Ni läsare är så söta! Har en ny kategori här med fanbilder, dessa två har duktiga Marie gjort!

Ni får jättegärna skicka in sånt här till [email protected] . Ni får gärna genom bilder visa vilka NI tkr skulle passa som tex; Afrodite, Lila, Jenna, Carla, Liam osv! Själv har jag ingen aning om vem som skulle kunna gestaltera Liam! Så go ahead, spam me så dyker era fina bilder upp här i bloggen:)

”Korta kjolar är deras signum”, imiterade jag Lila och drog till min kjol. Jag hade bestämt mig för att gå på den där jäkla auditionen. Hade jag något val egentligen? Det var ju knappast min dröm att bli utfryst av ett gäng feminister min första tid på den nya skolan. Det var tisdag och det hade gått endast en dag sedan jag börjat på Gibson High Internatskola. Trots det kändes det som om jag gått på skolan minst lika länge som de andra. Jag var fullkomligt utmattad och tänkte tillbaka på gårdagen. Hur var det möjligt att en enda dag hade kunnat ändra mitt liv så fullständigt? På en dag hade jag fått rivaler, vänner och en annan syn på livet. Liam hade en hel del att göra med det sista. Jag hade nyss lidit genom naturvetenskapen och funderade på vad jag skulle göra under hålet. Det var hela två timmar kvar till nästa lektion. Kanske cafeterian? Jag var rätt så törstig. Fast…nej. Det var i cafeterian de flesta hängde, det vill säga; Kellan, Lynn, Carla, Paul…Alla de där jag helt enkelt inte ville träffa. Lika bra att gå tillbaka till rummet då. Fan. Jag visste att Lila och Jenna förmodligen skulle hänga där. Inte för att jag hade något emot dem, tvärt om, men sedan jag kommit till skolan hade jag jämt och ständigt varit omringad av folk. Jag behövde lite tid för mig själv, tid att tänka över saker och ting.  Så jag gick ut på skolgården och blickade bort mot trädet Liam suttit lutad mot dagen innan. Det var en dyster, molnig och bläsig dag. Trädens alla löv prasslade vilt när jag närmade mig trädet och sjönk ner mot det.  På grund av det dåliga vädret befann sig ingen annan ute på skolgården just nu. Jag blundade och lyssnade till vindens oväsen som på något sätt lät harmoniskt i mina öron. Jag vet inte hur, kanske för att vinden lät som musik i mina öron, men jag somnade – och vaknade inte förrän jag kände någons hand på min axel. Jag ryckte till och såg mig yrvaket om. Mina ögon fastnade snabbt på en mycket vacker gestalt.

”Liam”, mumlade jag. Liam försökte se allvarligt anklagande ut, uppenbarligen för att jag snott hans plats, men det ryckte i hans mungipor. Jag såg mig omkring. Det hade börjat klarna bland molnen. Hur länge hade jag sovit egentligen?

”Hur mycket är klockan?” frågade jag med stigande panik. Liam drog upp sin mörkblåa skjortärm och blottade sitt armbandsur som visade kvart över tio. Jisses, jag hade sovit nästan en hel timma. Vilket märktes när jag sträckte på mig. Ryggen värkte som. Fan. Liam sträckte ut handen för att hjälpa mig upp. Jag ville inte ta emot den, jag svär, för jag visste redan vad kontakten med hans hud gjorde med mig. Men seriöst, jag hade fan inget val. Jag hade somnat mot ett hårt träd i nästan en timma. Min rygg var praktiskt taget invalid. Sakta och osäkert lade jag min hand i hans och lät honom dra mig upp på benen.

