”Korta kjolar är deras signum”, imiterade jag Lila och drog till min kjol. Jag hade bestämt mig för att gå på den där jäkla auditionen. Hade jag något val egentligen? Det var ju knappast min dröm att bli utfryst av ett gäng feminister min första tid på den nya skolan. Det var tisdag och det hade gått endast en dag sedan jag börjat på Gibson High Internatskola. Trots det kändes det som om jag gått på skolan minst lika länge som de andra. Jag var fullkomligt utmattad och tänkte tillbaka på gårdagen. Hur var det möjligt att en enda dag hade kunnat ändra mitt liv så fullständigt? På en dag hade jag fått rivaler, vänner och en annan syn på livet. Liam hade en hel del att göra med det sista. Jag hade nyss lidit genom naturvetenskapen och funderade på vad jag skulle göra under hålet. Det var hela två timmar kvar till nästa lektion. Kanske cafeterian? Jag var rätt så törstig. Fast…nej. Det var i cafeterian de flesta hängde, det vill säga; Kellan, Lynn, Carla, Paul…Alla de där jag helt enkelt inte ville träffa. Lika bra att gå tillbaka till rummet då. Fan. Jag visste att Lila och Jenna förmodligen skulle hänga där. Inte för att jag hade något emot dem, tvärt om, men sedan jag kommit till skolan hade jag jämt och ständigt varit omringad av folk. Jag behövde lite tid för mig själv, tid att tänka över saker och ting.  Så jag gick ut på skolgården och blickade bort mot trädet Liam suttit lutad mot dagen innan. Det var en dyster, molnig och bläsig dag. Trädens alla löv prasslade vilt när jag närmade mig trädet och sjönk ner mot det.  På grund av det dåliga vädret befann sig ingen annan ute på skolgården just nu. Jag blundade och lyssnade till vindens oväsen som på något sätt lät harmoniskt i mina öron. Jag vet inte hur, kanske för att vinden lät som musik i mina öron, men jag somnade – och vaknade inte förrän jag kände någons hand på min axel. Jag ryckte till och såg mig yrvaket om. Mina ögon fastnade snabbt på en mycket vacker gestalt.

”Liam”, mumlade jag. Liam försökte se allvarligt anklagande ut, uppenbarligen för att jag snott hans plats, men det ryckte i hans mungipor. Jag såg mig omkring. Det hade börjat klarna bland molnen. Hur länge hade jag sovit egentligen?

”Hur mycket är klockan?” frågade jag med stigande panik. Liam drog upp sin mörkblåa skjortärm och blottade sitt armbandsur som visade kvart över tio. Jisses, jag hade sovit nästan en hel timma. Vilket märktes när jag sträckte på mig. Ryggen värkte som. Fan. Liam sträckte ut handen för att hjälpa mig upp. Jag ville inte ta emot den, jag svär, för jag visste redan vad kontakten med hans hud gjorde med mig. Men seriöst, jag hade fan inget val. Jag hade somnat mot ett hårt träd i nästan en timma. Min rygg var praktiskt taget invalid. Sakta och osäkert lade jag min hand i hans och lät honom dra mig upp på benen.

”Tack”, mumlade jag utan att möta hans blick. Han höll fortfarande i hans hand och jag hade dragit bort min – om det inte vore för det faktum att de var praktiskt taget fastklistrade. Det var som att trotsa gravitationen. Omöjligt. Jag stod alltså där, med handen i hans, och fortsatte stirra ner i marken som en idiot. Det var då han försiktigt fattade tag om min haka med sin lediga hand och förde mitt ansikte upp mot hans. Det jag fick se gjorde mig mållös. Solen lös så vackert upp hans ansikte, hans silver ögon tindrade och det svarta natthåret virvlade runt hans ansikte. Det var just vid den tidpunkten jag insåg det; han var perfekt. Liam var den perfekta killen. Den perfekta killen för mig. Men för min far? Jag bet mig i läppen. Jag visste vad han hade för förväntningar. Jag skulle gifta mig med någon utav ett finare släkte, en ansvarig affärsman som han gladeligen skulle kunna ta in i sin familj. Hittills hade ingen varit god nog åt hans dotter. Jag mindes pojken Arkhan jag träffat i Turkiet för några år sedan. En söt liten arabpojke jag fallit för direkt. Vi hade ett par otroliga dagar tillsammans där nere i paradiset och han hade gett mig en ring. Tja, ingen riktig ring direkt. Den var gjord av plast, men ändå var jag så säker på att jag skulle gifta mig med honom i framtiden. Precis som alltid satte pappa stopp för mina drömmar. Enligt honom var Arkhan en smutsig liten pojke som bara var ute efter pengar. Jag grät i flera dagar efter att vi lämnat Turkiet och efter det hade jag bara dejtat tråkiga överklass snobbar. Det nöjde sig pappa med, så länge det bara inte blev något alltför seriöst. Liam var ingen överklass kille. Hur kunde han vara det? De rika killarna jag träffat hade varit snobbar allihopa, och Liam var långt ifrån en snobb. Dessutom tvivlade jag på att pappa skulle acceptera en pojkvän som var stum.

Åh, om han bara kunde börja prata någon gång!

Jag kunde inte förstå hur någon som kunde prata valde att inte göra det. Men som jag ville förstå. Jag bestämde mig för att göra ett försök.

”Liam”, började jag och tryckte hans hand försiktigt. Liam som, precis som jag , varit borta i sina egna tankar såg mig uppmärksamt i ögonen. Jag svalde.

”Jag bara undrar… det är klart att du inte behöver berätta, men jag kan inte låta bli…” Helvete. Det här gick åt skogen. Liam verkade fatta vars det här skulle leda. Han rynkade bekymrat på ögonbrynen och greppet runt min hand började lätta. Jag var tvungen att säga det snabbt, innan han hann sticka.

”Varför pratar du inte?” Liam såg inte förvånad ut. Det var förmodligen inte första gången han fick den frågan. Men eftersom ingen verkade ha koll på varför han aldrig sa något, så verkade det inte heller som att han brukade ge någon svar. Liam släppte min hand helt och vände sig om för att gå sin väg.

”Nej, gå inte!” protesterade jag och fattade tag om hans handled. Liam stelnade till utan att vända sig om. ”Du behöver inte berätta det för mig om du inte vill, det spelar egentligen ingen roll. I alla fall inte för mig. Jag… jag gillar dig ändå.”

Sa jag nyss det där? Jävla.Idiot

Liam vände sig om mot mig med stora ögon.

”Man behöver inte kunna prata för att vara en bra människa”, fortsatte jag.

Eller för att våra sådär jävla råsnygg.

Liam smålog och såg förläget ner i marken.

”Jag gillar dig”, upprepade jag, fast orden inte verkade räcka till för det jag kände. ”Sen om du inte vill snacka… det spelar ingen roll.” Det lös om Liam, som om han väntat på de där orden i all evighet. Han började genast gräva i sina fickor och fiskade snabbt upp sin lilla anteckningsbok. Därefter tog han pennan han haft bakom örat och började klottra ner något. Sedan höll han upp lappen framför ansiktet på mig.

”Berätta då”, viskade jag. ”Varför slutade du prata?” Liams leende försvann medan han började klottra på lappen igen.

Jag såg tveksamt på lappen.

”Ingen lyssnade?” Liam nickade. Jag andades in djupt och såg honom i ögonen.

”Okej, Liam, lyssna nu noga på mig. Det kanske känns som att folk inte lyssnar, och visst – vissa kanske inte gör det helt enkelt, men det finns alltid någon som gör det.” Liam skakade bestämt på huvudet.

”Vadå nej? Kom igen, jag vet hur det känns då folk inte lyssnar. Jag är en tonåring för tusan, och grejen är inte det att de i ens omgivning inte lyssnar – det är helt enkelt så att de flesta inte bara förstår. Min pappa är ett gott exempel på det.” Liam suckade som om han försökte förklara något för en ettåring. Det irriterade mig. ”Jag vet vad du har gått igenom, du förlorade dina föräldrar i samma krasch som min mamma, men förlust av folk som en gång stått en väldigt nära är inget skäl till att sluta prata. Du måste göra din röst hörd Liam.” Jisses. Jag lät precis som mrs Perkey. Liam suckade igen och började skriva ner ytterligare fler ord i sin anteckningsbok.

, stod det när han väl visade upp blocket igen.

”Nähä?” fräste jag. ”Men hjälp mig att förstå då om jag är så jäkla efterbliven!” Liam såg stött ut och skakade sedan på huvudet. Han skrev ner en sista sak i blocket, rev ut pappret och gick sin väg. Jag tog sakta upp bladet som han lämnat i det blöta gräset.

Jag stirrade på lappen i något som kändes som en evighet. Vad menade han med det där? Plötsligt kom jag att tänka på Liams lilla timing förmåga. Hade han vetat att flight åttiofyra skulle krascha? Hade han kunnat stoppa det? Hade han kunnat stoppa min mamma från att bli bränd till aska? Med blandade känslor som exploderade inom mig knölade jag ihop lappen och började kuta mot skolan. Så fort jag var innanför entrén stötte jag på Carla. Det var inte svårt att fatta att det var hon, Lila hade nämligen beskrivit henne ytterst utförligt kvällen innan; långt blont svall, gyllenbrun hy, gröna kattögon och slampiga kläder. Bingo.

”Nämen hej, Afrodite”, sa hon med ett leende. ”Du kommer väl till din audition i eftermiddag?” Jag fejkade ett leende och nickade.

”Skulle inte missa det för allt i världen”, ljög jag.

”Precis vad jag trodde”, sa Carla med ett överlägset flin. ”Vi ses senare då.” Hon gav mig en slängkyss och vände på klacken med Elise och Donna hack i häl. Jag skakade på huvudet åt Carla som vickade på rumpan lite väl mycket där hon gick. Det var bara en tidsfråga innan hon skulle råka välta ut något. Så fort Carla var utom synhåll tog jag upp jakten på Liam igen. Det var riktigt svårt.  Vart jag än gick blev jag stoppad av nya ansikten som beklagade sig över gårdagens olycka, som om de verkligen brydde sig. Jag ångrade att jag valt en kort kjol efter allt. Min rödvita kjol lämnade inte mycket till fantasin direkt. Efter en halvtimma hade jag fortfarande inte hittat Liam och när jag gick längs korridoren fick jag höra dagens nionde busvissling. Jag ignorerade dem allihopa, vilket hejarklacksbrudarna var mycket onöjda med. (Det var inte svårt att fatta vilka som var hejarklackstjejerna; de flesta bar kort kjol, precis som jag, och hade långt blont hår. Dessutom skakade de missnöjt på huvudet varje gång jag behandlade trånande killar som luft.) De ville såklart att jag skulle fånga in dem allihopa och göra dem till den lilla klubbens nya offer. Men hallå, hade de aldrig hört talas om att vara svårflirtad? Ibland var det mycket attraktivare än att spela lätt och billig. Okej, oftast var det mycket attraktivare. Typ nio gånger av tio. Jag suckade tungt när klockan närmade sig elva. Snart var det dags för dagens andra lektion. Det var lika bra att jag gav upp. Liam kunde vara vart som helst, jag menar – killen klättrar fan på tak! Så jag gav upp och började vandra till sal fyrahundrasju, där vi skulle ha musik om cirka tjugo minuter. Det tog mig en stund att hitta dit, men när jag väl fann salen kunde jag pusta ut. Jag hade nu cirka en kvart på mig att vara för mig själv och tänka lite. Trodde jag. Det första jag hörde när jag stängde dörren bakom mig var musik. Vacker, melodisk pianomusik. Jag vände mig om och bländades av den vackra scenen. Liam satt böjd ner över den gigantiska flygeln med den svarta luggen för ansiktet. Hans fingrar rörde sig så snabbt och smidigt över pianot att jag knappt hängde med. Om jag inte var det innan, så var jag det nu.

