skolbussen", muttrade jag för mig själv då Lee öppnade dörren åt mig.
"God morgon, ms Jewel."
"God morgon,Lee", svarade jag utan att ens ge honom så mycket som en blick. Jag hoppade in i baksätet och drog fram månadens nummer av AFRODITE som låg på sätet bredvid. Jag slog upp tidningen och bemöttes av ett ansikte jag hatade.
"Chefredaktör Moulin Devito, vilket skämt! Hon förstör tidningen!" Jag bläddrade fram ett par sidor med bilder från Miu Mius senaste modevisning. "Det här är skandal", fortsatte jag. "Den här modevisningen ägde rum för över två månader sedan! Hur kan de vara så sena med att visa bilder från den när de andra modemagazinen gjorde det förra månaden? Mamma dedikerade sitt liv till att få den här tidningen till toppen och nu kör de ner den i botten som om det inte spelar någon roll!"
"Lugn, ms Jewel", sa Lee mjukt. "Så fort du fyllt arton är det din tur att ta över tidningen, då kan du göra vad du vill med den." Jag nickade instämmande. Jag kunde verkligen inte vänta tills jag äntligen fick lov att sparka ut Devito!
"STANNA!" utbrast jag då något utanför de svarta fönstrena fångade min uppmärksamhet.
"Vad står på?" frågade Lee oroligt.
"Ser du de där skyltfönstrena? Marc Jacobs nya skokollektion har kommit! Stanna, Lee! Du kör ju förbi..." Besviket stirrade jag efter gallerian som försvann allt längre bort.
"Jag är ledsen, ms Jewel - men jag fick strikta order om att köra dig raka vägen till Gibson av din far."
"Gibson?"
"Gibson High, din skola! Vet du inte vad din skola heter?"
"Pappa kan ha nämnt det", mumlade jag. "Varför heter skolan Gibson förresten?"
"Den är döpt efter sin skapare, Gibson."
"Jaha!" utbrast jag. "Mel Gibson va? Han byggde upp skolan?" Jag kunde inte fatta det! Jag skulle gå i en skola byggd på självaste Mel Gibsons begäran! Tänk om han till och med besökte skolan då och då...? Lee skrockade högt.
"Nej, ms Jewell. Larry Gibson. Skolan är väldigt gammal och det sägs att Larry började bygga skolan med sina egna händer. Mycket imponerande." Jag kände mig dock långt ifrån imponerad. Sa han nyss att skolan var gammal?
"Hör upp här nu", sa Lee plötsligt bestämt. "High School är en rätt stor grej, vare sig det är en vanlig skola eller ett internat. Det spelar ingen roll vem man är, High School är något alla får bära med sig resten av livet. Vissa minns tiden på High School som rena rama helvetet, medans andra minns det som tiden då de glänste som allra mest. Jag har många vänner kvar från High School, däribland din far." Jag ryckte till.
"Pappa?" frågade jag. "Gick han i High School?"
"Jajamän! Och han var en riktig buse om jag får säga det själv", sa han och log åt ett avlägset minne. Och jag som alltid trott att både mamma och pappa var hemlärda!
"Utnyttja din tid här", forsatte Lee och nickade ut mot den stora gråa byggnaden som syntes bakom korsningen.
"Förhoppningsvis får du vänner för livet." Jag fnös för mig själv. Jag behövde inte fler vänner. Jag hade redan en massa vänner, och inte bara i min hemtrakt; utan också i Milano, New York och Paris. Ingen av dem tvingades då till att gå på High School! När vi väl svängde in på skolans uppfart kände jag en form av panik ta sin form i huvudet. Lee märkte hur jag plötsligt började andas väldigt tungt.
"Slappna av", sa han vänligt när han öppnade dörren åt mig. "Alla är lite nervösa första dagen på High School men du ska se att det inte finns något att vara rädd för." Jag såg från Lee till ett par killar i min egen ålder, femton-sexton, som stod i ett hörn och rökte och sedan tillbaka på Lee. Lee log bara.
"Ah,skolans små värstingar. Absolut inga att vara rädda för, men du ska nog ändå försöka hålla dig på avstånd från dem så du slipper dras in i trubbel. Okej?" Jag nickade hastigt och drog in ännu ett djupt andetag.