”Tack”, mumlade jag utan att möta hans blick. Han höll fortfarande i hans hand och jag hade dragit bort min – om det inte vore för det faktum att de var praktiskt taget fastklistrade. Det var som att trotsa gravitationen. Omöjligt. Jag stod alltså där, med handen i hans, och fortsatte stirra ner i marken som en idiot. Det var då han försiktigt fattade tag om min haka med sin lediga hand och förde mitt ansikte upp mot hans. Det jag fick se gjorde mig mållös. Solen lös så vackert upp hans ansikte, hans silver ögon tindrade och det svarta natthåret virvlade runt hans ansikte. Det var just vid den tidpunkten jag insåg det; han var perfekt. Liam var den perfekta killen. Den perfekta killen för mig. Men för min far? Jag bet mig i läppen. Jag visste vad han hade för förväntningar. Jag skulle gifta mig med någon utav ett finare släkte, en ansvarig affärsman som han gladeligen skulle kunna ta in i sin familj. Hittills hade ingen varit god nog åt hans dotter. Jag mindes pojken Arkhan jag träffat i Turkiet för några år sedan. En söt liten arabpojke jag fallit för direkt. Vi hade ett par otroliga dagar tillsammans där nere i paradiset och han hade gett mig en ring. Tja, ingen riktig ring direkt. Den var gjord av plast, men ändå var jag så säker på att jag skulle gifta mig med honom i framtiden. Precis som alltid satte pappa stopp för mina drömmar. Enligt honom var Arkhan en smutsig liten pojke som bara var ute efter pengar. Jag grät i flera dagar efter att vi lämnat Turkiet och efter det hade jag bara dejtat tråkiga överklass snobbar. Det nöjde sig pappa med, så länge det bara inte blev något alltför seriöst. Liam var ingen överklass kille. Hur kunde han vara det? De rika killarna jag träffat hade varit snobbar allihopa, och Liam var långt ifrån en snobb. Dessutom tvivlade jag på att pappa skulle acceptera en pojkvän som var stum.

Åh, om han bara kunde börja prata någon gång!

Jag kunde inte förstå hur någon som kunde prata valde att inte göra det. Men som jag ville förstå. Jag bestämde mig för att göra ett försök.

”Liam”, började jag och tryckte hans hand försiktigt. Liam som, precis som jag , varit borta i sina egna tankar såg mig uppmärksamt i ögonen. Jag svalde.

”Jag bara undrar… det är klart att du inte behöver berätta, men jag kan inte låta bli…” Helvete. Det här gick åt skogen. Liam verkade fatta vars det här skulle leda. Han rynkade bekymrat på ögonbrynen och greppet runt min hand började lätta. Jag var tvungen att säga det snabbt, innan han hann sticka.

”Varför pratar du inte?” Liam såg inte förvånad ut. Det var förmodligen inte första gången han fick den frågan. Men eftersom ingen verkade ha koll på varför han aldrig sa något, så verkade det inte heller som att han brukade ge någon svar. Liam släppte min hand helt och vände sig om för att gå sin väg.

”Nej, gå inte!” protesterade jag och fattade tag om hans handled. Liam stelnade till utan att vända sig om. ”Du behöver inte berätta det för mig om du inte vill, det spelar egentligen ingen roll. I alla fall inte för mig. Jag… jag gillar dig ändå.”

Sa jag nyss det där? Jävla.Idiot

Liam vände sig om mot mig med stora ögon.

”Man behöver inte kunna prata för att vara en bra människa”, fortsatte jag.

Eller för att våra sådär jävla råsnygg.

Liam smålog och såg förläget ner i marken.

”Jag gillar dig”, upprepade jag, fast orden inte verkade räcka till för det jag kände. ”Sen om du inte vill snacka… det spelar ingen roll.” Det lös om Liam, som om han väntat på de där orden i all evighet. Han började genast gräva i sina fickor och fiskade snabbt upp sin lilla anteckningsbok. Därefter tog han pennan han haft bakom örat och började klottra ner något. Sedan höll han upp lappen framför ansiktet på mig.

”Berätta då”, viskade jag. ”Varför slutade du prata?” Liams leende försvann medan han började klottra på lappen igen.

Jag såg tveksamt på lappen.

”Ingen lyssnade?” Liam nickade. Jag andades in djupt och såg honom i ögonen.

”Okej, Liam, lyssna nu noga på mig. Det kanske känns som att folk inte lyssnar, och visst – vissa kanske inte gör det helt enkelt, men det finns alltid någon som gör det.” Liam skakade bestämt på huvudet.

”Vadå nej? Kom igen, jag vet hur det känns då folk inte lyssnar. Jag är en tonåring för tusan, och grejen är inte det att de i ens omgivning inte lyssnar – det är helt enkelt så att de flesta inte bara förstår. Min pappa är ett gott exempel på det.” Liam suckade som om han försökte förklara något för en ettåring. Det irriterade mig. ”Jag vet vad du har gått igenom, du förlorade dina föräldrar i samma krasch som min mamma, men förlust av folk som en gång stått en väldigt nära är inget skäl till att sluta prata. Du måste göra din röst hörd Liam.” Jisses. Jag lät precis som mrs Perkey. Liam suckade igen och började skriva ner ytterligare fler ord i sin anteckningsbok.

, stod det när han väl visade upp blocket igen.