Jag tror jag är kär.

Jag var mållös, hänförd och förtrollad. Wow.

Liam som varit väldigt inne i det han höll på med fick äntligen syn på mig och började genast sluta spela.

”Nej!” protesterade jag lite väl högt. ”Sluta inte spela på grund av mig, jag kan gå…” Liam skakade på huvudet avfärdande och reste på sig. Han började snabbt gå mot den andra utgången.

”Förlåt!” sa jag och han stannade upp med ryggen vänd mot mig. ”Jag skulle inte ha lagt mig i som jag gjorde, det var aldrig meningen att göra dig upprörd...”

Liam såg besvärad ut, plågad och såg inte riktigt ut att veta vad han skulle säga. Hah. Kanske för att han inte kunde säga något. Vad nu det egentligen berodde på.

”Gå inte”, upprepade jag med vädjan i mina ögon. Liam kikade upp på mig under den långa luggen med en förbryllad blick. Kanske han kände sig lika förvirrad som jag? Jag insåg att vi var ensamma i samma rum och det här var ett bra tillfälle att en gång för alla försöka klara ut saker och ting.

”Liam”, sa jag med darrande röst samtidigt som jag tog ett tvekande steg framåt. ”Du måste tycka jag är världens knäppaste brud, och jag känner inte ens igen mig själv som jag beter mig runt dig men…” Liam som börjat gå emot mig stannade upp och såg förbi mig mot dörren som öppnats bakom mig. Jag hann bara vända mig om för att bokstavligen bli överkörd av inspringande elever.

”Oj, förlåt!” utbrast en stor kille från min klass, Deryck (fotbollsspelare såklart). Jag gnuggade min handled jag stött mot golvet när jag gjort ett magplask på grund av Derycks klumpiga armbåge. Milo var snabbt på plats.

”Här, låt mig hjälpa dig upp”, sa han och sträckte ut sin hand åt mig. Jag log vänligt mot Milo och skulle precis fatta hans hand när jag kände två stadiga händer runt min midja som snabbt men varsamt lyfte mig upp på fötterna. Jag vände mig hastigt om och stötte rakt in i Liams bröst. Hans ena hand var fortfarande runt min midja. Jag tittade upp mot hans ansikte och såg att han stirrade på någon. Någon som inte var jag. Jag vände på huvudet men bara lite, för jag ville inte röra mig ur fläcken där jag stod. Jag var alldeles för bekväm i hans famn för att göra något så idiotiskt. Och där stod Milo med rosiga kinder och blixtrande ögon. Maktkampen verkade jämn tills Liams ögon glimmade till och ett stort flin spreds på hans ansikte. Därefter tappade Milo koncentrationen och blinkade. Game over.

Pågrund av den återkommande huvudvärken slapp jag de sista lektionerna och fick äntligen visas upp till rummet jag skulle bo i de kommande månaderna. Jenna visade mig vägen.

"Det finns två olika elevhem,ett för killarna och ett för tjejerna och de är praktiskt sätt utsatta på varsin sida av skolan. Det finns tre avdelningar per elevhem, en för varje årskurs", förklarade hon medan vi mödosamt klampade upp för trapporna.

"Här är våran avdelning", sa hon och sköt upp en stor vit dörr där det stod 'Årskurs två' på. Det första man såg när man kom in innanför dörren var ett stort rum med en stor tv på väggen, en lång blå soffa längs väggen mitt emot och en massa spel uppradade på ett glasbord. "Det här är vårat sällskapsrum", berättade Jenna och ledde mig genom rummet för att sedan vandra genom en korridor med ett flertal dörrar på vardera sida.

"Alla får varsin rumskompis." Jag såg förvånat på henne.

"Va? Får man inte ett eget rum?" Jenna skrattade.

"Det skulle Gibson High aldrig ha råd med. Men du kan ta det lugnt, du har fått en schysst rumskompis."

"Jag hoppas du menar dig själv", fnös jag med en stigande panik inombords.

"Så mycket tur har du inte, men nästan." Jenna stannade äntligen upp utanför en dörr och knackade lätt innan hon öppnade den. Där inne låg en liten tjej under täcket. Hon hade axellångt blont hår och stora gröna ögon. Det som drog mest uppmärksamhet till sig dock var hennes stora röda näsa som hon nös med i en näsduk ett upprepande antal gånger.

"Åh, kära nån, du måste vara Afrodite!" utbrast hon och fick (om möjligt) ännu större ögon. Hon uttalade mitt namn med en sådan stor respekt att jag inte kunde låta bli att gilla henne.

"Trevligt att träffas", hälsade jag och ställde ner min handväska på den lediga ljusblå (en färg som dominerade hela rummet) sängen.

"Det här är Lila", förklarade Jenna. "Hon har varit sjuk i nästan en vecka." Lila hostade till och jag kröp instinktivt upp på sängen och pressade mig mot väggen. Baciller, precis vad jag behövde!

"Inget allvarligt", skyndade Lila med att säga. "Bara en envis förkylning!"

"Afrodite är också lite sjuk skulle man kunna säga", sa Jenna med ett milt leende mot mig. "Hon slog huvudet i simhallen idag, började blöda en massa. Så hon fick skippa de sista lektionerna för att komma upp hit och vila lite." Lila stirrade chockat på mig.

"Oj, herregud! Känns som att jag missat en hel del. Jenna, nu måste du berätta varenda minsta detalj som hänt sedan jag blev sjuk!" Jenna såg ut att fundera över det ett tag men kastade sig en halv minut senare in i en lång och utförlig sammanfattning av veckan. Det mesta var väldigt långtråkigt att höra på, ja tills då hon kom till mina upprepande olyckor. När hon var klar såg det ut som att ögonen skulle ploppa ut på Lila.

"Liam...hånglade...dig...till...medvetande?" sa hon långsamt. Jag och Jenna brast ut i skratt. "Jag.Hatar.Dig.Afrodite.Jewel.Från.Royal.Street", viskade Lila.

"Varför?"

"Jo, jag ska berätta varför!" Lila satte sig upp i sängen med en allvarlig min. "Du har fått kyssa en gud, det är varför!" Hon suckade en drömmars suck och sken sedan upp i ett stort leende igen. "Har du träffat honom mer sedan olyckan?" frågade hon nyfiket.

"Ja, det har hon", sa Jenna snabbt. "Det går rykten om att du hängde med honom på lunchen." Jag kände hur mina kinder hettade. Det hade inte gått särskilt länge sedan jag suttit där vid fontänen med Liam, hur hade det redan kunnat bli ett rykte?

"Är det sant?" andades Lila. Jag nickade och bet mig i läppen.

"Shit! Du måste berätta allt", sa Lila uppspelt.

"Ja, det måste du", höll Jenna med om. "Men det är väl inte första gången sedan simhallen? Jag menar, han skulle väl ta dig till skolsyster och allt också?" Jag började genast tänka på vad som hänt efter besöket hos Sophie och jag kunde svära på att jag nu såg ut som en tomat i ansiktet. Mycket riktigt, för plötsligt utbrast Lila;

"Kolla som hon rodnar! Det ser ut som att du har en hel del att berätta." Jennas ögon smalnade.

"Ja, det verkar det som. Du får berätta för mig sedan, historian börjar snart. Jag hälsar mrs Lewis att du ligger här uppe. Hon eller rektorn lär väl komma förbi sedan och förklara reglerna för dig." Jag glömde genast bort Liam och kyssen.

"Reglerna?" frågade jag dumt.

"Ja, du vet... inga mobiler, ingen rökning, bla bla bla." Jag kände hur varje lem i min kropp frös till is.

"Sa du nyss...ingen mobil?" Lila nickade allvarligt.

"Ja, om man vill ringa måste man gå ner till receptionen och fråga om man får låna telefonen." Jag började genast rota i min handväska. Panikslaget vände jag den upp och ner och tömde på innehållet så mitt smink, min ipod och min avslappningsskiva föll ut.

"Helvete också!" utbrast jag.

"Vad är det?" frågade Jenna oroligt.

"Min mobil är borta, pappa måste ha tagit den imorse innan jag åkte!" Jenna klappade min axel och smålog lite.

"Ryck upp dig", sa hon. "Du kommer ha så kul här att du kommer glömma bort allt om mobiltelefoner, eller hur Li Li?" Hon blinkade åt Lila.

"Absolut,Jen!" Därefter sprang Jenna mot sin lektion och jag blev kvar i rummet med miss snörvel.

"Så..." Jag skruvade på mig besvärat. "Vet du vart mina väskor är? Pappa sa igår att de redan blivit skickade hit." Lila nickade.

"Ja, varje rum har ett litet förråd och de ställde dina väskor där." Hon nickade mot en liten dörr bredvid den proppfulla bokhyllan. Jag kom snabbt upp på fötterna för att ivrigt börja slita i den lilla dörrens handtag. Jag skulle just påpeka hur trög dörren var när den plötsligt flög upp och jag begravdes under tunga väskor.

"Gick det bra?!" utbrast Lila som flugit upp ur sängen. Jag nickade och sköt undan väskorna.

"Påminn...mig...att...packa...med...mig...mindre...saker...nästa...gång." Lila skrattade.

"Låt mig hjälpa dig upp", sa hon och gav mig hennes hand. Från den stunden var jag och Lila vänner. Resten av dagen satt vi och snackade i våra sängar. Det visade sig att vi hade en hel del gemensamt.

"Jag tycker också Romeo och Julia versionen med Leo i är ett mästerverk!" utbrast hon entusiastiskt. "Jag minns när jag försökte få min bror att titta på den, han somnade efter tio minuter."

"Skojar du?!" utbrast jag. "Hm...Ja, det verkar som att killar inte uppskattar klassikern lika mycket." Lila nickade allvarligt.

"Inte tjejerna i våran ålder heller för den delen, de flesta kollar väl bara in den för att få sig en glimt av Leo."

"Vilket är skäl nog", fnissade jag

"Absolut."

"Så...du och Jenna verkar vara bra kompisar", påpekade jag lätt. Konstigt nog såg hon förvånad ut.

"Jaså?"

"Ja, alltså ni har ju smeknamn till varandra så jag antog..." Lila skakade på huvudet.

"Alltså, Jenna är riktigt schysst. Men jag skulle inte säga att vi är särskilt nära kompisar."

