"Afrodite! Afrodite, var är du?! Din limousine väntar! Afrodite?!" Ms Perkey's ord gick in i det ena örat, och ut ur det andra. Jag var som förlamad då jag såg mig själv i spegeln. Idag var den stora dagen.

"Afrodite?" Ms Perkey var nu i mitt rum med ett stressat uttryck. "Är allt som det ska?" Det tog ett tag innan jag lyckades nicka. "Åh,gumman", mumlade hon och ställde sig bakom mig för att stryka försiktigt över mina axlar.

"Det kommer gå bra, det är jag säker på!" Jag skakade nekande på huvudet.

"Nej...tänk om jag inte passar in?" Ms Perkey rynkade på pannan och gnuggade sin haka.

"Hm, ja det kan bli ett problem. Din skönhet kommer inte direkt gå obemärkt." Jag skakade på huvudet men kunde inte låta bli att småle över komplimangen.

"Så säger du bara", mumlade jag generat.

"Inte alls!" utbrast ms Perkey. "Se på dig själv, Afrodite!" Motvilligt tittade jag upp mot min spegelbild igen.

"Du har din mors rödbruna lockar och mörka ögon. Men du har din pappas näsa för affärer och hans haka som du ska hålla uppe vilka motgångar du än stöter på." Jag log och vände mig om för att krama ms Perkey hårt.

"Tack så mycket ms Perkey", viskade jag. Hon himlade med ögonen.

"Okej hör på här, jag har tagit hand om dig sedan du praktiskt taget föddes. Och du kallar mig fortfarande för ms Perkey?" Jag log snett.

"Förlåt Heidi", ursäktade jag mig.

"Ingen fara. Spring ner nu och säg hejdå till din far, limousinen har väntat där ute i minst en kvart!" Jag nickade och kastade en sista blick på min spegelbild. Dagens outfit bestod av en vit oversize t-shirt med grönt tryck och ett par korta jeans shorts som visade upp mina gyllenbruna ben. På min vänstra handled hängde det allra viktigaste jag ägde; mammas armband.

"Skynda nu!" utbrast Heidi otåligt.

"Javisst", svarade jag förläget och sprang ner för den stora guldtrappan. Pappa stod redan redo med min handväska i brunt skinn.

"Pappa", vädjade jag och spärrade upp mina ögon. "Varför kan jag inte få fortsätta med en privatlärare?"

Pappa som förklarat allt om och om igen suckade tungt.

"Afrodite, det finns så mycket mer bakom de här murarna som du inte har någon aning om, det är dags att du får lite... perspektiv." Nog fanns det alltid en hel del utanför murarna. Min chaffis Lee brukade alltid köra runt mig till olika shoppingcenter, fina restauranger...

"Din mamma önskade det här, det vet du." Jag hatade när han förde mamma på tal. Han visste att det var min svaga länk.

"Jag vet,jag vet!" utbrast jag. "Men hon skulle aldrig sätta mig in i andra året på en internatskola, mitt i terminen dessutom!" Pappa ryckte på axlarna och log slugt.

"Bättre sent än aldrig." Sedan kysste han mig på pannan och gav mig väskan. "Ha så kul nu. Och glöm inte att ringa mig - varje dag." Jag suckade tungt och gick ut för den gigantiska vita altanen, ner för uppfarten och ut genom den stora guldiga porten. "Antar att jag ska vara tacksam för att jag slipper den kommunala skolbussen", muttrade jag för mig själv då Lee öppnade dörren åt mig.

"God morgon, ms Jewel."

"God morgon,Lee", svarade jag utan att ens ge honom så mycket som en blick. Jag hoppade in i baksätet och drog fram månadens nummer av AFRODITE som låg på sätet bredvid. Jag slog upp tidningen och bemöttes av ett ansikte jag hatade.