”Nähä?” fräste jag. ”Men hjälp mig att förstå då om jag är så jäkla efterbliven!” Liam såg stött ut och skakade sedan på huvudet. Han skrev ner en sista sak i blocket, rev ut pappret och gick sin väg. Jag tog sakta upp bladet som han lämnat i det blöta gräset.

Jag stirrade på lappen i något som kändes som en evighet. Vad menade han med det där? Plötsligt kom jag att tänka på Liams lilla timing förmåga. Hade han vetat att flight åttiofyra skulle krascha? Hade han kunnat stoppa det? Hade han kunnat stoppa min mamma från att bli bränd till aska? Med blandade känslor som exploderade inom mig knölade jag ihop lappen och började kuta mot skolan. Så fort jag var innanför entrén stötte jag på Carla. Det var inte svårt att fatta att det var hon, Lila hade nämligen beskrivit henne ytterst utförligt kvällen innan; långt blont svall, gyllenbrun hy, gröna kattögon och slampiga kläder. Bingo.

”Nämen hej, Afrodite”, sa hon med ett leende. ”Du kommer väl till din audition i eftermiddag?” Jag fejkade ett leende och nickade.

”Skulle inte missa det för allt i världen”, ljög jag.

”Precis vad jag trodde”, sa Carla med ett överlägset flin. ”Vi ses senare då.” Hon gav mig en slängkyss och vände på klacken med Elise och Donna hack i häl. Jag skakade på huvudet åt Carla som vickade på rumpan lite väl mycket där hon gick. Det var bara en tidsfråga innan hon skulle råka välta ut något. Så fort Carla var utom synhåll tog jag upp jakten på Liam igen. Det var riktigt svårt.  Vart jag än gick blev jag stoppad av nya ansikten som beklagade sig över gårdagens olycka, som om de verkligen brydde sig. Jag ångrade att jag valt en kort kjol efter allt. Min rödvita kjol lämnade inte mycket till fantasin direkt. Efter en halvtimma hade jag fortfarande inte hittat Liam och när jag gick längs korridoren fick jag höra dagens nionde busvissling. Jag ignorerade dem allihopa, vilket hejarklacksbrudarna var mycket onöjda med. (Det var inte svårt att fatta vilka som var hejarklackstjejerna; de flesta bar kort kjol, precis som jag, och hade långt blont hår. Dessutom skakade de missnöjt på huvudet varje gång jag behandlade trånande killar som luft.) De ville såklart att jag skulle fånga in dem allihopa och göra dem till den lilla klubbens nya offer. Men hallå, hade de aldrig hört talas om att vara svårflirtad? Ibland var det mycket attraktivare än att spela lätt och billig. Okej, oftast var det mycket attraktivare. Typ nio gånger av tio. Jag suckade tungt när klockan närmade sig elva. Snart var det dags för dagens andra lektion. Det var lika bra att jag gav upp. Liam kunde vara vart som helst, jag menar – killen klättrar fan på tak! Så jag gav upp och började vandra till sal fyrahundrasju, där vi skulle ha musik om cirka tjugo minuter. Det tog mig en stund att hitta dit, men när jag väl fann salen kunde jag pusta ut. Jag hade nu cirka en kvart på mig att vara för mig själv och tänka lite. Trodde jag. Det första jag hörde när jag stängde dörren bakom mig var musik. Vacker, melodisk pianomusik. Jag vände mig om och bländades av den vackra scenen. Liam satt böjd ner över den gigantiska flygeln med den svarta luggen för ansiktet. Hans fingrar rörde sig så snabbt och smidigt över pianot att jag knappt hängde med. Om jag inte var det innan, så var jag det nu.

Jag tror jag är kär.

Jag var mållös, hänförd och förtrollad. Wow.

Liam som varit väldigt inne i det han höll på med fick äntligen syn på mig och började genast sluta spela.

”Nej!” protesterade jag lite väl högt. ”Sluta inte spela på grund av mig, jag kan gå…” Liam skakade på huvudet avfärdande och reste på sig. Han började snabbt gå mot den andra utgången.

”Förlåt!” sa jag och han stannade upp med ryggen vänd mot mig. ”Jag skulle inte ha lagt mig i som jag gjorde, det var aldrig meningen att göra dig upprörd...”

Liam såg besvärad ut, plågad och såg inte riktigt ut att veta vad han skulle säga. Hah. Kanske för att han inte kunde säga något. Vad nu det egentligen berodde på.