"Och kom ihåg", sa Lee och la sin hand på min ena axel. "På High School fungerar det inte som det gör i hemmet. Ingen kommer hämta saker åt dig, ingen kommer servera din mat och ingen kommer ta order från dig. Här gäller det att stå på sina egna ben." Jag nickade igen och andades ut.
"Okej. Jag kan göra det här." Lee sken upp i ett brett leende.
"Så ska det låta. Skynda nu in genom entrén och fråga efter en mrs Lewis i receptionen."
"Mrs Lewis", memorerade jag. Lee slog ut med armarna.
"Ge mig en kram nu!" sa han och omfamnade mig. "Du kommer åstadkomma en hel del, det känner jag på mig", sa han stolt.
"Tack Lee", svarade jag innerligt innan han körde iväg. Det var inte förrän limousinen var utom synhåll jag vände mig om mot skolan med en suck.
"Då var det dags då", mumlade jag för mig själv och började med säkra steg promenera fram mot entrén. Dock hann jag inte ens halvvägs förrän två av killarna jag sett stå och röka innan var framme vid mig.
"Var det dig som den där limousinen lämnade av nyss?" frågade den mörkhårige av dem.
"Klart det var", sa hans blonde kompis med ett flin. Båda var klädda i skinnjackor och hängbyxor. Deras sockar stack klumpigt ut ur deras skate skor. Kort sagt; ingen stil. "Du ser ut som en filmstjärna. Är du en filmstjärna?" Den blonde pojken tog ett steg närmare mig.
"Nej", mumlade jag blygt. Okej, de kanske inte var så hemska trots allt. Om man bortser från deras dåliga rökar-vana och hemska klädstil.
"Men vad gör du här då?" frågade brunetten dumt.
"Jag ska gå här", svarade jag nonchalant. Båda gapade stort för att sedan vända sig mot klungan av killar som stod en bit bort.
"Killar,kom hit!" ropade den blonde killen. Några av dem började gå direkt mot våran riktning, medan andra stannade kvar tvärt för att ta några sista bloss av deras cigaretter. Så fort de andra var framme slog den blonde killen sin ena arm runt mina axlar och tryckte mig hårt mot hans bröst.
"Hälsa på min nya vän, killar!" sa han stolt. "Hon heter..." Han såg frågande på mig.
"Afrodite", klämde jag ut besvärat och försökte komma loss ur hans grepp. Hela klungan runt omkring mig brast ut i skratt.
"Afrodite!" upprepade den brunhårige killen med ett flin. "Varmt välkommen till Gibson High, Afrodite!" Deras välkomnande var allt annat än varmt.
"Mitt namn är Paul", sa den blonde killen. "Det här är mina grabbar!" Han nickade mot den brunhårige killen först. "Han är Owen, det där är Darren, Philip, Daniel, Eddie, Kellan..." Han rabblade upp en massa namn tills jag kände mig helt snurrig.
"Är du rik?" frågade han som var Darren (om jag mindes rätt.) Jag skakade på huvudet en aning för fort.
"Nej, inte alls-"
"Jo det är du visst!" avbröt Owen. "Bara rika människor anländer till skolan i en limousin." Killarna började genast mumla instämmande.
"Rik och snygg", sa Kellan. "Du verkar ha...hela paketet." Han vickade på ögonbrynen och slickade sig runt munnen vilket fick alla att skratta. Förutom mig. Jag var skräckslagen. Kellan stirrade på mig. Åh helvete. Han stirrade på mina bröst.
Jag kommer spy.
Pauls grepp runt mina axlar blev hårdare när Kellan tog ett par bestämda steg mot mig. Jag kunde inte fatta att det här skulle hända mig! Jag hade sett sånt här på film; en försvarslös liten flicka och ett gäng med killar... Jag bet mig hårt i underläppen, blundade hårt och lät en tår rulla ner för min kind när jag kände Kellan placera sina händer runt min midja. Vad han än hade haft för avsikter med mig så stannade han plötsligt upp. Jag slog förvånat upp ögonen och såg att han gnuggade sitt bakhuvud samtidigt som han, liksom alla andra, vände sig mot skolan. Jag följde deras blickar och fick syn på en kille uppe på taket. Hans svarta hår flög virvlade runt hans ansikte i och med den plötsligt starka vinden och hans ögon var nästan...läskiga. Det var svårt att avgöra från ett sådant långt håll, men de blänkte i någon slags silver nyans. Pojken var blek och bar svarta jeans till en vit t-shirt. Han visade ingen känsla alls i sitt uttryckslösa ansikte när han kastade ännu en sten som denna gång träffade Kellan...Jäklar! Rakt mellan benen. Killen var pricksäker, det var då ett som var säkert.