"Varför inte?" Lila började se besvärad ut.

"Alltså...okej, lika bra att säga det rakt ut. Alla vet ju att Jenna och Lynn var oskiljaktiga förut, som systrar. När de plötsligt gick skilda vägar och började snacka skit bakom ryggen på varandra undrade alla naturligtvis varför det blivit som det blivit. En version är att Jenna helt enkelt bestämde sig för att förstöra Lynns liv, det vill säga; avslöja alla hennes pinsamma hemligheter, tjalla för lärarna om alla prov hon fuskat på och att hon fortfarande sover med sin teddybjörn mr Nuggly." Jag kunde inte hålla mig för skratt.

"Okej, om detta är sant tror jag att jag från denna stund älskar Jenna!" Lila log halvhjärtat.

"Ja, det var väl rätt åt Lynn, men det är väl ändå inget man gör mot någon som är ens kompis? Vad jag vet hade de varit vänner sedan lekskolan." Okej, jag måste erkänna att Lila hade rätt.

"Jo, men det behöver ju inte vara sant heller. Jenna verkar riktigt schysst, jag tror inte hon gjorde allt det där." Lila nickade instämmande.

"Nej, jag vill inte heller tro det. Det är bara det att Lynn verkade väldigt upprörd då hon berättade det."

"Vänta ett tag - berättade Lynn det?" Lila nickade igen. "Ja men då är det väl självklart att det är en lögn!" Lila ryckte på axlarna.

"Kanske, kanske inte. Någon läckte i alla fall ut alla de där grejerna om Lynn, och den enda som visste var Jenna tydligen. Så antingen var det Jenna eller Lynn själv, och jag fattar inte varför Lynn skulle göra så mot sig själv."

"Lynn verkar inte vara tjejen med hämningar, hon bestämde sig väl för att göra allt för att få Jenna att stå i dåliga dager. Dessutom verkar det inte som att de där grejerna som läckte ut har sattit några keppar i hjulet för Lynn. Hon är fortfarande kvar i skolan, har sin status-pojkvän..." Jag rynkade på näsan. "Och hon verkar, sorgligt nog, fortfarande vara populär."

"Jo, men det tog ett tag för henne att rentvå sitt namn. Hursomhelst, hur det än ligger till med det där så vill jag inte ta några risker. Jag vill inte komma Jenna allt för nära, du vet. Förrän jag är säker." Jag nickade förstående fast jag visste att jag inte skulle hålla avstånd från Jenna. Jag trodde inte för en sekund att hon var en dålig människa. Det kunde hon bara inte vara.

"Okej, nog om Lynn och Jenna", sa jag glatt. "Informera mig om elever i skolan man borde känna till. Du vet - så jag inte gör bort mig." Lila var snabbt med på noterna.

"Jag är Lila Hamilton", sa hon dramatiskt med ett stort flin på läpparna. "Jag kan betraktas som viktig eftersom jag är redaktör för skolans skoltidning, Gibson High Magazine. Det vill säga att allt måste godkännas av mig innan det publiceras."

"Jaså?" sa jag intresserat. "Det låter kul. Själv har jag en tidning att ta hand om...om ett par år." Jag log snett.

"En betydligt större sådan! Vänta ett tag, nu fick jag en idé! Vad sägs som att skriva någon spalt i varenda nummer av GHM? Fatta vilken uppmärksamhet tidningen skulle få om framtidens chefredaktör för AFRODITE skulle skriva i den!"

"Lysande!" utbrast jag. "Det gör jag gärna. Men vad ska jag skriva om?"

"Det kan vi bestämma imorgon på tidningens kontor. Tillbaka till ämnet; Joe Baxter."

"Joe vem?"

"Joe Baxter", upprepade Lila. "Ännu en viktig person du bör känna till. Han är en av de läckraste killarna på hela skolan. Han går i årskurs tre och är min blivande pojkvän!" Jag skrattade åt den så tydliga vinken.

"Okej okej, då håller jag mina fingrar borta från honom då." Lila log nöjt.

"Fler du borde känna till är Lis Stewart, hon är elevrådsordförande. Hon går i tredje årskursen, är riktigt söt och snäll. Väldigt smart också. Sen har vi Megan Harnett i vår grannklass, skolans snabbaste löperska. Har vunnit riktigt många priser och är väldigt schysst. Det vet jag eftersom jag hade ett grupparbete med henne förra terminen. Sedan har vi en allmän snygging vid namn Dean Taylor. Dean avverkar femton tjejer per månad och älskar jakten. Om han har siktat sig in på en tjej så ger han sig inte förrän han får henne."

"Vänta ett tag, sa du Dean?" Jag mindes den solbrände snyggingen från skolans matsal.

"Jajamän. Hurså? Har du träffat han?"

"Jag tror det. Solbränd, blonda slingor...?" Lila nickade ivrigt. "Ja, isåfall har jag det. Han ville att jag skulle sitta vid hans bord."

"Oj."

"Oj?"

"Jag tror du är Deans senaste jaktobjekt." Jag suckade tungt.

Som för att svara på den tanken sa Lila;

"Du är för snygg för ditt eget bästa, jag menar hör bara på ditt namn. Det betyder typ skönhet,eller hur?" Jag nickade och önskade samma sak som jag önskat enda sedan jag var liten; om de bara hade kunnat ge mig ett annat namn!

"Okej, fler viktiga människor", fortsatte Lila. "Susanne Bolton, henne ska du akta dig för! Hon är en riktig mobbare och slår varenda en som hon stör sig det minsta på. Det spelar ingen roll vem du är, hon bryr sig inte om vem hon slår ner. Alla är rädda för henne och det enda skälet till att hon får lov att stanna kvar på Gibson High är för att hennes pappa donerat en hel del pengar till skolan. Hon är råläskig och gigantisk."

"Tack för att du varnade mig", pep jag och rullade ihop mig till en boll. Jag hade inte ens träffat henne, och jag var redan rädd för henne.

"Hon hatar då man kallar henne för Suze. Ett tips bara", sa Lila och blinkade med ena ögat. "Sen vet du ju redan allt om Kellan och Liam antar jag." Jag nickade fast jag tyckte mig veta alldeles för lite om Liam. "Det var det jag trodde, så det finns väl inte några fler nämnvärda att berätta om." Lila lutade sig avslappnat bak mot sin kudde men flög sedan upp igen samtidigt som hon skrek;

"Just ja! Jag förstår inte hur jag kunde glömma bort henne!" Lila vände sig mot mig med en viktig min. "Carla Black." Hon rös till. "Tjejen som får Lynn att framstå som en ängel. Carla kanske ser söt och oskyldig ut, men hon är en djävul. Hon går i en av våra pararellklasser men har tur nog ingen lektion med våran klass. Inte för att det behövs för att kunna få sig en skymt av henne. Hon skapar uppståndelse var hon än är. Killarna slickar seriöst golvet hon går på." Jag rynkade äcklat på näsan.

"Dem gör vad?" Lila viftade avfärdande på handen och fortsatte berätta. "Carla leder någon slags cheerleading tjejgrupp här på skolan. Killarna tror att det bara är någon slags klubb för skolans snyggaste tjejer, men dem har ingen aning vad det egentligen är för en klubb. De är råa feminister hela högen! Lynn brukade faktiskt vara medlem där tills hon träffade Kellan. Hursomhelst så går allt ut på , förutom själva cheerleadingen då, att förtrycka det manliga släktets existens, precis som vi kvinnor blivit nertryckta genom tiderna. De är verkligen rubbade allihop."

"Varför slutade Lynn bara för att hon träffade Kellan?" frågade jag nyfiket.

"Förstår du inte?!" utbrast Lila som om det vore världens självklaraste sak. "De är råa feminister. Alla som är med i den där lilla klubben måste avge et löfte om att aldrig ingå ett riktigt förhållande med en kille."

"Okej... det låter bara stört."

"Jag vet! De liksom leker med killarna allihop. De kan få varenda kille på skolan till att göra vad som helst för dem." Lila gjorde en paus. "Förutom Liam. Carla, som är rysligt snygg, har gjort allt för att Liam ska lägga märke till henne. Jag tror hon behöver hans uppmärksamhet för att fullborda sitt ego. Liam tittar inte ens åt hennes håll." Jag log nöjt.

"Liam kanske genomskådar henne?" Lila ryckte på axlarna.

"Kanske, men det spelar inte så stor roll. Alla i den där lilla...sekten spelar på sitt sexiga yttre, om man är kille och hetero är Carla näst intill omöjlig att motstå." Lila blev tyst men sen såg det ut som om någon tänt en lampa i hennes huvud.

"Jag har det!" utbrast hon. "Liam måste vara bög! Det är därför han aldrig ger någon tjej någon vidare uppmärksamhet! Att jag inte tänkte på det förut." Jag skakade skrattandes på huvudet.

"Jag tror inte han är bög, Li Li."

"Inte?" Jag skakade på huvudet och bestämde mig för att berätta om kyssen han gett mig efter besöket hos Sophie (som jag av någon anledning inte berättat om för Jenna). Lila stirrade chockat på mig.

"W.O.W", mimade hon. "Att han gillar dig är det ingen tvekan om, men eftersom han bara kysste dig på kinden kan han väl fortfarande vara bög?" Jag skakade på huvudet åter igen. Jag var säker på att Liam inte var bög. Jag berättade lite om hans dikt.

"Den handlade ju om en tjej, varför skulle han dikta om en tjej om han var bög?" Lila gav äntligen med sig.

"Okej, jag ger upp. Men då betyder det att Carla har mött sin överman!" Hon kliade sig lite på huvudet och gjorde en grimas. "Eller som Carla skulle vilja säga det, överkvinna."

"Vad menar du?"

"Jag menar att du har fångat intresset hos en kille som Carla kämpat med att få sen hon började på Gibson High. Dessutom är du typ..." Lila verkade fundera ett par sekunder och tappade sedan sin haka.

"Jösses, du är fan snyggare än Carla! Åh boy, det här är illa." Jag såg fåraktigt på henne.

"Är det?"

"Om det är! Det finns bara två vägar att gå för dig, Afrodite. Carla kommer vilja ha med dig i sin lilla klubb, det tvekar jag inte på för en sekund. Hon kommer se dig som en värdefull medlem som lyckats fånga Liam och allt, och hon kommer även vilja kontrollera dig. Om du inte går med henne kommer hon istället göra allt för att krossa dig." Jag svalde hårt.

"Alltså, jag kom verkligen bara hit för att fixa bra betyg och så." Lila log varmt.

"Du är speciell Afrodite, speciell och vansinnigt snygg. Du kommer inte lyckas gå obemärkt genom Gibson Highs korrdiorer, tyvärr." Det var inte första gången jag hade hört det denna dag.

"Men...men...Jag kan undvika Carla! Så länge jag undviker henne borde jag inte hamna i klistret." Lila skakade på huvudet.