”Gå inte”, upprepade jag med vädjan i mina ögon. Liam kikade upp på mig under den långa luggen med en förbryllad blick. Kanske han kände sig lika förvirrad som jag? Jag insåg att vi var ensamma i samma rum och det här var ett bra tillfälle att en gång för alla försöka klara ut saker och ting.

”Liam”, sa jag med darrande röst samtidigt som jag tog ett tvekande steg framåt. ”Du måste tycka jag är världens knäppaste brud, och jag känner inte ens igen mig själv som jag beter mig runt dig men…” Liam som börjat gå emot mig stannade upp och såg förbi mig mot dörren som öppnats bakom mig. Jag hann bara vända mig om för att bokstavligen bli överkörd av inspringande elever.

”Oj, förlåt!” utbrast en stor kille från min klass, Deryck (fotbollsspelare såklart). Jag gnuggade min handled jag stött mot golvet när jag gjort ett magplask på grund av Derycks klumpiga armbåge. Milo var snabbt på plats.

”Här, låt mig hjälpa dig upp”, sa han och sträckte ut sin hand åt mig. Jag log vänligt mot Milo och skulle precis fatta hans hand när jag kände två stadiga händer runt min midja som snabbt men varsamt lyfte mig upp på fötterna. Jag vände mig hastigt om och stötte rakt in i Liams bröst. Hans ena hand var fortfarande runt min midja. Jag tittade upp mot hans ansikte och såg att han stirrade på någon. Någon som inte var jag. Jag vände på huvudet men bara lite, för jag ville inte röra mig ur fläcken där jag stod. Jag var alldeles för bekväm i hans famn för att göra något så idiotiskt. Och där stod Milo med rosiga kinder och blixtrande ögon. Maktkampen verkade jämn tills Liams ögon glimmade till och ett stort flin spreds på hans ansikte. Därefter tappade Milo koncentrationen och blinkade. Game over.

Pågrund av den återkommande huvudvärken slapp jag de sista lektionerna och fick äntligen visas upp till rummet jag skulle bo i de kommande månaderna. Jenna visade mig vägen.

"Det finns två olika elevhem,ett för killarna och ett för tjejerna och de är praktiskt sätt utsatta på varsin sida av skolan. Det finns tre avdelningar per elevhem, en för varje årskurs", förklarade hon medan vi mödosamt klampade upp för trapporna.

"Här är våran avdelning", sa hon och sköt upp en stor vit dörr där det stod 'Årskurs två' på. Det första man såg när man kom in innanför dörren var ett stort rum med en stor tv på väggen, en lång blå soffa längs väggen mitt emot och en massa spel uppradade på ett glasbord. "Det här är vårat sällskapsrum", berättade Jenna och ledde mig genom rummet för att sedan vandra genom en korridor med ett flertal dörrar på vardera sida.

"Alla får varsin rumskompis." Jag såg förvånat på henne.

"Va? Får man inte ett eget rum?" Jenna skrattade.

"Det skulle Gibson High aldrig ha råd med. Men du kan ta det lugnt, du har fått en schysst rumskompis."

"Jag hoppas du menar dig själv", fnös jag med en stigande panik inombords.

"Så mycket tur har du inte, men nästan." Jenna stannade äntligen upp utanför en dörr och knackade lätt innan hon öppnade den. Där inne låg en liten tjej under täcket. Hon hade axellångt blont hår och stora gröna ögon. Det som drog mest uppmärksamhet till sig dock var hennes stora röda näsa som hon nös med i en näsduk ett upprepande antal gånger.

"Åh, kära nån, du måste vara Afrodite!" utbrast hon och fick (om möjligt) ännu större ögon. Hon uttalade mitt namn med en sådan stor respekt att jag inte kunde låta bli att gilla henne.

"Trevligt att träffas", hälsade jag och ställde ner min handväska på den lediga ljusblå (en färg som dominerade hela rummet) sängen.

"Det här är Lila", förklarade Jenna. "Hon har varit sjuk i nästan en vecka." Lila hostade till och jag kröp instinktivt upp på sängen och pressade mig mot väggen. Baciller, precis vad jag behövde!

"Inget allvarligt", skyndade Lila med att säga. "Bara en envis förkylning!"

"Afrodite är också lite sjuk skulle man kunna säga", sa Jenna med ett milt leende mot mig. "Hon slog huvudet i simhallen idag, började blöda en massa. Så hon fick skippa de sista lektionerna för att komma upp hit och vila lite." Lila stirrade chockat på mig.

