"Här har du en baddräkt", sa Jenna vänligt (tjejen med det kopparröda håret).

"Tack", svarade jag samtidigt som jag försökte dölja hur äcklad jag var av tyget jag nu höll mellan tummen och pekfingret. Hur många hade egentligen använt den här svarta baddräkten före mig? Jag var inte ens baddräkts-typen! Jag hade alltid varit bikini-typen! Jag suckade tungt och lät handduken jag haft runt mig falla mot golvet för att därefter dra på mig baddräkten.

"Finns det någon spegel här?" frågade jag ängsligt efter att ha dragit på mig den. Jenna nickade. "Ja,på toaletten finns det en stor spegel." Jag satte genast av mot toaletten och förvånades av hur bra jag passade i baddräkten. Den svarta färgen fick mig faktiskt att se smalare ut än vanligt.

"Gud vad brun du är!" utbrast Jenna avundsjukt och pekade på mina bikinilinjer. "Den perfekta solbrännan! Hur har du blivit så brun? Solarium va? För sommaren här i England var ju inte särskilt varm..." Hon kom av sig och tog sig för pannan. "Dumma jag! Klart du knappt har varit något i England i sommar, just ja." Jag log snett.

"Nej, mest i Kalifornien faktiskt." Jenna nickade som om det vore väntat.

"Sååå...", sa hon dröjande och försökte låta obrydd. "Såg att Liam ledde dig hit...Hur fick du honom till det egentligen?" Vi hade nu gått ut i omklädningsrummet och alla klassens tjejer såg nyfiket på mig.

"Liam? Visade dig hit?" Lynn försökte dölja sin förvåning med sin spydiga ton.

"Allvarligt?!" utbrast en lång flicka med mörkbrun page som prestenterat sig för mig som Nora Wakefield. 

"Vad är det med det?" frågade jag.

"Inget egentligen, det är bara det...." Jenna försökte hitta de rätta orden.

"Det är bara det att Liam är väldigt osocial, han umgås inte med nån", avslutade Melissa som stått i sitt hörn och försökt göra en toffs uppe på huvudet av det lilla håret hon hade.

"Jo,jag märkte det", skrattade jag. "Han sa inte ett ord. Är han stum eller? Döv också kanske?" Ingen skrattade med mig.

"Han är varken döv eller stum", förklarade Jenna sorgset. "Det sägs att han slutade prata när..." Det blev tyst i rummet och tjejerna utväxlade några bekymrade blickar.

"När vad då?" frågade jag otåligt.

"Det sägs att Liam inte har sagt ett ord sedan hans mamma omkom i samma olycka som din egen", sa Lynn utan att möta min blick. Jag stirrade chockat på henne. Var det möjligt? Kunde två stycken som förlorat sina mammor på samma plan hamna i en och samma klass? Slumpen var verkligen outsägbar.

"Det sägs också att det var chocken han aldrig kom över som resulterade i att han aldrig sa ett ord igen", tillade Jenna.

"Men...Om han aldrig pratar eller kommunicerar på något sätt, hur tusan klarar han studierna?" frågade jag häpet. Jenna ryckte på axlarna.

"Vet inte, han lär vara mycket begåvad enligt Mrs Lewis. Han ska tydligen vara en av de bästa eleverna hon någonsin haft. Antar att hans inlämningsuppgifter måste vara väldigt imponerande."

"Nog snackat om Liam", sa Lynn och slängde med sitt långa mörka hår. "Nu går vi till bassängen tjejer!" Alla gjorde genast som hon sa, som om hon var simläraren.

"Hur står du ut med Mrs Dracula egentligen?" viskade jag till Jenna. Hon ryckte på axlarna igen.

"Jag har frågat mig själv samma sak sen jag först satte min fot på Gibson High." Vi brast ut i ett gemensamt fnitter och satte av mot bassängen.