"Chefredaktör Moulin Devito, vilket skämt! Hon förstör tidningen!" Jag bläddrade fram ett par sidor med bilder från Miu Mius senaste modevisning. "Det här är skandal", fortsatte jag. "Den här modevisningen ägde rum för över två månader sedan! Hur kan de vara så sena med att visa bilder från den när de andra modemagazinen gjorde det förra månaden? Mamma dedikerade sitt liv till att få den här tidningen till toppen och nu kör de ner den i botten som om det inte spelar någon roll!"

"Lugn, ms Jewel", sa Lee mjukt. "Så fort du fyllt arton är det din tur att ta över tidningen, då kan du göra vad du vill med den." Jag nickade instämmande. Jag kunde verkligen inte vänta tills jag äntligen fick lov att sparka ut Devito!

"STANNA!" utbrast jag då något utanför de svarta fönstrena fångade min uppmärksamhet.

"Vad står på?" frågade Lee oroligt.

"Ser du de där skyltfönstrena? Marc Jacobs nya skokollektion har kommit! Stanna, Lee! Du kör ju förbi..." Besviket stirrade jag efter gallerian som försvann allt längre bort.

"Jag är ledsen, ms Jewel - men jag fick strikta order om att köra dig raka vägen till Gibson av din far."

"Gibson?"

"Gibson High, din skola! Vet du inte vad din skola heter?"

"Pappa kan ha nämnt det", mumlade jag. "Varför heter skolan Gibson förresten?"

"Den är döpt efter sin skapare, Gibson."

"Jaha!" utbrast jag. "Mel Gibson va? Han byggde upp skolan?" Jag kunde inte fatta det! Jag skulle gå i en skola byggd på självaste Mel Gibsons begäran! Tänk om han till och med besökte skolan då och då...? Lee skrockade högt.

"Nej, ms Jewell. Larry Gibson. Skolan är väldigt gammal och det sägs att Larry började bygga skolan med sina egna händer. Mycket imponerande." Jag kände mig dock långt ifrån imponerad. Sa han nyss att skolan var gammal?

"Hör upp här nu", sa Lee plötsligt bestämt. "High School är en rätt stor grej, vare sig det är en vanlig skola eller ett internat. Det spelar ingen roll vem man är, High School är något alla får bära med sig resten av livet. Vissa minns tiden på High School som rena rama helvetet, medans andra minns det som tiden då de glänste som allra mest. Jag har många vänner kvar från High School, däribland din far." Jag ryckte till.

"Pappa?" frågade jag. "Gick han i High School?"

"Jajamän! Och han var en riktig buse om jag får säga det själv", sa han och log åt ett avlägset minne. Och jag som alltid trott att både mamma och pappa var hemlärda!

"Utnyttja din tid här", forsatte Lee och nickade ut mot den stora gråa byggnaden som syntes bakom korsningen.

"Förhoppningsvis får du vänner för livet." Jag fnös för mig själv. Jag behövde inte fler vänner. Jag hade redan en massa vänner, och inte bara i min hemtrakt; utan också i Milano, New York och Paris. Ingen av dem tvingades då till att gå på High School! När vi väl svängde in på skolans uppfart kände jag en form av panik ta sin form i huvudet. Lee märkte hur jag plötsligt började andas väldigt tungt.

"Slappna av", sa han vänligt när han öppnade dörren åt mig. "Alla är lite nervösa första dagen på High School men du ska se att det inte finns något att vara rädd för." Jag såg från Lee till ett par killar i min egen ålder, femton-sexton, som stod i ett hörn och rökte och sedan tillbaka på Lee. Lee log bara.

"Ah,skolans små värstingar. Absolut inga att vara rädda för, men du ska nog ändå försöka hålla dig på avstånd från dem så du slipper dras in i trubbel. Okej?" Jag nickade hastigt och drog in ännu ett djupt andetag.

"Och kom ihåg", sa Lee och la sin hand på min ena axel. "På High School fungerar det inte som det gör i hemmet. Ingen kommer hämta saker åt dig, ingen kommer servera din mat och ingen kommer ta order från dig. Här gäller det att stå på sina egna ben." Jag nickade igen och andades ut.

"Okej. Jag kan göra det här." Lee sken upp i ett brett leende.