"Oj, herregud! Känns som att jag missat en hel del. Jenna, nu måste du berätta varenda minsta detalj som hänt sedan jag blev sjuk!" Jenna såg ut att fundera över det ett tag men kastade sig en halv minut senare in i en lång och utförlig sammanfattning av veckan. Det mesta var väldigt långtråkigt att höra på, ja tills då hon kom till mina upprepande olyckor. När hon var klar såg det ut som att ögonen skulle ploppa ut på Lila.

"Liam...hånglade...dig...till...medvetande?" sa hon långsamt. Jag och Jenna brast ut i skratt. "Jag.Hatar.Dig.Afrodite.Jewel.Från.Royal.Street", viskade Lila.

"Varför?"

"Jo, jag ska berätta varför!" Lila satte sig upp i sängen med en allvarlig min. "Du har fått kyssa en gud, det är varför!" Hon suckade en drömmars suck och sken sedan upp i ett stort leende igen. "Har du träffat honom mer sedan olyckan?" frågade hon nyfiket.

"Ja, det har hon", sa Jenna snabbt. "Det går rykten om att du hängde med honom på lunchen." Jag kände hur mina kinder hettade. Det hade inte gått särskilt länge sedan jag suttit där vid fontänen med Liam, hur hade det redan kunnat bli ett rykte?

"Är det sant?" andades Lila. Jag nickade och bet mig i läppen.

"Shit! Du måste berätta allt", sa Lila uppspelt.

"Ja, det måste du", höll Jenna med om. "Men det är väl inte första gången sedan simhallen? Jag menar, han skulle väl ta dig till skolsyster och allt också?" Jag började genast tänka på vad som hänt efter besöket hos Sophie och jag kunde svära på att jag nu såg ut som en tomat i ansiktet. Mycket riktigt, för plötsligt utbrast Lila;

"Kolla som hon rodnar! Det ser ut som att du har en hel del att berätta." Jennas ögon smalnade.

"Ja, det verkar det som. Du får berätta för mig sedan, historian börjar snart. Jag hälsar mrs Lewis att du ligger här uppe. Hon eller rektorn lär väl komma förbi sedan och förklara reglerna för dig." Jag glömde genast bort Liam och kyssen.

"Reglerna?" frågade jag dumt.

"Ja, du vet... inga mobiler, ingen rökning, bla bla bla." Jag kände hur varje lem i min kropp frös till is.

"Sa du nyss...ingen mobil?" Lila nickade allvarligt.

"Ja, om man vill ringa måste man gå ner till receptionen och fråga om man får låna telefonen." Jag började genast rota i min handväska. Panikslaget vände jag den upp och ner och tömde på innehållet så mitt smink, min ipod och min avslappningsskiva föll ut.

"Helvete också!" utbrast jag.

"Vad är det?" frågade Jenna oroligt.

"Min mobil är borta, pappa måste ha tagit den imorse innan jag åkte!" Jenna klappade min axel och smålog lite.

"Ryck upp dig", sa hon. "Du kommer ha så kul här att du kommer glömma bort allt om mobiltelefoner, eller hur Li Li?" Hon blinkade åt Lila.

"Absolut,Jen!" Därefter sprang Jenna mot sin lektion och jag blev kvar i rummet med miss snörvel.

"Så..." Jag skruvade på mig besvärat. "Vet du vart mina väskor är? Pappa sa igår att de redan blivit skickade hit." Lila nickade.

"Ja, varje rum har ett litet förråd och de ställde dina väskor där." Hon nickade mot en liten dörr bredvid den proppfulla bokhyllan. Jag kom snabbt upp på fötterna för att ivrigt börja slita i den lilla dörrens handtag. Jag skulle just påpeka hur trög dörren var när den plötsligt flög upp och jag begravdes under tunga väskor.

"Gick det bra?!" utbrast Lila som flugit upp ur sängen. Jag nickade och sköt undan väskorna.

"Påminn...mig...att...packa...med...mig...mindre...saker...nästa...gång." Lila skrattade.

"Låt mig hjälpa dig upp", sa hon och gav mig hennes hand. Från den stunden var jag och Lila vänner. Resten av dagen satt vi och snackade i våra sängar. Det visade sig att vi hade en hel del gemensamt.

"Jag tycker också Romeo och Julia versionen med Leo i är ett mästerverk!" utbrast hon entusiastiskt. "Jag minns när jag försökte få min bror att titta på den, han somnade efter tio minuter."

"Skojar du?!" utbrast jag. "Hm...Ja, det verkar som att killar inte uppskattar klassikern lika mycket." Lila nickade allvarligt.