"Liam din fege jäkel!" utbrast Kellan och föll mot marken. "Kom ner och slåss som en man ditt missfoster!" Jag kunde lika gärna ha inbillat mig det, men för en sekund såg det ut som att det ryckte lite i Liams mungipor. För en sekund,ja. I och med den nya distrationen lyckades jag ta mig ur Pauls grepp och springa mot entrén.
"Vänta tjejen!" utbrast Paul, men det var redan försent. Med ett hjärta som bankade så snabbt och hårt att det borde ha flygit rakt ut ur min kropp stängde jag entré dörren bakom mig. Därefter begav jag mig mot receptionen som bara var några meter framåt.
"Jag söker efter mrs Lewis", flämtade jag anfått. Gumman i receptionen betraktade mig några sekunder, höjde på ögonbrynen och noterade sedan något i sitt anteckningsblock.
"Ni är väl ms Jewel om jag inte misstar mig?" frågade hon snorkigt.
"Ja", svarade jag med ett prövande leende. Ett leende hon ignorerade.
"Tyvärr så sitter mrs Lewis i ett viktigt möte just nu", sa hon utan att låta det minsta ledsen.
"Men...men hon skulle ju vara här", mumlade jag.
"Hon är en lärare, inte en betjänt." Hon hade tydligen hört talas om min fars rikedom.
"Det har jag inte sagt heller-", började jag.
"Nej, men vi vet väl alla att det är så sånna som du tänker. Vill du att jag ska kalla dig Ers Majestät också?" Hon himlade med ögonen och återvände till sitt anteckningsblock.
"Håll hakan högt", viskade jag för mig själv innan jag försökte igen. "Okej, men om nu mrs Lewis är upptagen, skulle du vilja tala om för mig hur jag hittar mitt klassrum?"
"Vilken klass ska du gå i?" frågade hon ointresserat utan att slita blicken från sitt block.
"Öh...jag vet inte..."
"Vet du inte vilken klass du ska gå i?" Hon vände sig mot dataskärmen och började muttra små saker för sig själv som "Bortskämda unge, tror hon ska få allt på ett silverfat...vet inte ens vilken klass hon går i! På min tid var det allt..." Jag tvingade mig själv till att inte lyssna på hennes babbel och insåg att den kärringen inte skulle hjälpa mig med särskilt mycket. Lika bra att börja söka efter klassrummet själv. Jag vände mig om och började gå mot korridoren när jag hörde någon ropa mitt namn inifrån receptionen.
"Ms Jewel!" utbrast en smal kvinna med sitt ljusbruna hår uppsatt i en knut på hjässan. Hon kom springandes i svarta pumps, en svart pennkjol upp till midjan och en ljusrosa tröja innanför. Hon var riktigt fin faktiskt. Äntligen någon med lite stil på det här stället.
"Ursäkta mig", sa hon innerligt och lade sin hand på min ena axel. "Jag är mrs Lewis. Jag är så ledsen att jag är sen, jag fick ett väldigt brådskande krismöte ..." Hon log varmt och började styra stegen framåt. Jag var inte sen med att haka på. "Jag kommer vara din mentor", sa hon med ett vänligt leende. "Jag kommer ha dig i engelska, historia och religion." Jag sken genast upp.
"Engelska och historia är mina favoritämnen!" utbrast jag entusiastiskt.
"Så bra!" sa mrs Lewis. "Då kommer vi säkerligen ha en massa roligt tillsammans. Men nu ska jag ta dig till ditt klassrum. De går igenom de vardagliga rutinerna nu skulle jag tro som de har varje måndag morgon. Sen är det dags för idrott om jag inte minns fel." Jag stelnade till och stannade upp mitt i korridoren.
"Är det något fel?" frågade mrs Lewis bekymrat.
"Nej...inte direkt, det är bara det att jag hade glömt helt att ta med mig idrottskläder."