"Så ska det låta. Skynda nu in genom entrén och fråga efter en mrs Lewis i receptionen."

"Mrs Lewis", memorerade jag. Lee slog ut med armarna.

"Ge mig en kram nu!" sa han och omfamnade mig. "Du kommer åstadkomma en hel del, det känner jag på mig", sa han stolt.

"Tack Lee", svarade jag innerligt innan han körde iväg. Det var inte förrän limousinen var utom synhåll jag vände mig om mot skolan med en suck.

"Då var det dags då", mumlade jag för mig själv och började med säkra steg promenera fram mot entrén. Dock hann jag inte ens halvvägs förrän två av killarna jag sett stå och röka innan var framme vid mig.

"Var det dig som den där limousinen lämnade av nyss?" frågade den mörkhårige av dem.

"Klart det var", sa hans blonde kompis med ett flin. Båda var klädda i skinnjackor och hängbyxor. Deras sockar stack klumpigt ut ur deras skate skor. Kort sagt; ingen stil. "Du ser ut som en filmstjärna. Är du en filmstjärna?" Den blonde pojken tog ett steg närmare mig.

"Nej", mumlade jag blygt. Okej, de kanske inte var så hemska trots allt. Om man bortser från deras dåliga rökar-vana och hemska klädstil.

"Men vad gör du här då?" frågade brunetten dumt.

"Jag ska gå här", svarade jag nonchalant. Båda gapade stort för att sedan vända sig mot klungan av killar som stod en bit bort.

"Killar,kom hit!" ropade den blonde killen. Några av dem började gå direkt mot våran riktning, medan andra stannade kvar tvärt för att ta några sista bloss av deras cigaretter. Så fort de andra var framme slog den blonde killen sin ena arm runt mina axlar och tryckte mig hårt mot hans bröst.

"Hälsa på min nya vän, killar!" sa han stolt. "Hon heter..." Han såg frågande på mig.

"Afrodite", klämde jag ut besvärat och försökte komma loss ur hans grepp. Hela klungan runt omkring mig brast ut i skratt.

"Afrodite!" upprepade den brunhårige killen med ett flin. "Varmt välkommen till Gibson High, Afrodite!" Deras välkomnande var allt annat än varmt.

"Mitt namn är Paul", sa den blonde killen. "Det här är mina grabbar!" Han nickade mot den brunhårige killen först. "Han är Owen, det där är Darren, Philip, Daniel, Eddie, Kellan..." Han rabblade upp en massa namn tills jag kände mig helt snurrig.

"Är du rik?" frågade han som var Darren (om jag mindes rätt.) Jag skakade på huvudet en aning för fort.

"Nej, inte alls-"

"Jo det är du visst!" avbröt Owen. "Bara rika människor anländer till skolan i en limousin." Killarna började genast mumla instämmande.

"Rik och snygg", sa Kellan. "Du verkar ha...hela paketet." Han vickade på ögonbrynen och slickade sig runt munnen vilket fick alla att skratta. Förutom mig. Jag var skräckslagen. Kellan stirrade på mig. Åh helvete. Han stirrade på mina bröst.

Jag kommer spy.

Pauls grepp runt mina axlar blev hårdare när Kellan tog ett par bestämda steg mot mig. Jag kunde inte fatta att det här skulle hända mig! Jag hade sett sånt här på film; en försvarslös liten flicka och ett gäng med killar... Jag bet mig hårt i underläppen, blundade hårt och lät en tår rulla ner för min kind när jag kände Kellan placera sina händer runt min midja. Vad han än hade haft för avsikter med mig så stannade han plötsligt upp. Jag slog förvånat upp ögonen och såg att han gnuggade sitt bakhuvud samtidigt som han, liksom alla andra, vände sig mot skolan. Jag följde deras blickar och fick syn på en kille uppe på taket. Hans svarta hår flög virvlade runt hans ansikte i och med den plötsligt starka vinden och hans ögon var nästan...läskiga. Det var svårt att avgöra från ett sådant långt håll, men de blänkte i någon slags silver nyans. Pojken var blek och bar svarta jeans till en vit t-shirt. Han visade ingen känsla alls i sitt uttryckslösa ansikte när han kastade ännu en sten som denna gång träffade Kellan...Jäklar! Rakt mellan benen. Killen var pricksäker, det var då ett som var säkert.