"Inte tjejerna i våran ålder heller för den delen, de flesta kollar väl bara in den för att få sig en glimt av Leo."

"Vilket är skäl nog", fnissade jag

"Absolut."

"Så...du och Jenna verkar vara bra kompisar", påpekade jag lätt. Konstigt nog såg hon förvånad ut.

"Jaså?"

"Ja, alltså ni har ju smeknamn till varandra så jag antog..." Lila skakade på huvudet.

"Alltså, Jenna är riktigt schysst. Men jag skulle inte säga att vi är särskilt nära kompisar."

"Varför inte?" Lila började se besvärad ut.

"Alltså...okej, lika bra att säga det rakt ut. Alla vet ju att Jenna och Lynn var oskiljaktiga förut, som systrar. När de plötsligt gick skilda vägar och började snacka skit bakom ryggen på varandra undrade alla naturligtvis varför det blivit som det blivit. En version är att Jenna helt enkelt bestämde sig för att förstöra Lynns liv, det vill säga; avslöja alla hennes pinsamma hemligheter, tjalla för lärarna om alla prov hon fuskat på och att hon fortfarande sover med sin teddybjörn mr Nuggly." Jag kunde inte hålla mig för skratt.

"Okej, om detta är sant tror jag att jag från denna stund älskar Jenna!" Lila log halvhjärtat.

"Ja, det var väl rätt åt Lynn, men det är väl ändå inget man gör mot någon som är ens kompis? Vad jag vet hade de varit vänner sedan lekskolan." Okej, jag måste erkänna att Lila hade rätt.

"Jo, men det behöver ju inte vara sant heller. Jenna verkar riktigt schysst, jag tror inte hon gjorde allt det där." Lila nickade instämmande.

"Nej, jag vill inte heller tro det. Det är bara det att Lynn verkade väldigt upprörd då hon berättade det."

"Vänta ett tag - berättade Lynn det?" Lila nickade igen. "Ja men då är det väl självklart att det är en lögn!" Lila ryckte på axlarna.

"Kanske, kanske inte. Någon läckte i alla fall ut alla de där grejerna om Lynn, och den enda som visste var Jenna tydligen. Så antingen var det Jenna eller Lynn själv, och jag fattar inte varför Lynn skulle göra så mot sig själv."

"Lynn verkar inte vara tjejen med hämningar, hon bestämde sig väl för att göra allt för att få Jenna att stå i dåliga dager. Dessutom verkar det inte som att de där grejerna som läckte ut har sattit några keppar i hjulet för Lynn. Hon är fortfarande kvar i skolan, har sin status-pojkvän..." Jag rynkade på näsan. "Och hon verkar, sorgligt nog, fortfarande vara populär."

"Jo, men det tog ett tag för henne att rentvå sitt namn. Hursomhelst, hur det än ligger till med det där så vill jag inte ta några risker. Jag vill inte komma Jenna allt för nära, du vet. Förrän jag är säker." Jag nickade förstående fast jag visste att jag inte skulle hålla avstånd från Jenna. Jag trodde inte för en sekund att hon var en dålig människa. Det kunde hon bara inte vara.

"Okej, nog om Lynn och Jenna", sa jag glatt. "Informera mig om elever i skolan man borde känna till. Du vet - så jag inte gör bort mig." Lila var snabbt med på noterna.

"Jag är Lila Hamilton", sa hon dramatiskt med ett stort flin på läpparna. "Jag kan betraktas som viktig eftersom jag är redaktör för skolans skoltidning, Gibson High Magazine. Det vill säga att allt måste godkännas av mig innan det publiceras."

"Jaså?" sa jag intresserat. "Det låter kul. Själv har jag en tidning att ta hand om...om ett par år." Jag log snett.

"En betydligt större sådan! Vänta ett tag, nu fick jag en idé! Vad sägs som att skriva någon spalt i varenda nummer av GHM? Fatta vilken uppmärksamhet tidningen skulle få om framtidens chefredaktör för AFRODITE skulle skriva i den!"

"Lysande!" utbrast jag. "Det gör jag gärna. Men vad ska jag skriva om?"

"Det kan vi bestämma imorgon på tidningens kontor. Tillbaka till ämnet; Joe Baxter."

"Joe vem?"

"Joe Baxter", upprepade Lila. "Ännu en viktig person du bör känna till. Han är en av de läckraste killarna på hela skolan. Han går i årskurs tre och är min blivande pojkvän!" Jag skrattade åt den så tydliga vinken.