"Åh, det är okej!" sa mrs Lewis, lättad över att det inte var allvarligare än så. "Alla i skolan tilldelas likadana t-shirtar och shorts. Ge mig din storlek så ska jag be idrottsläraren mr Legini att ta med sig kläderna till lektionen." Hon började syna mig från topp till tå.
"Hm. Medium skulle jag väl tro?" frågade hon med ett leende.
"Jo, det duger nog", svarade jag.
"Perfekt. Nu ska jag bara presentera dig för din nya klass." Några steg senare var vi framme utanför dörren. Redan utanför hörde jag hur mina kommande klasskamrater väsnades och levde om.
"Är du nervös?" undrade mrs Lewis.
"Lite", medgav jag.
"Det kommer gå bra. Det här är en bra klass kan jag försäkra dig om. De kommer ta väl hand om dig. Om inte, så förväntar jag mig att du informerar mig om det genast." Vänliga mrs Lewis såg för första gången mycket sträng ut.
"Jag lovar", svarade jag och drog sedan in ett djupt andetag.
"Då kör vi!" viskade mrs Lewis upphetsat och skjöt upp dörren. I samma sekund som jag trampade min fot i klassrummet upphörde oväsendet. Varenda blick var riktad mot mig. För att vara en person som älskade att stå i centrum uppskattade jag uppmärksamheten ovanligt lite. Helst av allt ville jag bara springa därifrån, men insåg till min förtvivlan att det inte fanns någon återvändo nu.
"Hallå allihopa!" utbrast mrs Lewis glatt. "Haft en bra helg?" Tystnaden upphörde genast medan eleverna hälsade på Mrs Lewis och gav henne utförliga berättelser om deras helg.
"Minns du den där valpen jag berättade om förut, som jag såg i djuraffären?"frågade en tjej med blont spikigt hår som slutade vid hakan. Hennes gröna ögon tindrade av upphetsning när hon berättade om hur hennes pappa köpt den och överraskat henne på hennes födelsedag.
"Åh, vad kul att höra", sa mrs Lewis. "Du som alltid har velat ha en hund. Du är en riktig djurvän Melissa, valpen är nog i bra händer." Melissa rodnade lätt och lät sedan mrs Lewis tala ostört med lite andra elever. Mrs Lewis var tydligen en populär lärare. När de äntligen småpratat klart ställde sig mrs Lewis framför tavlan.
"Gör det något om jag stjäl lite av elevernas tid?" frågade hon en gammal man, minst femtio år, som mödosamt böjde sig ner och satte sig på en stol bredvid katetern. Han skakade på huvudet så hans mörka skägg flög åt alla håll.
"Nej nej, mrs Lewis. Vi blev nyss klara med dagordningen."
"Så bra", sa mrs Lewis och vinkade sedan till sig mig. Jag som hade stått i ett hörn bredvid dörren gick motvilligt fram och ställde mig bredvid henne. Återigen var alla blickar riktade mot mig. Mrs Lewis harklade sig.
"Det här är Afrodite Jewel. Hon är i och med idag en del av den här klassen. Jag förväntar mig att ni alla tar hand om henne mycket väl. Ni minns alla första dagen i en ny klass, men så är det inte för Afrodite. Efter ett helt år tillsammans har ni lärt känna varandra bra. Gör Afrodite till en del av eran gemenskap. Ge henne en ärlig chans och våga inte döma henne för en sekund. Ni vet alla vad jag tycker om fördomar", hon blinkade med ena ögat åt sin klass. "Jag skulle kunna presentera Afrodite lite mer utförligt, men tyvärr så vet jag inte så mycket om henne förutom att hon verkar vara en riktigt snäll,artig och trevlig typ. Om ni har några frågor tycker jag att ni kan ställa dem nu så får Afrodite svara er själva." Mrs Lewis nickade uppmuntrande mot mig och gick sedan för att sätta sig bredvid den gamle magistern. Flera händer sköts snabbt upp i luften.
"Eh...ja, Melissa", sa jag till tjejen med det det blonda korta håret som varit först med att höja sin hand. Hon log glatt åt det faktum att jag redan visste hennes namn.
"Vilken skola gick du på innan du kom hit?" frågade hon med ett uppenbart intresse. Jag skruvade lite på mig där jag stod. De skulle förmodligen skratta åt mig som aldrig trampat foten i en vanlig skola tidigare.