"Tro mig, det går inte att undvika Carla. Omöjligt." Jag stönade högt och begravde huvudet i min kudde. Jag var trött och huvudet dunkade så hårt att jag ville slita av det. En galen feminist var det sista jag ville oroa mig för. Mer om saken hann vi dock inte diskutera förrän det knackade på dörren.

"Kom in", sa Lila hest. In kom en kvinna klädd i svart kavaj och lila pennkjol med hög midja. Hon hade långt svart hår knuten i en fläta som hängde över ena axeln.

"Ms Pennetti",sa Lila med stor respekt. Kvinnan skjöt upp sina glasögon med kraftiga svarta bågar på näsan och log ett svagt leende mot Lila för att sedan vända sig mot mig.

"Ms Jewel, jag är Lauren, rektor här på Gibson Highs Internatskola." Jag såg förvånat på henne. Jag hade alltid föreställt mig rektorer som gamla grå gubbar, men damen framför mig såg inte ut att vara speciellt mycket äldre än mrs Lewis, vilket vill säga; inte speciellt gammal alls.

"Trevligt att träffas", sa jag och kom på fötterna för att skaka hennes hand. Hennes hand med de långa naglarna var väldigt kall mot min hud.

"Jag har varit mycket orolig sedan jag fick höra om din lilla olycka i simhallen", sa hon mekaniskt utan att låta det minsta orolig. "Men jag ser att du verkar ha hämtat dig rätt rejält."

"Jag hade tur", medgav jag med ett snett leende.

"Jo, jag hörde det. Nu har Liam ännu ett räddat offer att skriva upp på sin lista." Hon sa det som om det vore något negativt. Jag rynkade på ögonbrynen så en stor och tydlig rynka bildades mellan mina ögonbryn. Jag gillade henne inte.

"Vad menar du med det?" frågade jag och försökte hålla tillbaka den irriterande undertonen.

"Jag menar ingenting alls med det", sa hon oskyldigt - men hennes blick var hånfull. "Jag är i alla fall här för att göra reglerna klara för dig, ms Jewel. Ingen rökning, drogning eller drickande. Du får endast lämna skolan för att hälsa på tillexempel familj på lov och helger. På onsdagar får ni dock allihopa lämna skolan tidigast klockan halv fem för att dra till stan och tillexempel äta och shoppa, men måste precis som på alla andra dagar vara på era rum klockan halv tio senast." Ms Lauren fortsatte rabbla upp en massa regler och det var frestande att anteckna allt eftersom jag omöjligen skulle komma ihåg allt. När rektorn äntligen tackade för sig och lämnade rummet med ett ansträngt leende kunde jag äntligen pusta ut.
"Jisses vad många regler! Förvånar mig verkligen att ni inte använder skoluniform." Lila skrattade.
"Vi kämpade hårt för att bli av med dem. Carla och hennes häxvänner gjorde allt för att kunna få bära deras korta kjolar. Det är deras signum du vet, de i cheerleading klubben. Alltid korta kjolar." Jag rynkade på näsan.
"Alltid?"
"Alltid."
Jag skakade misstroget på huvudet och föll bak i sängen.
"Sov en stund", sa Lila vänligt. "Du ser ut att behöva det." Jag log och blundade. Det tog mig ingen lång tid att somna. Dock var inte sömnen långvarig. Plötsligt knackade det på dörren. Igen. Jag sträckte på mig irriterat och satte mig yrvaket upp i sängen. Lila hade redan kommit på fötterna och stod nu vid dörren med ett brev i handen.
"Vem är det vid dörren?" frågade jag sömnigt.
"Ingen", sa Lila och hennes annars så glada stämma var som bortblåst. "Bara det här brevet."
"Vad är det?" frågade jag förbryllat och kisade mot det rosa brevet med svarta detaljer.
"Det är en inbjudan", sa Lila. "Carla vill att du kommer på audition."

"Här har du en baddräkt", sa Jenna vänligt (tjejen med det kopparröda håret).

"Tack", svarade jag samtidigt som jag försökte dölja hur äcklad jag var av tyget jag nu höll mellan tummen och pekfingret. Hur många hade egentligen använt den här svarta baddräkten före mig? Jag var inte ens baddräkts-typen! Jag hade alltid varit bikini-typen! Jag suckade tungt och lät handduken jag haft runt mig falla mot golvet för att därefter dra på mig baddräkten.

"Finns det någon spegel här?" frågade jag ängsligt efter att ha dragit på mig den. Jenna nickade. "Ja,på toaletten finns det en stor spegel." Jag satte genast av mot toaletten och förvånades av hur bra jag passade i baddräkten. Den svarta färgen fick mig faktiskt att se smalare ut än vanligt.

"Gud vad brun du är!" utbrast Jenna avundsjukt och pekade på mina bikinilinjer. "Den perfekta solbrännan! Hur har du blivit så brun? Solarium va? För sommaren här i England var ju inte särskilt varm..." Hon kom av sig och tog sig för pannan. "Dumma jag! Klart du knappt har varit något i England i sommar, just ja." Jag log snett.

"Nej, mest i Kalifornien faktiskt." Jenna nickade som om det vore väntat.

"Sååå...", sa hon dröjande och försökte låta obrydd. "Såg att Liam ledde dig hit...Hur fick du honom till det egentligen?" Vi hade nu gått ut i omklädningsrummet och alla klassens tjejer såg nyfiket på mig.

"Liam? Visade dig hit?" Lynn försökte dölja sin förvåning med sin spydiga ton.

"Allvarligt?!" utbrast en lång flicka med mörkbrun page som prestenterat sig för mig som Nora Wakefield. 

"Vad är det med det?" frågade jag.

"Inget egentligen, det är bara det...." Jenna försökte hitta de rätta orden.

"Det är bara det att Liam är väldigt osocial, han umgås inte med nån", avslutade Melissa som stått i sitt hörn och försökt göra en toffs uppe på huvudet av det lilla håret hon hade.

"Jo,jag märkte det", skrattade jag. "Han sa inte ett ord. Är han stum eller? Döv också kanske?" Ingen skrattade med mig.

"Han är varken döv eller stum", förklarade Jenna sorgset. "Det sägs att han slutade prata när..." Det blev tyst i rummet och tjejerna utväxlade några bekymrade blickar.

"När vad då?" frågade jag otåligt.

"Det sägs att Liam inte har sagt ett ord sedan hans mamma omkom i samma olycka som din egen", sa Lynn utan att möta min blick. Jag stirrade chockat på henne. Var det möjligt? Kunde två stycken som förlorat sina mammor på samma plan hamna i en och samma klass? Slumpen var verkligen outsägbar.

"Det sägs också att det var chocken han aldrig kom över som resulterade i att han aldrig sa ett ord igen", tillade Jenna.

"Men...Om han aldrig pratar eller kommunicerar på något sätt, hur tusan klarar han studierna?" frågade jag häpet. Jenna ryckte på axlarna.

"Vet inte, han lär vara mycket begåvad enligt Mrs Lewis. Han ska tydligen vara en av de bästa eleverna hon någonsin haft. Antar att hans inlämningsuppgifter måste vara väldigt imponerande."

"Nog snackat om Liam", sa Lynn och slängde med sitt långa mörka hår. "Nu går vi till bassängen tjejer!" Alla gjorde genast som hon sa, som om hon var simläraren.

"Hur står du ut med Mrs Dracula egentligen?" viskade jag till Jenna. Hon ryckte på axlarna igen.

"Jag har frågat mig själv samma sak sen jag först satte min fot på Gibson High." Vi brast ut i ett gemensamt fnitter och satte av mot bassängen.

"FRIBAD!" utbrast Trevor och gjorde en kanonkula så nästan hälften av bassängens vatten flög upp på oss. Okej, kanske inte hälften. Men definitivt en fjärdedel. Jag förstod inte hur Trevor hade energi till det där, själv var jag utmattad.

"Brukar Mr Legini alltid köra såhär hårt med er?" andades jag och slog mig ner på bassängkanten med Jenna och Milo på varsin sida.

"Skojar du?!" utbrast Jenna.

"Det här är Mr Leginis sätt att vara snäll med oss. Du vet, han ville inte pusha på för mycket med dig som ny elev och så." Jag stirrade chockat på honom.

"Är femtio längder snällt?!" utbrast jag. Jenna brast ut i skratt.

"Vänta bara tills du får testa på Mr Leginis specialformade styrketränings-program. Då kommer du bokstavligen be om att få simma femtio längder istället." Jag svalde hårt. Jag hade nätt och jämt lyckats med att inte bli sist med de femtio längderna, den platsen hade Melissa tagit. Den som varit snabbast var dock Liam som inte sett det minsta andfådd ut. På andra plats kom .... Åh låt mig spy; Lynn. Jag stönade högt och begravde ansiktet i mina händer.

"Åh, jag är en katastrof!" utbrast jag. "Jag kommer bergis få underkänt i idrott." Jenna klappade mig på axeln medan Milo försiktigt särade på mina händer för att se mig djupt i ögonen.

"Du kanske inte var den snabbaste här idag", sa han med ett leende. "Men definitivt den snyggaste." Jag kände hur jag rodnade - så lägligt att Lynn gick förbi precis då.

"Upp med dig Jewel", sa hon bestämt. Jag såg förvirrat på henne.

"Ursäkta?" fräste jag. "Jag sitter fullkomligt bra här." Lynn gav mig ett slugt leende.

"Åh, jag tänkte bara att du kanske ville följa med och hoppa från någon av stegarna, men sedan kom jag på att om ditt mod är lika kasst som din simning så är det nog ingen idé." Jag stirrade på de stora stegarna som bredde ut sig över bassängen i luften. De var numrereade med en etta, två och en trea. Trean var längst upp. Mitt ansiktsuttryck måste ha varit allt annat än självsäkert för plötsligt brast Lynn ut i skratt.

"Jag visste väl det - fegis!" Lynn började själv gå mot trappan som ledde till treans stege.

"Jag gör det", väste jag mellan mina sammanbitna tänder och flög upp på fötterna.

"Nej!" utbrast Jenna. "Vi får inte ens vara på den tredje stegen! Om Mr Legini ser dig..." Jenna kastade en förstulen blick på Mr Legini som stod och pratade med en ung kvinna. Förmodligen en del av simhallens personal.

"Än sen", muttrade jag och började bestämt gå mot trappan.

"Kör hårt!" hörde jag Milo ropa efter mig. Kort därpå klippte Jenna till honom i bakhuvudet, men hon hade i alla fall slutat protestera. Nu stod hon istället där nere och tittade nervöst på samtidigt som jag gick upp för trappan med snabba steg.

"Så du ska hoppa trots allt?" sa Lynn med ett flin. "Oroa dig inte, det är ju bara si sådär sex-sju meter till vattenytan." Hon vände sig om på stegen, böjde sig och sträckte ut sina armar för att sedan kort därpå slänga sig ut i luften. Jag stirrade skräckslaget på hur hon försvann ner i bassängen med ett plask. Det dröjde bara ett par sekunder innan hon var uppe igen. Jag svalde hårt. Jag var inte ens i närheten så duktig som Lynn. Vad hade jag gett mig in i? Till råga på allt stod nu nästan hela klassen där nere med nyfikna blickar för att se om jag skulle våga göra en repeat av Lynns hopp. Jag blundade hårt och andades in ett djupt andetag.