"Liam din fege jäkel!" utbrast Kellan och föll mot marken. "Kom ner och slåss som en man ditt missfoster!" Jag kunde lika gärna ha inbillat mig det, men för en sekund såg det ut som att det ryckte lite i Liams mungipor. För en sekund,ja. I och med den nya distrationen lyckades jag ta mig ur Pauls grepp och springa mot entrén.

"Vänta tjejen!" utbrast Paul, men det var redan försent. Med ett hjärta som bankade så snabbt och hårt att det borde ha flygit rakt ut ur min kropp stängde jag entré dörren bakom mig. Därefter begav jag mig mot receptionen som bara var några meter framåt.

"Jag söker efter mrs Lewis", flämtade jag anfått. Gumman i receptionen betraktade mig några sekunder, höjde på ögonbrynen och noterade sedan något i sitt anteckningsblock.

"Ni är väl ms Jewel om jag inte misstar mig?" frågade hon snorkigt.

"Ja", svarade jag med ett prövande leende. Ett leende hon ignorerade.

"Tyvärr så sitter mrs Lewis i ett viktigt möte just nu", sa hon utan att låta det minsta ledsen.

"Men...men hon skulle ju vara här", mumlade jag.

"Hon är en lärare, inte en betjänt." Hon hade tydligen hört talas om min fars rikedom.

"Det har jag inte sagt heller-", började jag.

"Nej, men vi vet väl alla att det är så sånna som du tänker. Vill du att jag ska kalla dig Ers Majestät också?" Hon himlade med ögonen och återvände till sitt anteckningsblock.

"Håll hakan högt", viskade jag för mig själv innan jag försökte igen. "Okej, men om nu mrs Lewis är upptagen, skulle du vilja tala om för mig hur jag hittar mitt klassrum?"

"Vilken klass ska du gå i?" frågade hon ointresserat utan att slita blicken från sitt block.

"Öh...jag vet inte..."

"Vet du inte vilken klass du ska gå i?" Hon vände sig mot dataskärmen och började muttra små saker för sig själv som "Bortskämda unge, tror hon ska få allt på ett silverfat...vet inte ens vilken klass hon går i! På min tid var det allt..." Jag tvingade mig själv till att inte lyssna på hennes babbel och insåg att den kärringen inte skulle hjälpa mig med särskilt mycket. Lika bra att börja söka efter klassrummet själv. Jag vände mig om och började gå mot korridoren när jag hörde någon ropa mitt namn inifrån receptionen.

"Ms Jewel!" utbrast en smal kvinna med sitt ljusbruna hår uppsatt i en knut på hjässan. Hon kom springandes i svarta pumps, en svart pennkjol upp till midjan och en ljusrosa tröja innanför. Hon var riktigt fin faktiskt. Äntligen någon med lite stil på det här stället.

"Ursäkta mig", sa hon innerligt och lade sin hand på min ena axel. "Jag är mrs Lewis. Jag är så ledsen att jag är sen, jag fick ett väldigt brådskande krismöte ..." Hon log varmt och började styra stegen framåt. Jag var inte sen med att haka på. "Jag kommer vara din mentor", sa hon med ett vänligt leende. "Jag kommer ha dig i engelska, historia och religion." Jag sken genast upp.

"Engelska och historia är mina favoritämnen!" utbrast jag entusiastiskt.

"Så bra!" sa mrs Lewis. "Då kommer vi säkerligen ha en massa roligt tillsammans. Men nu ska jag ta dig till ditt klassrum. De går igenom de vardagliga rutinerna nu skulle jag tro som de har varje måndag morgon. Sen är det dags för idrott om jag inte minns fel." Jag stelnade till och stannade upp mitt i korridoren.