"Jag hade en privatlärare", mumlade jag och såg ner i golvet - men kom snabbt ihåg att hålla hakan högt igen.
"Så...det här är första gången du går i en riktig skola?" frågade en mullig pojke med brunt fettigt hår som satt närmast fönstret. Han såg uppriktigt förvånad ut.
"Jo, det kan man nog säga", svarade jag och sträckte på ryggen. Ännu fler händer flög upp i luften.
"Ja...du", sa jag och pekade på en söt blond pojke med rosiga kinder som satt i mitten av andra raden. Han log ett leende som fick mig att fullkomligt smälta. Han såg ut som en blandning mellan mina två favorit kändis hunkar; Jesse McCartny och Leonardo Dicaprio!
"Tja, mitt namn är Milo. Jag har aldrig sett till dig förut och undrar vart du bor?" frågade han och gav mig ett bländande leende. Nu var det kört. Så fort jag berättade att jag bodde på den lilla men exklusiva delen av London som kallades för Royal Street så skulle de alla börja behandla mig precis likadant som kärringen i receptionen.
"Eh...jag bor här i London såklart", svarade jag dumt. Milo skrattade.
"Ja men vart i London", envisades han.
"Royal Street", viskade jag lågt.
"Va?" frågade han.
"Royal Street", sa jag lite högre utan att möta hans blick. Precis som jag anat började det genast viskas och mumlas runt omkring i klassrummet.
"Det är bara dryga snåljåpar som bor där!" spottade den mulliga killen vid fönstret.
"Tyst med dig Trevor!" utbrast Milo. "Hörde du inte ett dugg på något av vad mrs Lewis sa? Döm ingen." Milo vände sig mot mig igen. "Royal Street är ett jättefint ställe, min morbror bor faktiskt där." Yes! Milo var inte bara söt, utan hade ett fint släkte också. En lätt tio poängare. Okej, åttapoängare i alla fall.
"Jaså?" sa jag glatt. "Men då borde du nästan ha sett av mig." Milo skakade på huvudet.
"Nja, alltså jag är mest där bara på somrarna och så. Men nästa gång jag är där kanske jag kommer förbi och hälsar på", sa han och blinkade med ena ögat. Flirtade han med mig inför hela klassen? Tjuvvisslingar hördes från de bakre raderna i klassrummet.
"Absolut", svarade jag lika självsäkert och en svarthårig smal tjej med olivfärgad hy i tredje raden fnös till högt.
"Royal Street", sa hon med en tillgjord stämma. "Trevor har rätt. Bara dryga snåljåpar där, tro mig! Min pappas förra chef ska tydligen bo där, han avskedade honom för att han gjorde dåligt kaffe. Har ni hört på maken?!"
"Vänta ett tag", utbrast jag och pekade på den svarthåriga tjejen. "Vad heter du i efternamn?" Hon såg förvirrat på mig.
"Kendall men varför-"
"Aha!" fortsatte jag ivrigt. "Min pappa var din pappas förra chef och han avskedade honom inte pågrund av dåligt kaffe, din pappa stal ideér och material från pappas företag för att sedan sälja till andra företag..." Hon blev genast vit i ansiktet - hon måste ha vetat hur det egentligen låg till.
"Du ljuger!" fräste hon, men den tydliga rodnaden på hennes kinder avslöjade henne.
"Lugna dig, Lynn!" utbrast mrs Lewis plötsligt. "Okej, ni har mest frågat bas-grejer här, vad sägs som att fråga lite om Afrodites personlighet?"
"Lätt", fnös Lynn. "Arrogant, kaxig liten-"
"Ett ord till från dig och du åker ut!" Mrs Lewis kunde verkligen vara skrämmande om hon ville. Lynn tystnade snabbt men fortsatte blänga ilsket på mig.
"Nå? Några fler frågor?" sa mrs Lewis med ett ansträngt leende.
"Vad är dina intressen?" frågade en flicka rakt ut. Äntligen en fråga jag hade bra svar till.
"Jag har massor av intressen! Jag älskar att shoppa,bada i polen och på somrarna älskar jag att åka vattenskidor. Jag gillar också att surfa men är inte särskilt bra på det. Nästa sommar när jag och pappa åker till Nya Zealand ska dock ett proffs få lära mig..." Jag slutade prata när flickans haka tappades en si då där två-tre meter.