"Du kan göra det här", viskade jag för mig själv. Jag gjorde precis som jag sett Lynn göra; böjde mig, sträckte ut armarna.... Plötsligt kände jag en hand på min ena axel. Jag hoppade till och snodde runt. Jag flämtade till när jag såg vem det var.

"Vad gör du här?" utbrast jag och drog undan honom bortom synhåll för min lilla publik. Liam drog undan den blöta luggen från ansiktet och till min förvåning utstrålade hans ögon ren och skär panik. Hans blick skiftade fram och tillbaka mellan stegen och mig.

"Åh inte du också!" stönade jag högt. "Du är lika paranoid som Jenna. Om Lynn klarar det så klarar jag det, okej?" Han skakade hastigt på huvudet.

"Jaså? Så jag är inte lika bra som Lynn?" Liam suckade och såg sig om som om han inte riktigt visste vad han skulle göra.

"Okej, Liam", sa jag och tog ett steg fram mot honom. Han stelnade till i och med mitt närmande. "Jag vet inte vad för slags ansvar du verkar ha tagit på dig då det gäller mig sen jag kom hit och inte för att jag inte uppskattar det du har gjort för mig, men du måste verkligen sluta lägga dig i,okej?" Liam drog frustrerat bak sitt svarta blöta hår och blottade hela sitt vackra ansikte. För ett kort ögonblick stod jag som förstenad, bländad av hans totala skönhet och de där...De där ögonen. Men sedan tvingade jag mig själv att slita blicken från honom; jag hade ett hopp att göra. Återigen böjde jag mig, sträckte ut armarna och.... halkade. Allt jag hann uppfatta var hur jag snabbt flög fram med fötterna före och slog huvudet i något hårt. Därefter blev allt svart.

Jag var inte riktigt säker på vad det var som fick mig att vakna. Var det smärtan i halsen, den brännande smärtan (som om någon kört ner en fackla i halsen på mig)? Eller var det luften som strömmat in till mina tunga lungor igen? Kanske det var alla viskande röster runt omkring mig? Eller var det de där mjuka men ändå så våldsamma läpparna som pressade sig mot mina? Förmodligen läpparna.

"Hon andas, tack gode gud!" utbrast Jennas röst lättat och läpparna som pressat sig så hårt mot mina sekunden innan lämnade (till min besvikelse) mina. Ja, jag andades - men skulle jag kunna tala? Med den här halsen som hade svalt minst en liter klorvatten var jag rätt osäker.

"Tryck min hand om hör mig", bad mr Legini med en sansad röst. Jag tryckte försiktigt hans hand han placerat på min och önskade innerligt att det inte var han som hade utfört mun mot mun metoden jag fått. Det kunde det väl egentligen inte ha varit? Jag hade sett mr Leginis läppar. Torra och smala russin. Jag rös till. Nej, de läppar som väckt mig hade varit mjuka som sammet... Jag kände fortfarande smaken av vem det nu varit på mina läppar. Tänk om det var Milo? Jag rös till igen, denna gång av välbehag. Milo hade suttit på kanten av bassängen medan alla andra stått upp och väntat på mitt hopp. Milo hade snabbast kunnat dra upp mig, klart det var han!

"Åh,kommer hon klara sig?" kved Melissa oroligt. 

"Klart hon kommer", försäkrade Lynn - men det lät mest som att hon försökte övertyga sig själv. Hon visste att om jag fått någon allvarlig skada så skulle skulden vara hennes. Det var ju trots allt hon som hade utmanat mig.

"Men hon blöder ju!" fortsatte Melissa. Jag stelnade till. Blödde jag? Om jag skulle få något äckligt ärr i ansiktet så skulle Lynn få betala rejält - och då pratar vi inte pengar. Om jag hade varit stark nog hade jag förmodligen gnisslat tänder av ilska. Borde jag inte känna av smärtan från stället jag nu blödde ifrån? Jag började genast känna av i kroppen. Mitt ansikte verkade ha klarat sig. Pjuh. Till skillnad från mitt huvud. Jag kände av en enorm våg av smärta från mitt bakhuvud, stället jag hade slagit i innan jag träffat vattenytan.

"Äsch, det är inte så mycket blod som det ser ut som", hörde jag Trevor säga. "Vattnet får det bara att se mycket mer ut, hon klarar sig." Jag hörde en ljudlig smäll. "Aj!" utbrast Trevor.

"Håll bara käften", mumlade en välbekant röst. Jag kände hur jag blev varm i hela kroppen. Det var Milo. Jag gillade killen mer och mer.

"Jag ska nog ringa hennes far", mumlade mr Legini. 
Nej!

Pappa kunde inte få veta hur jag fullkomligt misslyckats redan första dagen. Det tog ett par sekunder innan jag bokstavligen tvingade min kropp upp i sittande ställning. Jag slog upp ögonen och grep tag i mr Leginis hand innan han hann ställa sig upp.

"Ms Jewel!" utbrast han lättat. "Hur mår du?" Det blödde från min skalle, och han frågade hur jag mår? Jag struntade i att svara.

"Du kan inte ringa pappa! Det är ingen fara med mig, jag klarar mig..." Mr Legini skakade på huvudet.

"Absolut inte, din pappa måste genast informeras!"

"Nej!" utbrast jag. Det var dags att ta tag med lite fula knep. "Om du gör det kommer pappa säkert bara stämma dig, eller i värsta fall hela skolan. Gör inget stort av det här, låt mig bara gå till skolsyster - inga sjukhus besök är nödvändiga." Jag kämpade emot smärtvågorna som kom mer regelbundet nu. Mr Legini såg plötsligt väldigt osäker ut.

"Jag vet inte..."

"Kom igen! Vi kan väl göra såhär; om skolsyster får ta en titt på mitt huvud och det ser riktigt illa ut, då kan du ringa pappa. Annars låter vi det bara vara,okej? Jag mår bra, jag lovar." Jag var tidernas värsta lögnare. Det kändes som att jag skulle hosta upp blod vilken sekund som helst.

"Okej då", sa han tillslut. "Vem kan ta ms Jewel till skolsyster?"

"Jag kan", sa Milo snabbt efter att Melissa räckt upp handen. Jag suckade en lättnads suck. Inte för att det var något fel på Melissa direkt, jag ville bara inte att någon som så uppenbarligen var rädd för blod skulle se på när skolsköterskan tvättade rent mitt sår...

"Det vore bra om någon som faktiskt såg hur själva olyckan gick till ordentligt gick med henne. Så personen i fråga kan förklara för skolsyster." Milos leende bleknade snabbt. Va? Men det var ju han som... Eller? Jag såg förvirrat på Milo och han ryckte på axlarna.

"Jag tycker Liam borde gå med henne", sa klassens tönt, Andy (han har det där klassiska ni vet; stora glasögon, framskjutna tänder....ett berg av finnar).

"Som om han kan förklara något!" utbrast Trevor irriterat och armbågade Andy i sidan.

"Men det var ju han som hoppade i efter henne, drog upp henne och allt", sa Nora. Jag stelnade till och började förvånat se mig omkring efter Liam. Var det hans milda läppar som pressat sig mot mina? Jag kände en oförklarlig värme fylla min kropp när jag plötsligt fick syn på honom. Han stod lutad mot väggen. Jag svalde. De där plågade ögonen var tillbaka igen.

"Liam har nog sina egna sätt att kommunicera på", försvarade mr Legini. "Plus att han verkar ha gjort skäl för ett besök hos skolsyster på egen hand." Han nickade mot Liams högra ben. Jag flämtade till. Han hade en lång reva enda från sitt knä ner till ankeln. Inte speciellt djupt verkade det som, men det ändrade inte faktumet att hans blod var överallt. Han stod praktiskt taget i en blodpöl och verkade inte bry sig det minsta. Han såg bara på mig med den där...den där djupa blicken som liksom rörde vid mig på ett så främmande sätt att det blev, jag vet inte, obekvämt.

"Gå och klä på er", sa mr Legini med en blick som pendlade mellan mig och Liam. "Resten av klassen ska få en liten uppläxning vad gäller att uppmuntra sina kamrater till att ta livet av sig!" De sista orden överröstades av hans spottande och fräsande. Jag tog snabbt handen Milo sträckt ut åt mig och ställde mig upp samtidigt som jag kämpade mot den plötsliga yrseln.

"Verkar som att jag har fått er i trubbel", sa jag ursäktande med ett snett leende.

"Äsch", sa Milo utan att släppa min hand. "Jag skulle aldrig ha låtit dig gå upp i första taget. Hoppas ditt sår inte är allt för allvarligt." Han såg uppriktigt bekymrad ut.

"Det är förmodligen inte lika allvarligt som det ser ut", mumlade jag. Men om det var ens i närheten lika allvarligt som det kändes kunde jag ju säga hejdå till Gibson High. Och Milo.

"Nåväl, krya på dig då", sa Milo - och kysste mig på pannan. Han kysste mig. Okej, det var bara på pannan men ändå! Går det att visa tydligare än så att man gillar någon? Okej, förmodligen, men nu var det ju ändå uppenbart att han gillade mig. Om det inte vore för den enorma huvudvärken och att jag fortfarande hade en viss publik så hade jag förmodligen gjort ett glädjeskutt. Ett rejält glädjeskutt. "Vi ses kanske senare idag om du börjar må bättre", ropade Milo när han börjat gå bort mot bänken där mr Legini väntade. Jag log och började sedan gå mot omklädningsrummet. Jag var nästan på väg att gå förbi Liam när något plötsligt slog mig. Jag gick sakta fram mot honom (som om jag hade kunnat gå snabbt i det tillståndet). 

"Du visste", viskade jag. Liam som stått och sett ner i marken såg förvånat upp på mig. "Du visste", upprepade jag. "Du stod där...du försökte så desperat att inte få mig att hoppa...Trots att Lynn klarade det så brilijant så visste du att jag inte skulle det, att jag skulle halka..." Inget i hans blick tydde på att han förnekade det jag sa till honom. Istället lutade han sig över mig, som för att viska något i mitt öra. Men han verkade ångra sig för en sekund senare var han påväg till killarnas omklädningsrum. Jag stod kvar som förstenad. Hans bleka,perfekta överkropp hade varit så nära min. Jag hade känt hans ljuvliga andedräkt och doften av hans hår... Han lämnade mig näst intill paralyserad. Jag skakade misstroget på huvudet. Hur hårt hade jag slagit i huvudet egentligen? Jag suckade irriterat och sprang in till tjejernas omklädningsrum. Det första jag gjorde var såklart att se mig själv i spegeln. Jag flämtade till när jag såg hur förskräcklig jag såg ut. Mitt hår var naturligtvis dyblött och hängde delvis över mitt ansikte. Min överläpp blödde lite, ansiktet var blekt som ett lik (förutom de smått rosiga kinderna) och jag hade blodfläckar på axlarna och händerna. Hade Milo kysst det ansiktet? Jisses. Jag särade på håret där bak och kände efter. Det var inte svårt att hitta såret. Det var stort och stack till som en kniv i magen när jag slutligen rörde vid det. Jag såg senare på samma hand jag tryckt på såret med. Färskt och mörkrött blod. Jag tog genast ut bomullstussar från ett paket, sådana som jag brukade använda till att tvätta bort mitt smink med, och tryckte dem mot såret medan jag försiktigt försökte få av mig baddräkten med den andra handen. Liam skulle verkligen få vänta ett tag på mig.