"FRIBAD!" utbrast Trevor och gjorde en kanonkula så nästan hälften av bassängens vatten flög upp på oss. Okej, kanske inte hälften. Men definitivt en fjärdedel. Jag förstod inte hur Trevor hade energi till det där, själv var jag utmattad.

"Brukar Mr Legini alltid köra såhär hårt med er?" andades jag och slog mig ner på bassängkanten med Jenna och Milo på varsin sida.

"Skojar du?!" utbrast Jenna.

"Det här är Mr Leginis sätt att vara snäll med oss. Du vet, han ville inte pusha på för mycket med dig som ny elev och så." Jag stirrade chockat på honom.

"Är femtio längder snällt?!" utbrast jag. Jenna brast ut i skratt.

"Vänta bara tills du får testa på Mr Leginis specialformade styrketränings-program. Då kommer du bokstavligen be om att få simma femtio längder istället." Jag svalde hårt. Jag hade nätt och jämt lyckats med att inte bli sist med de femtio längderna, den platsen hade Melissa tagit. Den som varit snabbast var dock Liam som inte sett det minsta andfådd ut. På andra plats kom .... Åh låt mig spy; Lynn. Jag stönade högt och begravde ansiktet i mina händer.

"Åh, jag är en katastrof!" utbrast jag. "Jag kommer bergis få underkänt i idrott." Jenna klappade mig på axeln medan Milo försiktigt särade på mina händer för att se mig djupt i ögonen.

"Du kanske inte var den snabbaste här idag", sa han med ett leende. "Men definitivt den snyggaste." Jag kände hur jag rodnade - så lägligt att Lynn gick förbi precis då.

"Upp med dig Jewel", sa hon bestämt. Jag såg förvirrat på henne.

"Ursäkta?" fräste jag. "Jag sitter fullkomligt bra här." Lynn gav mig ett slugt leende.

"Åh, jag tänkte bara att du kanske ville följa med och hoppa från någon av stegarna, men sedan kom jag på att om ditt mod är lika kasst som din simning så är det nog ingen idé." Jag stirrade på de stora stegarna som bredde ut sig över bassängen i luften. De var numrereade med en etta, två och en trea. Trean var längst upp. Mitt ansiktsuttryck måste ha varit allt annat än självsäkert för plötsligt brast Lynn ut i skratt.

"Jag visste väl det - fegis!" Lynn började själv gå mot trappan som ledde till treans stege.

"Jag gör det", väste jag mellan mina sammanbitna tänder och flög upp på fötterna.

"Nej!" utbrast Jenna. "Vi får inte ens vara på den tredje stegen! Om Mr Legini ser dig..." Jenna kastade en förstulen blick på Mr Legini som stod och pratade med en ung kvinna. Förmodligen en del av simhallens personal.

"Än sen", muttrade jag och började bestämt gå mot trappan.

"Kör hårt!" hörde jag Milo ropa efter mig. Kort därpå klippte Jenna till honom i bakhuvudet, men hon hade i alla fall slutat protestera. Nu stod hon istället där nere och tittade nervöst på samtidigt som jag gick upp för trappan med snabba steg.

"Så du ska hoppa trots allt?" sa Lynn med ett flin. "Oroa dig inte, det är ju bara si sådär sex-sju meter till vattenytan." Hon vände sig om på stegen, böjde sig och sträckte ut sina armar för att sedan kort därpå slänga sig ut i luften. Jag stirrade skräckslaget på hur hon försvann ner i bassängen med ett plask. Det dröjde bara ett par sekunder innan hon var uppe igen. Jag svalde hårt. Jag var inte ens i närheten så duktig som Lynn. Vad hade jag gett mig in i? Till råga på allt stod nu nästan hela klassen där nere med nyfikna blickar för att se om jag skulle våga göra en repeat av Lynns hopp. Jag blundade hårt och andades in ett djupt andetag.