"Wow", sa hon och slängde med sitt långa kopparröda hår. "Reser du mycket?" Jag nickade.
"Ja, jag får ofta följa med pappa när han åker och jobbar."
"Vad jobbar dina föräldrar med egentligen?" frågade Trevor spydigt. Jag hade lust att binda ihop honom med Lynn och köra ner dem båda för ett stup.
"Min pappa är som sagt affärsman och driver diverse olika reklambyråer. Sen äger han en massa mark, viktig mark med industrier. Min mamma..." Jag svalde hårt. "Hon var chefredaktor på AFRODITE förut." Några tjejer drog efter andan, däribland flickan med kopparrött hår och djurtjejen Melissa.
"Var?" upprepade Trevor. "Varför inte längre?"
"Hon fick väl sparken", sa Lynn hånfullt.
"Kendall", varnade mrs Lewis och Lynn blev tyst som en mus. Jag fick lägga band på mig själv för att inte slänga mig på Lynn. Min mamma? Fått sparken? Det var det värsta!
"Min mamma fick inte sparken", morrade jag.
"Varför slutade hon då?" undrade Melissa. "Jag menar, det är ju i princip världens största modemagazin, det är inte direkt något man slutar jobba med. Hon måste ha tjänat en massa pengar på det." Jag nickade.
"Jo, det gjorde hon. Hon var en fantastisk chefredaktör men..." Jag kom av mig och kände hur tårarna brände i ögonvrån. Om jag blinkade skulle de falla.
"Kolla, hon grå-", började Trevor men avbröt sig snabbt när han fick en pappersboll kastad i huvudet. Jag följde Trevors blick mot...det var han! Killen från taket. Han satt längst bak i klassrummet i ett hörn och gömdes nätt och jämt bakom en stor vit pelare. Den där killen verkade gilla att kasta saker.
"Såg du det där nrs Lewis?!" utbrast Trevor. "Liam kastade den här i huvudet på mig!" Han viftade med pappersbollen. Mrs Lewis gjorde en spelad förvånad min.
"Har du något bevis,Trevor?"
"Nej men..."
"Då föreslår jag att du lägger ner dina anklagelser." Klassrummets elever brast ut i skratt. Ja, förutom Liam. Precis som på taket så var hans ansikte väldigt uttryckslöst. Vad han än kände så dolde han det väl.
"Okej, jag tror vi är färdiga med frågorna nu", sa mrs Lewis och ställde sig upp.
"Nej", protesterade Lynn. "Hon har fortfarande inte svarat på Melissas fråga. Varför slutade din mamma?" Hon log lömskt mot mig.
"Det här är inget förhör, Kendall", fräste mrs Lewis.
"Nej det är okej", hörde jag mig själv säga. Mrs Lewis såg ut att vilja protestera men satte sig ner igen. Alla ögon var på mig. Förutom Liams såklart. Han såg istället ointresserat ut ur fönstret. Jag fnös för mig själv. Vad var han för en viktig person som inte ansåg sig behöva vara trevlig och uppmärksam mot den nya eleven? Jag skakade på huvudet och vände mig sedan mot alla nyfikna ansikten.
"Min mamma...", började jag. Det var svårt att finna orden. Var det ens någon idé? Att förklara som det var? De skulle bara tycka synd om mig. Jag kunde redan se det framför mig, hur alla skulle viska 'Stackars rika flicka'. Men om det var något min mamma hade lärt mig så var det att inte ljuga. Jag andades in och sträckte på ryggen.
"Min mamma befann sig på Flight 84 som störtade i Washington. Inga överlevde." Jag såg upp och upptäckte en total tystnad. Lynns lömska leende hade övergått i ett stort gap och för första gången såg Liam på mig. Jag ryste till. Han såg inte bara på mig... Det kändes som att han såg rakt igenom mig.
"Okej, nog frågat", bestämde mrs Lewis och klappade med händerna. "Iväg med er till simhallen nu, baddräkter finns som vanligt att låna där." Alla började genast röra på sig. Några slängde beklagande blickar åt mitt håll innan de försvann ut ur dörren, andra undvek att möta min blick. Min blick vandrade över det tomma klassrummet och stannade på en figur längst ner. Liam satt fortfarande kvar.