"Afrodite! Afrodite, var är du?! Din limousine väntar! Afrodite?!" Ms Perkey's ord gick in i det ena örat, och ut ur det andra. Jag var som förlamad då jag såg mig själv i spegeln. Idag var den stora dagen.

"Afrodite?" Ms Perkey var nu i mitt rum med ett stressat uttryck. "Är allt som det ska?" Det tog ett tag innan jag lyckades nicka. "Åh,gumman", mumlade hon och ställde sig bakom mig för att stryka försiktigt över mina axlar.

"Det kommer gå bra, det är jag säker på!" Jag skakade nekande på huvudet.

"Nej...tänk om jag inte passar in?" Ms Perkey rynkade på pannan och gnuggade sin haka.

"Hm, ja det kan bli ett problem. Din skönhet kommer inte direkt gå obemärkt." Jag skakade på huvudet men kunde inte låta bli att småle över komplimangen.

"Så säger du bara", mumlade jag generat.

"Inte alls!" utbrast ms Perkey. "Se på dig själv, Afrodite!" Motvilligt tittade jag upp mot min spegelbild igen.

"Du har din mors rödbruna lockar och mörka ögon. Men du har din pappas näsa för affärer och hans haka som du ska hålla uppe vilka motgångar du än stöter på." Jag log och vände mig om för att krama ms Perkey hårt.

"Tack så mycket ms Perkey", viskade jag. Hon himlade med ögonen.

"Okej hör på här, jag har tagit hand om dig sedan du praktiskt taget föddes. Och du kallar mig fortfarande för ms Perkey?" Jag log snett.

"Förlåt Heidi", ursäktade jag mig.

"Ingen fara. Spring ner nu och säg hejdå till din far, limousinen har väntat där ute i minst en kvart!" Jag nickade och kastade en sista blick på min spegelbild. Dagens outfit bestod av en vit oversize t-shirt med grönt tryck och ett par korta jeans shorts som visade upp mina gyllenbruna ben. På min vänstra handled hängde det allra viktigaste jag ägde; mammas armband.

"Skynda nu!" utbrast Heidi otåligt.

"Javisst", svarade jag förläget och sprang ner för den stora guldtrappan. Pappa stod redan redo med min handväska i brunt skinn.

"Pappa", vädjade jag och spärrade upp mina ögon. "Varför kan jag inte få fortsätta med en privatlärare?"

Pappa som förklarat allt om och om igen suckade tungt.

"Afrodite, det finns så mycket mer bakom de här murarna som du inte har någon aning om, det är dags att du får lite... perspektiv." Nog fanns det alltid en hel del utanför murarna. Min chaffis Lee brukade alltid köra runt mig till olika shoppingcenter, fina restauranger...

"Din mamma önskade det här, det vet du." Jag hatade när han förde mamma på tal. Han visste att det var min svaga länk.

"Jag vet,jag vet!" utbrast jag. "Men hon skulle aldrig sätta mig in i andra året på en internatskola, mitt i terminen dessutom!" Pappa ryckte på axlarna och log slugt.

"Bättre sent än aldrig." Sedan kysste han mig på pannan och gav mig väskan. "Ha så kul nu. Och glöm inte att ringa mig - varje dag." Jag suckade tungt och gick ut för den gigantiska vita altanen, ner för uppfarten och ut genom den stora guldiga porten. "Antar att jag ska vara tacksam för att jag slipper den kommunala skolbussen", muttrade jag för mig själv då Lee öppnade dörren åt mig.

"God morgon, ms Jewel."

"God morgon,Lee", svarade jag utan att ens ge honom så mycket som en blick. Jag hoppade in i baksätet och drog fram månadens nummer av AFRODITE som låg på sätet bredvid. Jag slog upp tidningen och bemöttes av ett ansikte jag hatade.

"Chefredaktör Moulin Devito, vilket skämt! Hon förstör tidningen!" Jag bläddrade fram ett par sidor med bilder från Miu Mius senaste modevisning. "Det här är skandal", fortsatte jag. "Den här modevisningen ägde rum för över två månader sedan! Hur kan de vara så sena med att visa bilder från den när de andra modemagazinen gjorde det förra månaden? Mamma dedikerade sitt liv till att få den här tidningen till toppen och nu kör de ner den i botten som om det inte spelar någon roll!"

"Lugn, ms Jewel", sa Lee mjukt. "Så fort du fyllt arton är det din tur att ta över tidningen, då kan du göra vad du vill med den." Jag nickade instämmande. Jag kunde verkligen inte vänta tills jag äntligen fick lov att sparka ut Devito!

"STANNA!" utbrast jag då något utanför de svarta fönstrena fångade min uppmärksamhet.

"Vad står på?" frågade Lee oroligt.

"Ser du de där skyltfönstrena? Marc Jacobs nya skokollektion har kommit! Stanna, Lee! Du kör ju förbi..." Besviket stirrade jag efter gallerian som försvann allt längre bort.

"Jag är ledsen, ms Jewel - men jag fick strikta order om att köra dig raka vägen till Gibson av din far."

"Gibson?"

"Gibson High, din skola! Vet du inte vad din skola heter?"

"Pappa kan ha nämnt det", mumlade jag. "Varför heter skolan Gibson förresten?"

"Den är döpt efter sin skapare, Gibson."

"Jaha!" utbrast jag. "Mel Gibson va? Han byggde upp skolan?" Jag kunde inte fatta det! Jag skulle gå i en skola byggd på självaste Mel Gibsons begäran! Tänk om han till och med besökte skolan då och då...? Lee skrockade högt.

"Nej, ms Jewell. Larry Gibson. Skolan är väldigt gammal och det sägs att Larry började bygga skolan med sina egna händer. Mycket imponerande." Jag kände mig dock långt ifrån imponerad. Sa han nyss att skolan var gammal?

"Hör upp här nu", sa Lee plötsligt bestämt. "High School är en rätt stor grej, vare sig det är en vanlig skola eller ett internat. Det spelar ingen roll vem man är, High School är något alla får bära med sig resten av livet. Vissa minns tiden på High School som rena rama helvetet, medans andra minns det som tiden då de glänste som allra mest. Jag har många vänner kvar från High School, däribland din far." Jag ryckte till.

"Pappa?" frågade jag. "Gick han i High School?"

"Jajamän! Och han var en riktig buse om jag får säga det själv", sa han och log åt ett avlägset minne. Och jag som alltid trott att både mamma och pappa var hemlärda!

"Utnyttja din tid här", forsatte Lee och nickade ut mot den stora gråa byggnaden som syntes bakom korsningen.

"Förhoppningsvis får du vänner för livet." Jag fnös för mig själv. Jag behövde inte fler vänner. Jag hade redan en massa vänner, och inte bara i min hemtrakt; utan också i Milano, New York och Paris. Ingen av dem tvingades då till att gå på High School! När vi väl svängde in på skolans uppfart kände jag en form av panik ta sin form i huvudet. Lee märkte hur jag plötsligt började andas väldigt tungt.

"Slappna av", sa han vänligt när han öppnade dörren åt mig. "Alla är lite nervösa första dagen på High School men du ska se att det inte finns något att vara rädd för." Jag såg från Lee till ett par killar i min egen ålder, femton-sexton, som stod i ett hörn och rökte och sedan tillbaka på Lee. Lee log bara.

"Ah,skolans små värstingar. Absolut inga att vara rädda för, men du ska nog ändå försöka hålla dig på avstånd från dem så du slipper dras in i trubbel. Okej?" Jag nickade hastigt och drog in ännu ett djupt andetag.

"Och kom ihåg", sa Lee och la sin hand på min ena axel. "På High School fungerar det inte som det gör i hemmet. Ingen kommer hämta saker åt dig, ingen kommer servera din mat och ingen kommer ta order från dig. Här gäller det att stå på sina egna ben." Jag nickade igen och andades ut.

"Okej. Jag kan göra det här." Lee sken upp i ett brett leende.

"Så ska det låta. Skynda nu in genom entrén och fråga efter en mrs Lewis i receptionen."

"Mrs Lewis", memorerade jag. Lee slog ut med armarna.

"Ge mig en kram nu!" sa han och omfamnade mig. "Du kommer åstadkomma en hel del, det känner jag på mig", sa han stolt.

"Tack Lee", svarade jag innerligt innan han körde iväg. Det var inte förrän limousinen var utom synhåll jag vände mig om mot skolan med en suck.

"Då var det dags då", mumlade jag för mig själv och började med säkra steg promenera fram mot entrén. Dock hann jag inte ens halvvägs förrän två av killarna jag sett stå och röka innan var framme vid mig.

"Var det dig som den där limousinen lämnade av nyss?" frågade den mörkhårige av dem.

"Klart det var", sa hans blonde kompis med ett flin. Båda var klädda i skinnjackor och hängbyxor. Deras sockar stack klumpigt ut ur deras skate skor. Kort sagt; ingen stil. "Du ser ut som en filmstjärna. Är du en filmstjärna?" Den blonde pojken tog ett steg närmare mig.

"Nej", mumlade jag blygt. Okej, de kanske inte var så hemska trots allt. Om man bortser från deras dåliga rökar-vana och hemska klädstil.

"Men vad gör du här då?" frågade brunetten dumt.

"Jag ska gå här", svarade jag nonchalant. Båda gapade stort för att sedan vända sig mot klungan av killar som stod en bit bort.

"Killar,kom hit!" ropade den blonde killen. Några av dem började gå direkt mot våran riktning, medan andra stannade kvar tvärt för att ta några sista bloss av deras cigaretter. Så fort de andra var framme slog den blonde killen sin ena arm runt mina axlar och tryckte mig hårt mot hans bröst.

"Hälsa på min nya vän, killar!" sa han stolt. "Hon heter..." Han såg frågande på mig.

"Afrodite", klämde jag ut besvärat och försökte komma loss ur hans grepp. Hela klungan runt omkring mig brast ut i skratt.

"Afrodite!" upprepade den brunhårige killen med ett flin. "Varmt välkommen till Gibson High, Afrodite!" Deras välkomnande var allt annat än varmt.

"Mitt namn är Paul", sa den blonde killen. "Det här är mina grabbar!" Han nickade mot den brunhårige killen först. "Han är Owen, det där är Darren, Philip, Daniel, Eddie, Kellan..." Han rabblade upp en massa namn tills jag kände mig helt snurrig.

"Är du rik?" frågade han som var Darren (om jag mindes rätt.) Jag skakade på huvudet en aning för fort.

"Nej, inte alls-"

"Jo det är du visst!" avbröt Owen. "Bara rika människor anländer till skolan i en limousin." Killarna började genast mumla instämmande.