"Du kan göra det här", viskade jag för mig själv. Jag gjorde precis som jag sett Lynn göra; böjde mig, sträckte ut armarna.... Plötsligt kände jag en hand på min ena axel. Jag hoppade till och snodde runt. Jag flämtade till när jag såg vem det var.

"Vad gör du här?" utbrast jag och drog undan honom bortom synhåll för min lilla publik. Liam drog undan den blöta luggen från ansiktet och till min förvåning utstrålade hans ögon ren och skär panik. Hans blick skiftade fram och tillbaka mellan stegen och mig.

"Åh inte du också!" stönade jag högt. "Du är lika paranoid som Jenna. Om Lynn klarar det så klarar jag det, okej?" Han skakade hastigt på huvudet.

"Jaså? Så jag är inte lika bra som Lynn?" Liam suckade och såg sig om som om han inte riktigt visste vad han skulle göra.

"Okej, Liam", sa jag och tog ett steg fram mot honom. Han stelnade till i och med mitt närmande. "Jag vet inte vad för slags ansvar du verkar ha tagit på dig då det gäller mig sen jag kom hit och inte för att jag inte uppskattar det du har gjort för mig, men du måste verkligen sluta lägga dig i,okej?" Liam drog frustrerat bak sitt svarta blöta hår och blottade hela sitt vackra ansikte. För ett kort ögonblick stod jag som förstenad, bländad av hans totala skönhet och de där...De där ögonen. Men sedan tvingade jag mig själv att slita blicken från honom; jag hade ett hopp att göra. Återigen böjde jag mig, sträckte ut armarna och.... halkade. Allt jag hann uppfatta var hur jag snabbt flög fram med fötterna före och slog huvudet i något hårt. Därefter blev allt svart.

Jag var inte riktigt säker på vad det var som fick mig att vakna. Var det smärtan i halsen, den brännande smärtan (som om någon kört ner en fackla i halsen på mig)? Eller var det luften som strömmat in till mina tunga lungor igen? Kanske det var alla viskande röster runt omkring mig? Eller var det de där mjuka men ändå så våldsamma läpparna som pressade sig mot mina? Förmodligen läpparna.

"Hon andas, tack gode gud!" utbrast Jennas röst lättat och läpparna som pressat sig så hårt mot mina sekunden innan lämnade (till min besvikelse) mina. Ja, jag andades - men skulle jag kunna tala? Med den här halsen som hade svalt minst en liter klorvatten var jag rätt osäker.

"Tryck min hand om hör mig", bad mr Legini med en sansad röst. Jag tryckte försiktigt hans hand han placerat på min och önskade innerligt att det inte var han som hade utfört mun mot mun metoden jag fått. Det kunde det väl egentligen inte ha varit? Jag hade sett mr Leginis läppar. Torra och smala russin. Jag rös till. Nej, de läppar som väckt mig hade varit mjuka som sammet... Jag kände fortfarande smaken av vem det nu varit på mina läppar. Tänk om det var Milo? Jag rös till igen, denna gång av välbehag. Milo hade suttit på kanten av bassängen medan alla andra stått upp och väntat på mitt hopp. Milo hade snabbast kunnat dra upp mig, klart det var han!

"Åh,kommer hon klara sig?" kved Melissa oroligt. 

"Klart hon kommer", försäkrade Lynn - men det lät mest som att hon försökte övertyga sig själv. Hon visste att om jag fått någon allvarlig skada så skulle skulden vara hennes. Det var ju trots allt hon som hade utmanat mig.

"Men hon blöder ju!" fortsatte Melissa. Jag stelnade till. Blödde jag? Om jag skulle få något äckligt ärr i ansiktet så skulle Lynn få betala rejält - och då pratar vi inte pengar. Om jag hade varit stark nog hade jag förmodligen gnisslat tänder av ilska. Borde jag inte känna av smärtan från stället jag nu blödde ifrån? Jag började genast känna av i kroppen. Mitt ansikte verkade ha klarat sig. Pjuh. Till skillnad från mitt huvud. Jag kände av en enorm våg av smärta från mitt bakhuvud, stället jag hade slagit i innan jag träffat vattenytan.