"Okej okej, då håller jag mina fingrar borta från honom då." Lila log nöjt.

"Fler du borde känna till är Lis Stewart, hon är elevrådsordförande. Hon går i tredje årskursen, är riktigt söt och snäll. Väldigt smart också. Sen har vi Megan Harnett i vår grannklass, skolans snabbaste löperska. Har vunnit riktigt många priser och är väldigt schysst. Det vet jag eftersom jag hade ett grupparbete med henne förra terminen. Sedan har vi en allmän snygging vid namn Dean Taylor. Dean avverkar femton tjejer per månad och älskar jakten. Om han har siktat sig in på en tjej så ger han sig inte förrän han får henne."

"Vänta ett tag, sa du Dean?" Jag mindes den solbrände snyggingen från skolans matsal.

"Jajamän. Hurså? Har du träffat han?"

"Jag tror det. Solbränd, blonda slingor...?" Lila nickade ivrigt. "Ja, isåfall har jag det. Han ville att jag skulle sitta vid hans bord."

"Oj."

"Oj?"

"Jag tror du är Deans senaste jaktobjekt." Jag suckade tungt.

Som för att svara på den tanken sa Lila;

"Du är för snygg för ditt eget bästa, jag menar hör bara på ditt namn. Det betyder typ skönhet,eller hur?" Jag nickade och önskade samma sak som jag önskat enda sedan jag var liten; om de bara hade kunnat ge mig ett annat namn!

"Okej, fler viktiga människor", fortsatte Lila. "Susanne Bolton, henne ska du akta dig för! Hon är en riktig mobbare och slår varenda en som hon stör sig det minsta på. Det spelar ingen roll vem du är, hon bryr sig inte om vem hon slår ner. Alla är rädda för henne och det enda skälet till att hon får lov att stanna kvar på Gibson High är för att hennes pappa donerat en hel del pengar till skolan. Hon är råläskig och gigantisk."

"Tack för att du varnade mig", pep jag och rullade ihop mig till en boll. Jag hade inte ens träffat henne, och jag var redan rädd för henne.

"Hon hatar då man kallar henne för Suze. Ett tips bara", sa Lila och blinkade med ena ögat. "Sen vet du ju redan allt om Kellan och Liam antar jag." Jag nickade fast jag tyckte mig veta alldeles för lite om Liam. "Det var det jag trodde, så det finns väl inte några fler nämnvärda att berätta om." Lila lutade sig avslappnat bak mot sin kudde men flög sedan upp igen samtidigt som hon skrek;

"Just ja! Jag förstår inte hur jag kunde glömma bort henne!" Lila vände sig mot mig med en viktig min. "Carla Black." Hon rös till. "Tjejen som får Lynn att framstå som en ängel. Carla kanske ser söt och oskyldig ut, men hon är en djävul. Hon går i en av våra pararellklasser men har tur nog ingen lektion med våran klass. Inte för att det behövs för att kunna få sig en skymt av henne. Hon skapar uppståndelse var hon än är. Killarna slickar seriöst golvet hon går på." Jag rynkade äcklat på näsan.

"Dem gör vad?" Lila viftade avfärdande på handen och fortsatte berätta. "Carla leder någon slags cheerleading tjejgrupp här på skolan. Killarna tror att det bara är någon slags klubb för skolans snyggaste tjejer, men dem har ingen aning vad det egentligen är för en klubb. De är råa feminister hela högen! Lynn brukade faktiskt vara medlem där tills hon träffade Kellan. Hursomhelst så går allt ut på , förutom själva cheerleadingen då, att förtrycka det manliga släktets existens, precis som vi kvinnor blivit nertryckta genom tiderna. De är verkligen rubbade allihop."

"Varför slutade Lynn bara för att hon träffade Kellan?" frågade jag nyfiket.

"Förstår du inte?!" utbrast Lila som om det vore världens självklaraste sak. "De är råa feminister. Alla som är med i den där lilla klubben måste avge et löfte om att aldrig ingå ett riktigt förhållande med en kille."

"Okej... det låter bara stört."

"Jag vet! De liksom leker med killarna allihop. De kan få varenda kille på skolan till att göra vad som helst för dem." Lila gjorde en paus. "Förutom Liam. Carla, som är rysligt snygg, har gjort allt för att Liam ska lägga märke till henne. Jag tror hon behöver hans uppmärksamhet för att fullborda sitt ego. Liam tittar inte ens åt hennes håll." Jag log nöjt.

"Liam kanske genomskådar henne?" Lila ryckte på axlarna.