"Rik och snygg", sa Kellan. "Du verkar ha...hela paketet." Han vickade på ögonbrynen och slickade sig runt munnen vilket fick alla att skratta. Förutom mig. Jag var skräckslagen. Kellan stirrade på mig. Åh helvete. Han stirrade på mina bröst.

Pauls grepp runt mina axlar blev hårdare när Kellan tog ett par bestämda steg mot mig. Jag kunde inte fatta att det här skulle hända mig! Jag hade sett sånt här på film; en försvarslös liten flicka och ett gäng med killar... Jag bet mig hårt i underläppen, blundade hårt och lät en tår rulla ner för min kind när jag kände Kellan placera sina händer runt min midja. Vad han än hade haft för avsikter med mig så stannade han plötsligt upp. Jag slog förvånat upp ögonen och såg att han gnuggade sitt bakhuvud samtidigt som han, liksom alla andra, vände sig mot skolan. Jag följde deras blickar och fick syn på en kille uppe på taket. Hans svarta hår flög virvlade runt hans ansikte i och med den plötsligt starka vinden och hans ögon var nästan...läskiga. Det var svårt att avgöra från ett sådant långt håll, men de blänkte i någon slags silver nyans. Pojken var blek och bar svarta jeans till en vit t-shirt. Han visade ingen känsla alls i sitt uttryckslösa ansikte när han kastade ännu en sten som denna gång träffade Kellan...Jäklar! Rakt mellan benen. Killen var pricksäker, det var då ett som var säkert.

"Liam din fege jäkel!" utbrast Kellan och föll mot marken. "Kom ner och slåss som en man ditt missfoster!" Jag kunde lika gärna ha inbillat mig det, men för en sekund såg det ut som att det ryckte lite i Liams mungipor. För en sekund,ja. I och med den nya distrationen lyckades jag ta mig ur Pauls grepp och springa mot entrén.

"Vänta tjejen!" utbrast Paul, men det var redan försent. Med ett hjärta som bankade så snabbt och hårt att det borde ha flygit rakt ut ur min kropp stängde jag entré dörren bakom mig. Därefter begav jag mig mot receptionen som bara var några meter framåt.

"Jag söker efter mrs Lewis", flämtade jag anfått. Gumman i receptionen betraktade mig några sekunder, höjde på ögonbrynen och noterade sedan något i sitt anteckningsblock.

"Ni är väl ms Jewel om jag inte misstar mig?" frågade hon snorkigt.

"Ja", svarade jag med ett prövande leende. Ett leende hon ignorerade.

"Tyvärr så sitter mrs Lewis i ett viktigt möte just nu", sa hon utan att låta det minsta ledsen.

"Men...men hon skulle ju vara här", mumlade jag.

"Hon är en lärare, inte en betjänt." Hon hade tydligen hört talas om min fars rikedom.

"Det har jag inte sagt heller-", började jag.

"Nej, men vi vet väl alla att det är så sånna som du tänker. Vill du att jag ska kalla dig Ers Majestät också?" Hon himlade med ögonen och återvände till sitt anteckningsblock.

"Håll hakan högt", viskade jag för mig själv innan jag försökte igen. "Okej, men om nu mrs Lewis är upptagen, skulle du vilja tala om för mig hur jag hittar mitt klassrum?"

"Vilken klass ska du gå i?" frågade hon ointresserat utan att slita blicken från sitt block.

"Öh...jag vet inte..."

"Vet du inte vilken klass du ska gå i?" Hon vände sig mot dataskärmen och började muttra små saker för sig själv som "Bortskämda unge, tror hon ska få allt på ett silverfat...vet inte ens vilken klass hon går i! På min tid var det allt..." Jag tvingade mig själv till att inte lyssna på hennes babbel och insåg att den kärringen inte skulle hjälpa mig med särskilt mycket. Lika bra att börja söka efter klassrummet själv. Jag vände mig om och började gå mot korridoren när jag hörde någon ropa mitt namn inifrån receptionen.

"Ms Jewel!" utbrast en smal kvinna med sitt ljusbruna hår uppsatt i en knut på hjässan. Hon kom springandes i svarta pumps, en svart pennkjol upp till midjan och en ljusrosa tröja innanför. Hon var riktigt fin faktiskt. Äntligen någon med lite stil på det här stället.

"Ursäkta mig", sa hon innerligt och lade sin hand på min ena axel. "Jag är mrs Lewis. Jag är så ledsen att jag är sen, jag fick ett väldigt brådskande krismöte ..." Hon log varmt och började styra stegen framåt. Jag var inte sen med att haka på. "Jag kommer vara din mentor", sa hon med ett vänligt leende. "Jag kommer ha dig i engelska, historia och religion." Jag sken genast upp.

"Engelska och historia är mina favoritämnen!" utbrast jag entusiastiskt.

"Så bra!" sa mrs Lewis. "Då kommer vi säkerligen ha en massa roligt tillsammans. Men nu ska jag ta dig till ditt klassrum. De går igenom de vardagliga rutinerna nu skulle jag tro som de har varje måndag morgon. Sen är det dags för idrott om jag inte minns fel." Jag stelnade till och stannade upp mitt i korridoren.

"Är det något fel?" frågade mrs Lewis bekymrat.

"Nej...inte direkt, det är bara det att jag hade glömt helt att ta med mig idrottskläder."

"Åh, det är okej!" sa mrs Lewis, lättad över att det inte var allvarligare än så. "Alla i skolan tilldelas likadana t-shirtar och shorts. Ge mig din storlek så ska jag be idrottsläraren mr Legini att ta med sig kläderna till lektionen." Hon började syna mig från topp till tå.

"Hm. Medium skulle jag väl tro?" frågade hon med ett leende.

"Jo, det duger nog", svarade jag.

"Perfekt. Nu ska jag bara presentera dig för din nya klass." Några steg senare var vi framme utanför dörren. Redan utanför hörde jag hur mina kommande klasskamrater väsnades och levde om.

"Är du nervös?" undrade mrs Lewis.

"Lite", medgav jag.

"Det kommer gå bra. Det här är en bra klass kan jag försäkra dig om. De kommer ta väl hand om dig. Om inte, så förväntar jag mig att du informerar mig om det genast." Vänliga mrs Lewis såg för första gången mycket sträng ut.

"Jag lovar", svarade jag och drog sedan in ett djupt andetag.

"Då kör vi!" viskade mrs Lewis upphetsat och skjöt upp dörren. I samma sekund som jag trampade min fot i klassrummet upphörde oväsendet. Varenda blick var riktad mot mig. För att vara en person som älskade att stå i centrum uppskattade jag uppmärksamheten ovanligt lite. Helst av allt ville jag bara springa därifrån, men insåg till min förtvivlan att det inte fanns någon återvändo nu.

"Hallå allihopa!" utbrast mrs Lewis glatt. "Haft en bra helg?" Tystnaden upphörde genast medan eleverna hälsade på Mrs Lewis och gav henne utförliga berättelser om deras helg.

"Minns du den där valpen jag berättade om förut, som jag såg i djuraffären?"frågade en tjej med blont spikigt hår som slutade vid hakan. Hennes gröna ögon tindrade av upphetsning när hon berättade om hur hennes pappa köpt den och överraskat henne på hennes födelsedag.

"Åh, vad kul att höra", sa mrs Lewis. "Du som alltid har velat ha en hund. Du är en riktig djurvän Melissa, valpen är nog i bra händer." Melissa rodnade lätt och lät sedan mrs Lewis tala ostört med lite andra elever. Mrs Lewis var tydligen en populär lärare. När de äntligen småpratat klart ställde sig mrs Lewis framför tavlan.

"Gör det något om jag stjäl lite av elevernas tid?" frågade hon en gammal man, minst femtio år, som mödosamt böjde sig ner och satte sig på en stol bredvid katetern. Han skakade på huvudet så hans mörka skägg flög åt alla håll.

"Nej nej, mrs Lewis. Vi blev nyss klara med dagordningen."

"Så bra", sa mrs Lewis och vinkade sedan till sig mig. Jag som hade stått i ett hörn bredvid dörren gick motvilligt fram och ställde mig bredvid henne. Återigen var alla blickar riktade mot mig. Mrs Lewis harklade sig.

"Det här är Afrodite Jewel. Hon är i och med idag en del av den här klassen. Jag förväntar mig att ni alla tar hand om henne mycket väl. Ni minns alla första dagen i en ny klass, men så är det inte för Afrodite. Efter ett helt år tillsammans har ni lärt känna varandra bra. Gör Afrodite till en del av eran gemenskap. Ge henne en ärlig chans och våga inte döma henne för en sekund. Ni vet alla vad jag tycker om fördomar", hon blinkade med ena ögat åt sin klass. "Jag skulle kunna presentera Afrodite lite mer utförligt, men tyvärr så vet jag inte så mycket om henne förutom att hon verkar vara en riktigt snäll,artig och trevlig typ. Om ni har några frågor tycker jag att ni kan ställa dem nu så får Afrodite svara er själva." Mrs Lewis nickade uppmuntrande mot mig och gick sedan för att sätta sig bredvid den gamle magistern. Flera händer sköts snabbt upp i luften.

"Eh...ja, Melissa", sa jag till tjejen med det det blonda korta håret som varit först med att höja sin hand. Hon log glatt åt det faktum att jag redan visste hennes namn.

"Vilken skola gick du på innan du kom hit?" frågade hon med ett uppenbart intresse. Jag skruvade lite på mig där jag stod. De skulle förmodligen skratta åt mig som aldrig trampat foten i en vanlig skola tidigare.

"Jag hade en privatlärare", mumlade jag och såg ner i golvet - men kom snabbt ihåg att hålla hakan högt igen.

"Så...det här är första gången du går i en riktig skola?" frågade en mullig pojke med brunt fettigt hår som satt närmast fönstret. Han såg uppriktigt förvånad ut.

"Jo, det kan man nog säga", svarade jag och sträckte på ryggen. Ännu fler händer flög upp i luften.

"Ja...du", sa jag och pekade på en söt blond pojke med rosiga kinder som satt i mitten av andra raden. Han log ett leende som fick mig att fullkomligt smälta. Han såg ut som en blandning mellan mina två favorit kändis hunkar; Jesse McCartny och Leonardo Dicaprio!

"Tja, mitt namn är Milo. Jag har aldrig sett till dig förut och undrar vart du bor?" frågade han och gav mig ett bländande leende. Nu var det kört. Så fort jag berättade att jag bodde på den lilla men exklusiva delen av London som kallades för Royal Street så skulle de alla börja behandla mig precis likadant som kärringen i receptionen.

"Eh...jag bor här i London såklart", svarade jag dumt. Milo skrattade.

"Ja men vart i London", envisades han.

"Royal Street", viskade jag lågt.

"Va?" frågade han.

"Royal Street", sa jag lite högre utan att möta hans blick. Precis som jag anat började det genast viskas och mumlas runt omkring i klassrummet.

"Det är bara dryga snåljåpar som bor där!" spottade den mulliga killen vid fönstret.