"Är det något fel?" frågade mrs Lewis bekymrat.

"Nej...inte direkt, det är bara det att jag hade glömt helt att ta med mig idrottskläder."

"Åh, det är okej!" sa mrs Lewis, lättad över att det inte var allvarligare än så. "Alla i skolan tilldelas likadana t-shirtar och shorts. Ge mig din storlek så ska jag be idrottsläraren mr Legini att ta med sig kläderna till lektionen." Hon började syna mig från topp till tå.

"Hm. Medium skulle jag väl tro?" frågade hon med ett leende.

"Jo, det duger nog", svarade jag.

"Perfekt. Nu ska jag bara presentera dig för din nya klass." Några steg senare var vi framme utanför dörren. Redan utanför hörde jag hur mina kommande klasskamrater väsnades och levde om.

"Är du nervös?" undrade mrs Lewis.

"Lite", medgav jag.

"Det kommer gå bra. Det här är en bra klass kan jag försäkra dig om. De kommer ta väl hand om dig. Om inte, så förväntar jag mig att du informerar mig om det genast." Vänliga mrs Lewis såg för första gången mycket sträng ut.

"Jag lovar", svarade jag och drog sedan in ett djupt andetag.

"Då kör vi!" viskade mrs Lewis upphetsat och skjöt upp dörren. I samma sekund som jag trampade min fot i klassrummet upphörde oväsendet. Varenda blick var riktad mot mig. För att vara en person som älskade att stå i centrum uppskattade jag uppmärksamheten ovanligt lite. Helst av allt ville jag bara springa därifrån, men insåg till min förtvivlan att det inte fanns någon återvändo nu.

"Hallå allihopa!" utbrast mrs Lewis glatt. "Haft en bra helg?" Tystnaden upphörde genast medan eleverna hälsade på Mrs Lewis och gav henne utförliga berättelser om deras helg.

"Minns du den där valpen jag berättade om förut, som jag såg i djuraffären?"frågade en tjej med blont spikigt hår som slutade vid hakan. Hennes gröna ögon tindrade av upphetsning när hon berättade om hur hennes pappa köpt den och överraskat henne på hennes födelsedag.

"Åh, vad kul att höra", sa mrs Lewis. "Du som alltid har velat ha en hund. Du är en riktig djurvän Melissa, valpen är nog i bra händer." Melissa rodnade lätt och lät sedan mrs Lewis tala ostört med lite andra elever. Mrs Lewis var tydligen en populär lärare. När de äntligen småpratat klart ställde sig mrs Lewis framför tavlan.

"Gör det något om jag stjäl lite av elevernas tid?" frågade hon en gammal man, minst femtio år, som mödosamt böjde sig ner och satte sig på en stol bredvid katetern. Han skakade på huvudet så hans mörka skägg flög åt alla håll.

"Nej nej, mrs Lewis. Vi blev nyss klara med dagordningen."

"Så bra", sa mrs Lewis och vinkade sedan till sig mig. Jag som hade stått i ett hörn bredvid dörren gick motvilligt fram och ställde mig bredvid henne. Återigen var alla blickar riktade mot mig. Mrs Lewis harklade sig.

"Det här är Afrodite Jewel. Hon är i och med idag en del av den här klassen. Jag förväntar mig att ni alla tar hand om henne mycket väl. Ni minns alla första dagen i en ny klass, men så är det inte för Afrodite. Efter ett helt år tillsammans har ni lärt känna varandra bra. Gör Afrodite till en del av eran gemenskap. Ge henne en ärlig chans och våga inte döma henne för en sekund. Ni vet alla vad jag tycker om fördomar", hon blinkade med ena ögat åt sin klass. "Jag skulle kunna presentera Afrodite lite mer utförligt, men tyvärr så vet jag inte så mycket om henne förutom att hon verkar vara en riktigt snäll,artig och trevlig typ. Om ni har några frågor tycker jag att ni kan ställa dem nu så får Afrodite svara er själva." Mrs Lewis nickade uppmuntrande mot mig och gick sedan för att sätta sig bredvid den gamle magistern. Flera händer sköts snabbt upp i luften.