"Du hade inte behövt berätta det där", sa mrs Lewis och lade sin hand på min axel. Jag ryckte på axlarna.
"De hade säkert fått reda på det hursomhelst", sa jag. Hon log varmt och strök mig över ryggen.
"Skynda dig till simhallen nu. Den ligger bara bakom skolan, en stor brun tegelbyggnad." Jag nickade och gjorde en besvärad grimas.
"Eh...mitt lokalsinne är ... hemskt. Simhallen skulle kunna ligga bredvid entrén och jag skulle ändå inte hitta." Mrs Lewis skrattade.
"Jag förstår. Sen är det ju en massa olika ingångar till simhallen så det bästa vore ju om någon kunde visa dig..." Hon såg sig om i klassrummet och lät sin blick falla på Liam.
"Liam", sa hon högt och Liam rycktes ur sina dagdrömmar. "Skulle du kunna guida ms Jewel så hon hittar rätt?" Det tog ett par sekunder innan han nickade och reste på sig.
"Mycket snällt av dig, Liam", uppmuntrade mrs Lewis. Liam gick snabbt förbi mig utan att ge mig en enda blick. Jag hakade på snabbt och försökte hålla takten.
"Jo, du...", började jag. Ingen reaktion. "Hallå?" Liam fortsatte gå obrytt. Vad var det för fel på killen? När vi väl gått ut i regnet via entrén försökte jag igen. "Du...Liam. Jag ville bara säga en sak." Liam fortsatte gå som om jag inte sagt något. Var killen döv? Tack vare min korta stubin fanns det inte så mycket mer att göra än att ta tag i hans t-shirt och ställa honom mot väggen.
"Lyssna på mig då!" utbrast jag. "Jag ville ju bara...." Jag kom av mig när jag såg in i hans ögon. De var som en blandning av ljusblått och grått, en vacker silver nyans som tog andan ur mig. Men det var inte det enda. Bakom det där ostyriga svarta håret fanns ett ansikte. Ett obeskrivligt vackert sådant. Hänfört strök jag undan den svarta luggen som nu var blöt och försökte tyda hans ansiktsuttryck. Hans ögon var plågade och besvärade.
"Jag ville bara tacka dig", avslutade jag i en svag viskning. Fortfarande inte en enda reaktion. Inte en enda. "Du...du räddade mig imorse. Jag vet inte vad som hade.... Jag vill inte ens tänka på vad som hade kunnat hända, de hade..." En klump bildades i halsen när jag tänkte tillbaka på morgonens händelse och till min förvåning hördes ett dovt morrande från Liams bröst. Han verkade hata de där killarna lika mycket som jag själv, om inte mer.
"Tack bara", mumlade jag och släppte taget om honom. Jag backade ett par steg ifrån honom utan att slita blicken från hans ögon. Återigen fick jag känslan av att han såg rakt igenom mig när han mötte min blick. Liam vände sig om och fortsatte gå mot simhallen. Denna gång höll jag mig ett par steg bakom.
Prolog
Mitt liv var förutbestämt. Ja, det hade det faktiskt varit enda sedan jag föddes. Med en mamma till chef för Englands största mode magazin, AFRODITE (döpt efter mig), och med en pappa till rik affärsman vore det en underdrift att säga att jag föddes med silversked i mun. Snarare guldsked. Som deras enda barn skämdes jag bort så mycket att det blev näst intill vidrigt i "vanligt" folks ögon. Men självklart umgicks inte mina föräldrar med det vanliga folket. De umgicks såklart med överklass människorna som var minst lika rika som de själva. Som barn fick jag allt jag pekade på. Nog kunde man allt tycka att jag hade allt ett barn kunde önska, men med föräldrar som flög hit och dit på sina enskilda uppdrag, ut i världen där de tycktes behövas mer än hemma, så blev jag ett väldigt ensamt barn. Men då hade jag såklart min kära nanny, ms Perkey. Åren gick och jag växte upp bakom murar utan att riktigt förstå att världen utanför var så mycket annorlundare än den jag själv fått uppleva. Men allt det skulle förändras. När jag bara var nio år störtade Flight 84 i Washington, planet min mamma befunnit sig på. Inget blev sig likt efter det.