"Tyst med dig Trevor!" utbrast Milo. "Hörde du inte ett dugg på något av vad mrs Lewis sa? Döm ingen." Milo vände sig mot mig igen. "Royal Street är ett jättefint ställe, min morbror bor faktiskt där." Yes! Milo var inte bara söt, utan hade ett fint släkte också. En lätt tio poängare. Okej, åttapoängare i alla fall.

"Jaså?" sa jag glatt. "Men då borde du nästan ha sett av mig." Milo skakade på huvudet.

"Nja, alltså jag är mest där bara på somrarna och så. Men nästa gång jag är där kanske jag kommer förbi och hälsar på", sa han och blinkade med ena ögat. Flirtade han med mig inför hela klassen? Tjuvvisslingar hördes från de bakre raderna i klassrummet.

"Absolut", svarade jag lika självsäkert och en svarthårig smal tjej med olivfärgad hy i tredje raden fnös till högt.

"Royal Street", sa hon med en tillgjord stämma. "Trevor har rätt. Bara dryga snåljåpar där, tro mig! Min pappas förra chef ska tydligen bo där, han avskedade honom för att han gjorde dåligt kaffe. Har ni hört på maken?!"

"Vänta ett tag", utbrast jag och pekade på den svarthåriga tjejen. "Vad heter du i efternamn?" Hon såg förvirrat på mig.

"Kendall men varför-"

"Aha!" fortsatte jag ivrigt. "Min pappa var din pappas förra chef och han avskedade honom inte pågrund av dåligt kaffe, din pappa stal ideér och material från pappas företag för att sedan sälja till andra företag..." Hon blev genast vit i ansiktet - hon måste ha vetat hur det egentligen låg till.

"Du ljuger!" fräste hon, men den tydliga rodnaden på hennes kinder avslöjade henne.

"Lugna dig, Lynn!" utbrast mrs Lewis plötsligt. "Okej, ni har mest frågat bas-grejer här, vad sägs som att fråga lite om Afrodites personlighet?"

"Lätt", fnös Lynn. "Arrogant, kaxig liten-"

"Ett ord till från dig och du åker ut!" Mrs Lewis kunde verkligen vara skrämmande om hon ville. Lynn tystnade snabbt men fortsatte blänga ilsket på mig.

"Nå? Några fler frågor?" sa mrs Lewis med ett ansträngt leende.

"Vad är dina intressen?" frågade en flicka rakt ut. Äntligen en fråga jag hade bra svar till.

"Jag har massor av intressen! Jag älskar att shoppa,bada i polen och på somrarna älskar jag att åka vattenskidor. Jag gillar också att surfa men är inte särskilt bra på det. Nästa sommar när jag och pappa åker till Nya Zealand ska dock ett proffs få lära mig..." Jag slutade prata när flickans haka tappades en si då där två-tre meter.

"Wow", sa hon och slängde med sitt långa kopparröda hår. "Reser du mycket?" Jag nickade.

"Ja, jag får ofta följa med pappa när han åker och jobbar."

"Vad jobbar dina föräldrar med egentligen?" frågade Trevor spydigt. Jag hade lust att binda ihop honom med Lynn och köra ner dem båda för ett stup.

"Min pappa är som sagt affärsman och driver diverse olika reklambyråer. Sen äger han en massa mark, viktig mark med industrier. Min mamma..." Jag svalde hårt. "Hon var chefredaktor på AFRODITE förut." Några tjejer drog efter andan, däribland flickan med kopparrött hår och djurtjejen Melissa.

"Var?" upprepade Trevor. "Varför inte längre?"

"Hon fick väl sparken", sa Lynn hånfullt.

"Kendall", varnade mrs Lewis och Lynn blev tyst som en mus. Jag fick lägga band på mig själv för att inte slänga mig på Lynn. Min mamma? Fått sparken? Det var det värsta!

"Min mamma fick inte sparken", morrade jag.

"Varför slutade hon då?" undrade Melissa. "Jag menar, det är ju i princip världens största modemagazin, det är inte direkt något man slutar jobba med. Hon måste ha tjänat en massa pengar på det." Jag nickade.

"Jo, det gjorde hon. Hon var en fantastisk chefredaktör men..." Jag kom av mig och kände hur tårarna brände i ögonvrån. Om jag blinkade skulle de falla.

"Kolla, hon grå-", började Trevor men avbröt sig snabbt när han fick en pappersboll kastad i huvudet. Jag följde Trevors blick mot...det var han! Killen från taket. Han satt längst bak i klassrummet i ett hörn och gömdes nätt och jämt bakom en stor vit pelare. Den där killen verkade gilla att kasta saker.

"Såg du det där nrs Lewis?!" utbrast Trevor. "Liam kastade den här i huvudet på mig!" Han viftade med pappersbollen. Mrs Lewis gjorde en spelad förvånad min.

"Har du något bevis,Trevor?"

"Nej men..."

"Då föreslår jag att du lägger ner dina anklagelser." Klassrummets elever brast ut i skratt. Ja, förutom Liam. Precis som på taket så var hans ansikte väldigt uttryckslöst. Vad han än kände så dolde han det väl.

"Okej, jag tror vi är färdiga med frågorna nu", sa mrs Lewis och ställde sig upp.

"Nej", protesterade Lynn. "Hon har fortfarande inte svarat på Melissas fråga. Varför slutade din mamma?" Hon log lömskt mot mig.

"Det här är inget förhör, Kendall", fräste mrs Lewis.

"Nej det är okej", hörde jag mig själv säga. Mrs Lewis såg ut att vilja protestera men satte sig ner igen. Alla ögon var på mig. Förutom Liams såklart. Han såg istället ointresserat ut ur fönstret. Jag fnös för mig själv. Vad var han för en viktig person som inte ansåg sig behöva vara trevlig och uppmärksam mot den nya eleven? Jag skakade på huvudet och vände mig sedan mot alla nyfikna ansikten.

"Min mamma...", började jag. Det var svårt att finna orden. Var det ens någon idé? Att förklara som det var? De skulle bara tycka synd om mig. Jag kunde redan se det framför mig, hur alla skulle viska 'Stackars rika flicka'. Men om det var något min mamma hade lärt mig så var det att inte ljuga. Jag andades in och sträckte på ryggen.

"Min mamma befann sig på Flight 84 som störtade i Washington. Inga överlevde." Jag såg upp och upptäckte en total tystnad. Lynns lömska leende hade övergått i ett stort gap och för första gången såg Liam på mig. Jag ryste till. Han såg inte bara på mig... Det kändes som att han såg rakt igenom mig.

"Okej, nog frågat", bestämde mrs Lewis och klappade med händerna. "Iväg med er till simhallen nu, baddräkter finns som vanligt att låna där." Alla började genast röra på sig. Några slängde beklagande blickar åt mitt håll innan de försvann ut ur dörren, andra undvek att möta min blick. Min blick vandrade över det tomma klassrummet och stannade på en figur längst ner. Liam satt fortfarande kvar.

"Du hade inte behövt berätta det där", sa mrs Lewis och lade sin hand på min axel. Jag ryckte på axlarna.

"De hade säkert fått reda på det hursomhelst", sa jag. Hon log varmt och strök mig över ryggen.

"Skynda dig till simhallen nu. Den ligger bara bakom skolan, en stor brun tegelbyggnad." Jag nickade och gjorde en besvärad grimas.

"Eh...mitt lokalsinne är ... hemskt. Simhallen skulle kunna ligga bredvid entrén och jag skulle ändå inte hitta." Mrs Lewis skrattade.

"Jag förstår. Sen är det ju en massa olika ingångar till simhallen så det bästa vore ju om någon kunde visa dig..." Hon såg sig om i klassrummet och lät sin blick falla på Liam.

"Liam", sa hon högt och Liam rycktes ur sina dagdrömmar. "Skulle du kunna guida ms Jewel så hon hittar rätt?" Det tog ett par sekunder innan han nickade och reste på sig.

"Mycket snällt av dig, Liam", uppmuntrade mrs Lewis. Liam gick snabbt förbi mig utan att ge mig en enda blick. Jag hakade på snabbt och försökte hålla takten.

"Jo, du...", började jag. Ingen reaktion. "Hallå?" Liam fortsatte gå obrytt. Vad var det för fel på killen? När vi väl gått ut i regnet via entrén försökte jag igen. "Du...Liam. Jag ville bara säga en sak." Liam fortsatte gå som om jag inte sagt något. Var killen döv? Tack vare min korta stubin fanns det inte så mycket mer att göra än att ta tag i hans t-shirt och ställa honom mot väggen.

"Lyssna på mig då!" utbrast jag. "Jag ville ju bara...." Jag kom av mig när jag såg in i hans ögon. De var som en blandning av ljusblått och grått, en vacker silver nyans som tog andan ur mig. Men det var inte det enda. Bakom det där ostyriga svarta håret fanns ett ansikte. Ett obeskrivligt vackert sådant. Hänfört strök jag undan den svarta luggen som nu var blöt och försökte tyda hans ansiktsuttryck. Hans ögon var plågade och besvärade.

"Jag ville bara tacka dig", avslutade jag i en svag viskning. Fortfarande inte en enda reaktion. Inte en enda. "Du...du räddade mig imorse. Jag vet inte vad som hade.... Jag vill inte ens tänka på vad som hade kunnat hända, de hade..." En klump bildades i halsen när jag tänkte tillbaka på morgonens händelse och till min förvåning hördes ett dovt morrande från Liams bröst. Han verkade hata de där killarna lika mycket som jag själv, om inte mer.

"Tack bara", mumlade jag och släppte taget om honom. Jag backade ett par steg ifrån honom utan att slita blicken från hans ögon. Återigen fick jag känslan av att han såg rakt igenom mig när han mötte min blick. Liam vände sig om och fortsatte gå mot simhallen. Denna gång höll jag mig ett par steg bakom.

Mitt liv var förutbestämt. Ja, det hade det faktiskt varit enda sedan jag föddes. Med en mamma till chef för Englands största mode magazin, AFRODITE (döpt efter mig), och med en pappa till rik affärsman vore det en underdrift att säga att jag föddes med silversked i mun. Snarare guldsked. Som deras enda barn skämdes jag bort så mycket att det blev näst intill vidrigt i "vanligt" folks ögon. Men självklart umgicks inte mina föräldrar med det vanliga folket. De umgicks såklart med överklass människorna som var minst lika rika som de själva. Som barn fick jag allt jag pekade på. Nog kunde man allt tycka att jag hade allt ett barn kunde önska, men med föräldrar som flög hit och dit på sina enskilda uppdrag, ut i världen där de tycktes behövas mer än hemma, så blev jag ett väldigt ensamt barn. Men då hade jag såklart min kära nanny, ms Perkey. Åren gick och jag växte upp bakom murar utan att riktigt förstå att världen utanför var så mycket annorlundare än den jag själv fått uppleva. Men allt det skulle förändras. När jag bara var nio år störtade Flight 84 i Washington, planet min mamma befunnit sig på. Inget blev sig likt efter det.