"Eh...ja, Melissa", sa jag till tjejen med det det blonda korta håret som varit först med att höja sin hand. Hon log glatt åt det faktum att jag redan visste hennes namn.

"Vilken skola gick du på innan du kom hit?" frågade hon med ett uppenbart intresse. Jag skruvade lite på mig där jag stod. De skulle förmodligen skratta åt mig som aldrig trampat foten i en vanlig skola tidigare.

"Jag hade en privatlärare", mumlade jag och såg ner i golvet - men kom snabbt ihåg att hålla hakan högt igen.

"Så...det här är första gången du går i en riktig skola?" frågade en mullig pojke med brunt fettigt hår som satt närmast fönstret. Han såg uppriktigt förvånad ut.

"Jo, det kan man nog säga", svarade jag och sträckte på ryggen. Ännu fler händer flög upp i luften.

"Ja...du", sa jag och pekade på en söt blond pojke med rosiga kinder som satt i mitten av andra raden. Han log ett leende som fick mig att fullkomligt smälta. Han såg ut som en blandning mellan mina två favorit kändis hunkar; Jesse McCartny och Leonardo Dicaprio!

"Tja, mitt namn är Milo. Jag har aldrig sett till dig förut och undrar vart du bor?" frågade han och gav mig ett bländande leende. Nu var det kört. Så fort jag berättade att jag bodde på den lilla men exklusiva delen av London som kallades för Royal Street så skulle de alla börja behandla mig precis likadant som kärringen i receptionen.

"Eh...jag bor här i London såklart", svarade jag dumt. Milo skrattade.

"Ja men vart i London", envisades han.

"Royal Street", viskade jag lågt.

"Va?" frågade han.

"Royal Street", sa jag lite högre utan att möta hans blick. Precis som jag anat började det genast viskas och mumlas runt omkring i klassrummet.

"Det är bara dryga snåljåpar som bor där!" spottade den mulliga killen vid fönstret.

"Tyst med dig Trevor!" utbrast Milo. "Hörde du inte ett dugg på något av vad mrs Lewis sa? Döm ingen." Milo vände sig mot mig igen. "Royal Street är ett jättefint ställe, min morbror bor faktiskt där." Yes! Milo var inte bara söt, utan hade ett fint släkte också. En lätt tio poängare. Okej, åttapoängare i alla fall.

"Jaså?" sa jag glatt. "Men då borde du nästan ha sett av mig." Milo skakade på huvudet.

"Nja, alltså jag är mest där bara på somrarna och så. Men nästa gång jag är där kanske jag kommer förbi och hälsar på", sa han och blinkade med ena ögat. Flirtade han med mig inför hela klassen? Tjuvvisslingar hördes från de bakre raderna i klassrummet.

"Absolut", svarade jag lika självsäkert och en svarthårig smal tjej med olivfärgad hy i tredje raden fnös till högt.

"Royal Street", sa hon med en tillgjord stämma. "Trevor har rätt. Bara dryga snåljåpar där, tro mig! Min pappas förra chef ska tydligen bo där, han avskedade honom för att han gjorde dåligt kaffe. Har ni hört på maken?!"

"Vänta ett tag", utbrast jag och pekade på den svarthåriga tjejen. "Vad heter du i efternamn?" Hon såg förvirrat på mig.

"Kendall men varför-"

"Aha!" fortsatte jag ivrigt. "Min pappa var din pappas förra chef och han avskedade honom inte pågrund av dåligt kaffe, din pappa stal ideér och material från pappas företag för att sedan sälja till andra företag..." Hon blev genast vit i ansiktet - hon måste ha vetat hur det egentligen låg till.

"Du ljuger!" fräste hon, men den tydliga rodnaden på hennes kinder avslöjade henne.

"Lugna dig, Lynn!" utbrast mrs Lewis plötsligt. "Okej, ni har mest frågat bas-grejer här, vad sägs som att fråga lite om Afrodites personlighet?"