"Äsch, det är inte så mycket blod som det ser ut som", hörde jag Trevor säga. "Vattnet får det bara att se mycket mer ut, hon klarar sig." Jag hörde en ljudlig smäll. "Aj!" utbrast Trevor.

"Håll bara käften", mumlade en välbekant röst. Jag kände hur jag blev varm i hela kroppen. Det var Milo. Jag gillade killen mer och mer.

"Jag ska nog ringa hennes far", mumlade mr Legini. 
Nej!

Pappa kunde inte få veta hur jag fullkomligt misslyckats redan första dagen. Det tog ett par sekunder innan jag bokstavligen tvingade min kropp upp i sittande ställning. Jag slog upp ögonen och grep tag i mr Leginis hand innan han hann ställa sig upp.

"Ms Jewel!" utbrast han lättat. "Hur mår du?" Det blödde från min skalle, och han frågade hur jag mår? Jag struntade i att svara.

"Du kan inte ringa pappa! Det är ingen fara med mig, jag klarar mig..." Mr Legini skakade på huvudet.

"Absolut inte, din pappa måste genast informeras!"

"Nej!" utbrast jag. Det var dags att ta tag med lite fula knep. "Om du gör det kommer pappa säkert bara stämma dig, eller i värsta fall hela skolan. Gör inget stort av det här, låt mig bara gå till skolsyster - inga sjukhus besök är nödvändiga." Jag kämpade emot smärtvågorna som kom mer regelbundet nu. Mr Legini såg plötsligt väldigt osäker ut.

"Jag vet inte..."

"Kom igen! Vi kan väl göra såhär; om skolsyster får ta en titt på mitt huvud och det ser riktigt illa ut, då kan du ringa pappa. Annars låter vi det bara vara,okej? Jag mår bra, jag lovar." Jag var tidernas värsta lögnare. Det kändes som att jag skulle hosta upp blod vilken sekund som helst.

"Okej då", sa han tillslut. "Vem kan ta ms Jewel till skolsyster?"

"Jag kan", sa Milo snabbt efter att Melissa räckt upp handen. Jag suckade en lättnads suck. Inte för att det var något fel på Melissa direkt, jag ville bara inte att någon som så uppenbarligen var rädd för blod skulle se på när skolsköterskan tvättade rent mitt sår...

"Det vore bra om någon som faktiskt såg hur själva olyckan gick till ordentligt gick med henne. Så personen i fråga kan förklara för skolsyster." Milos leende bleknade snabbt. Va? Men det var ju han som... Eller? Jag såg förvirrat på Milo och han ryckte på axlarna.

"Jag tycker Liam borde gå med henne", sa klassens tönt, Andy (han har det där klassiska ni vet; stora glasögon, framskjutna tänder....ett berg av finnar).

"Som om han kan förklara något!" utbrast Trevor irriterat och armbågade Andy i sidan.

"Men det var ju han som hoppade i efter henne, drog upp henne och allt", sa Nora. Jag stelnade till och började förvånat se mig omkring efter Liam. Var det hans milda läppar som pressat sig mot mina? Jag kände en oförklarlig värme fylla min kropp när jag plötsligt fick syn på honom. Han stod lutad mot väggen. Jag svalde. De där plågade ögonen var tillbaka igen.

"Liam har nog sina egna sätt att kommunicera på", försvarade mr Legini. "Plus att han verkar ha gjort skäl för ett besök hos skolsyster på egen hand." Han nickade mot Liams högra ben. Jag flämtade till. Han hade en lång reva enda från sitt knä ner till ankeln. Inte speciellt djupt verkade det som, men det ändrade inte faktumet att hans blod var överallt. Han stod praktiskt taget i en blodpöl och verkade inte bry sig det minsta. Han såg bara på mig med den där...den där djupa blicken som liksom rörde vid mig på ett så främmande sätt att det blev, jag vet inte, obekvämt.