"Lätt", fnös Lynn. "Arrogant, kaxig liten-"

"Ett ord till från dig och du åker ut!" Mrs Lewis kunde verkligen vara skrämmande om hon ville. Lynn tystnade snabbt men fortsatte blänga ilsket på mig.

"Nå? Några fler frågor?" sa mrs Lewis med ett ansträngt leende.

"Vad är dina intressen?" frågade en flicka rakt ut. Äntligen en fråga jag hade bra svar till.

"Jag har massor av intressen! Jag älskar att shoppa,bada i polen och på somrarna älskar jag att åka vattenskidor. Jag gillar också att surfa men är inte särskilt bra på det. Nästa sommar när jag och pappa åker till Nya Zealand ska dock ett proffs få lära mig..." Jag slutade prata när flickans haka tappades en si då där två-tre meter.

"Wow", sa hon och slängde med sitt långa kopparröda hår. "Reser du mycket?" Jag nickade.

"Ja, jag får ofta följa med pappa när han åker och jobbar."

"Vad jobbar dina föräldrar med egentligen?" frågade Trevor spydigt. Jag hade lust att binda ihop honom med Lynn och köra ner dem båda för ett stup.

"Min pappa är som sagt affärsman och driver diverse olika reklambyråer. Sen äger han en massa mark, viktig mark med industrier. Min mamma..." Jag svalde hårt. "Hon var chefredaktor på AFRODITE förut." Några tjejer drog efter andan, däribland flickan med kopparrött hår och djurtjejen Melissa.

"Var?" upprepade Trevor. "Varför inte längre?"

"Hon fick väl sparken", sa Lynn hånfullt.

"Kendall", varnade mrs Lewis och Lynn blev tyst som en mus. Jag fick lägga band på mig själv för att inte slänga mig på Lynn. Min mamma? Fått sparken? Det var det värsta!

"Min mamma fick inte sparken", morrade jag.

"Varför slutade hon då?" undrade Melissa. "Jag menar, det är ju i princip världens största modemagazin, det är inte direkt något man slutar jobba med. Hon måste ha tjänat en massa pengar på det." Jag nickade.

"Jo, det gjorde hon. Hon var en fantastisk chefredaktör men..." Jag kom av mig och kände hur tårarna brände i ögonvrån. Om jag blinkade skulle de falla.

"Kolla, hon grå-", började Trevor men avbröt sig snabbt när han fick en pappersboll kastad i huvudet. Jag följde Trevors blick mot...det var han! Killen från taket. Han satt längst bak i klassrummet i ett hörn och gömdes nätt och jämt bakom en stor vit pelare. Den där killen verkade gilla att kasta saker.

"Såg du det där nrs Lewis?!" utbrast Trevor. "Liam kastade den här i huvudet på mig!" Han viftade med pappersbollen. Mrs Lewis gjorde en spelad förvånad min.

"Har du något bevis,Trevor?"

"Nej men..."

"Då föreslår jag att du lägger ner dina anklagelser." Klassrummets elever brast ut i skratt. Ja, förutom Liam. Precis som på taket så var hans ansikte väldigt uttryckslöst. Vad han än kände så dolde han det väl.

"Okej, jag tror vi är färdiga med frågorna nu", sa mrs Lewis och ställde sig upp.

"Nej", protesterade Lynn. "Hon har fortfarande inte svarat på Melissas fråga. Varför slutade din mamma?" Hon log lömskt mot mig.

"Det här är inget förhör, Kendall", fräste mrs Lewis.

"Nej det är okej", hörde jag mig själv säga. Mrs Lewis såg ut att vilja protestera men satte sig ner igen. Alla ögon var på mig. Förutom Liams såklart. Han såg istället ointresserat ut ur fönstret. Jag fnös för mig själv. Vad var han för en viktig person som inte ansåg sig behöva vara trevlig och uppmärksam mot den nya eleven? Jag skakade på huvudet och vände mig sedan mot alla nyfikna ansikten.

"Min mamma...", började jag. Det var svårt att finna orden. Var det ens någon idé? Att förklara som det var? De skulle bara tycka synd om mig. Jag kunde redan se det framför mig, hur alla skulle viska 'Stackars rika flicka'. Men om det var något min mamma hade lärt mig så var det att inte ljuga. Jag andades in och sträckte på ryggen.

"Min mamma befann sig på Flight 84 som störtade i Washington. Inga överlevde." Jag såg upp och upptäckte en total tystnad. Lynns lömska leende hade övergått i ett stort gap och för första gången såg Liam på mig. Jag ryste till. Han såg inte bara på mig... Det kändes som att han såg rakt igenom mig.

"Okej, nog frågat", bestämde mrs Lewis och klappade med händerna. "Iväg med er till simhallen nu, baddräkter finns som vanligt att låna där." Alla började genast röra på sig. Några slängde beklagande blickar åt mitt håll innan de försvann ut ur dörren, andra undvek att möta min blick. Min blick vandrade över det tomma klassrummet och stannade på en figur längst ner. Liam satt fortfarande kvar.

"Du hade inte behövt berätta det där", sa mrs Lewis och lade sin hand på min axel. Jag ryckte på axlarna.

"De hade säkert fått reda på det hursomhelst", sa jag. Hon log varmt och strök mig över ryggen.

"Skynda dig till simhallen nu. Den ligger bara bakom skolan, en stor brun tegelbyggnad." Jag nickade och gjorde en besvärad grimas.

"Eh...mitt lokalsinne är ... hemskt. Simhallen skulle kunna ligga bredvid entrén och jag skulle ändå inte hitta." Mrs Lewis skrattade.

"Jag förstår. Sen är det ju en massa olika ingångar till simhallen så det bästa vore ju om någon kunde visa dig..." Hon såg sig om i klassrummet och lät sin blick falla på Liam.

"Liam", sa hon högt och Liam rycktes ur sina dagdrömmar. "Skulle du kunna guida ms Jewel så hon hittar rätt?" Det tog ett par sekunder innan han nickade och reste på sig.

"Mycket snällt av dig, Liam", uppmuntrade mrs Lewis. Liam gick snabbt förbi mig utan att ge mig en enda blick. Jag hakade på snabbt och försökte hålla takten.

"Jo, du...", började jag. Ingen reaktion. "Hallå?" Liam fortsatte gå obrytt. Vad var det för fel på killen? När vi väl gått ut i regnet via entrén försökte jag igen. "Du...Liam. Jag ville bara säga en sak." Liam fortsatte gå som om jag inte sagt något. Var killen döv? Tack vare min korta stubin fanns det inte så mycket mer att göra än att ta tag i hans t-shirt och ställa honom mot väggen.

"Lyssna på mig då!" utbrast jag. "Jag ville ju bara...." Jag kom av mig när jag såg in i hans ögon. De var som en blandning av ljusblått och grått, en vacker silver nyans som tog andan ur mig. Men det var inte det enda. Bakom det där ostyriga svarta håret fanns ett ansikte. Ett obeskrivligt vackert sådant. Hänfört strök jag undan den svarta luggen som nu var blöt och försökte tyda hans ansiktsuttryck. Hans ögon var plågade och besvärade.

"Jag ville bara tacka dig", avslutade jag i en svag viskning. Fortfarande inte en enda reaktion. Inte en enda. "Du...du räddade mig imorse. Jag vet inte vad som hade.... Jag vill inte ens tänka på vad som hade kunnat hända, de hade..." En klump bildades i halsen när jag tänkte tillbaka på morgonens händelse och till min förvåning hördes ett dovt morrande från Liams bröst. Han verkade hata de där killarna lika mycket som jag själv, om inte mer.

"Tack bara", mumlade jag och släppte taget om honom. Jag backade ett par steg ifrån honom utan att slita blicken från hans ögon. Återigen fick jag känslan av att han såg rakt igenom mig när han mötte min blick. Liam vände sig om och fortsatte gå mot simhallen. Denna gång höll jag mig ett par steg bakom.