"Gå och klä på er", sa mr Legini med en blick som pendlade mellan mig och Liam. "Resten av klassen ska få en liten uppläxning vad gäller att uppmuntra sina kamrater till att ta livet av sig!" De sista orden överröstades av hans spottande och fräsande. Jag tog snabbt handen Milo sträckt ut åt mig och ställde mig upp samtidigt som jag kämpade mot den plötsliga yrseln.

"Verkar som att jag har fått er i trubbel", sa jag ursäktande med ett snett leende.

"Äsch", sa Milo utan att släppa min hand. "Jag skulle aldrig ha låtit dig gå upp i första taget. Hoppas ditt sår inte är allt för allvarligt." Han såg uppriktigt bekymrad ut.

"Det är förmodligen inte lika allvarligt som det ser ut", mumlade jag. Men om det var ens i närheten lika allvarligt som det kändes kunde jag ju säga hejdå till Gibson High. Och Milo.

"Nåväl, krya på dig då", sa Milo - och kysste mig på pannan. Han kysste mig. Okej, det var bara på pannan men ändå! Går det att visa tydligare än så att man gillar någon? Okej, förmodligen, men nu var det ju ändå uppenbart att han gillade mig. Om det inte vore för den enorma huvudvärken och att jag fortfarande hade en viss publik så hade jag förmodligen gjort ett glädjeskutt. Ett rejält glädjeskutt. "Vi ses kanske senare idag om du börjar må bättre", ropade Milo när han börjat gå bort mot bänken där mr Legini väntade. Jag log och började sedan gå mot omklädningsrummet. Jag var nästan på väg att gå förbi Liam när något plötsligt slog mig. Jag gick sakta fram mot honom (som om jag hade kunnat gå snabbt i det tillståndet). 

"Du visste", viskade jag. Liam som stått och sett ner i marken såg förvånat upp på mig. "Du visste", upprepade jag. "Du stod där...du försökte så desperat att inte få mig att hoppa...Trots att Lynn klarade det så brilijant så visste du att jag inte skulle det, att jag skulle halka..." Inget i hans blick tydde på att han förnekade det jag sa till honom. Istället lutade han sig över mig, som för att viska något i mitt öra. Men han verkade ångra sig för en sekund senare var han påväg till killarnas omklädningsrum. Jag stod kvar som förstenad. Hans bleka,perfekta överkropp hade varit så nära min. Jag hade känt hans ljuvliga andedräkt och doften av hans hår... Han lämnade mig näst intill paralyserad. Jag skakade misstroget på huvudet. Hur hårt hade jag slagit i huvudet egentligen? Jag suckade irriterat och sprang in till tjejernas omklädningsrum. Det första jag gjorde var såklart att se mig själv i spegeln. Jag flämtade till när jag såg hur förskräcklig jag såg ut. Mitt hår var naturligtvis dyblött och hängde delvis över mitt ansikte. Min överläpp blödde lite, ansiktet var blekt som ett lik (förutom de smått rosiga kinderna) och jag hade blodfläckar på axlarna och händerna. Hade Milo kysst det ansiktet? Jisses. Jag särade på håret där bak och kände efter. Det var inte svårt att hitta såret. Det var stort och stack till som en kniv i magen när jag slutligen rörde vid det. Jag såg senare på samma hand jag tryckt på såret med. Färskt och mörkrött blod. Jag tog genast ut bomullstussar från ett paket, sådana som jag brukade använda till att tvätta bort mitt smink med, och tryckte dem mot såret medan jag försiktigt försökte få av mig baddräkten med den andra handen. Liam skulle verkligen få vänta ett tag på mig.