"Kanske, men det spelar inte så stor roll. Alla i den där lilla...sekten spelar på sitt sexiga yttre, om man är kille och hetero är Carla näst intill omöjlig att motstå." Lila blev tyst men sen såg det ut som om någon tänt en lampa i hennes huvud.

"Jag har det!" utbrast hon. "Liam måste vara bög! Det är därför han aldrig ger någon tjej någon vidare uppmärksamhet! Att jag inte tänkte på det förut." Jag skakade skrattandes på huvudet.

"Jag tror inte han är bög, Li Li."

"Inte?" Jag skakade på huvudet och bestämde mig för att berätta om kyssen han gett mig efter besöket hos Sophie (som jag av någon anledning inte berättat om för Jenna). Lila stirrade chockat på mig.

"W.O.W", mimade hon. "Att han gillar dig är det ingen tvekan om, men eftersom han bara kysste dig på kinden kan han väl fortfarande vara bög?" Jag skakade på huvudet åter igen. Jag var säker på att Liam inte var bög. Jag berättade lite om hans dikt.

"Den handlade ju om en tjej, varför skulle han dikta om en tjej om han var bög?" Lila gav äntligen med sig.

"Okej, jag ger upp. Men då betyder det att Carla har mött sin överman!" Hon kliade sig lite på huvudet och gjorde en grimas. "Eller som Carla skulle vilja säga det, överkvinna."

"Vad menar du?"

"Jag menar att du har fångat intresset hos en kille som Carla kämpat med att få sen hon började på Gibson High. Dessutom är du typ..." Lila verkade fundera ett par sekunder och tappade sedan sin haka.

"Jösses, du är fan snyggare än Carla! Åh boy, det här är illa." Jag såg fåraktigt på henne.

"Är det?"

"Om det är! Det finns bara två vägar att gå för dig, Afrodite. Carla kommer vilja ha med dig i sin lilla klubb, det tvekar jag inte på för en sekund. Hon kommer se dig som en värdefull medlem som lyckats fånga Liam och allt, och hon kommer även vilja kontrollera dig. Om du inte går med henne kommer hon istället göra allt för att krossa dig." Jag svalde hårt.

"Alltså, jag kom verkligen bara hit för att fixa bra betyg och så." Lila log varmt.

"Du är speciell Afrodite, speciell och vansinnigt snygg. Du kommer inte lyckas gå obemärkt genom Gibson Highs korrdiorer, tyvärr." Det var inte första gången jag hade hört det denna dag.

"Men...men...Jag kan undvika Carla! Så länge jag undviker henne borde jag inte hamna i klistret." Lila skakade på huvudet.

"Tro mig, det går inte att undvika Carla. Omöjligt." Jag stönade högt och begravde huvudet i min kudde. Jag var trött och huvudet dunkade så hårt att jag ville slita av det. En galen feminist var det sista jag ville oroa mig för. Mer om saken hann vi dock inte diskutera förrän det knackade på dörren.

"Kom in", sa Lila hest. In kom en kvinna klädd i svart kavaj och lila pennkjol med hög midja. Hon hade långt svart hår knuten i en fläta som hängde över ena axeln.

"Ms Pennetti",sa Lila med stor respekt. Kvinnan skjöt upp sina glasögon med kraftiga svarta bågar på näsan och log ett svagt leende mot Lila för att sedan vända sig mot mig.

"Ms Jewel, jag är Lauren, rektor här på Gibson Highs Internatskola." Jag såg förvånat på henne. Jag hade alltid föreställt mig rektorer som gamla grå gubbar, men damen framför mig såg inte ut att vara speciellt mycket äldre än mrs Lewis, vilket vill säga; inte speciellt gammal alls.

"Trevligt att träffas", sa jag och kom på fötterna för att skaka hennes hand. Hennes hand med de långa naglarna var väldigt kall mot min hud.

"Jag har varit mycket orolig sedan jag fick höra om din lilla olycka i simhallen", sa hon mekaniskt utan att låta det minsta orolig. "Men jag ser att du verkar ha hämtat dig rätt rejält."

"Jag hade tur", medgav jag med ett snett leende.

"Jo, jag hörde det. Nu har Liam ännu ett räddat offer att skriva upp på sin lista." Hon sa det som om det vore något negativt. Jag rynkade på ögonbrynen så en stor och tydlig rynka bildades mellan mina ögonbryn. Jag gillade henne inte.

"Vad menar du med det?" frågade jag och försökte hålla tillbaka den irriterande undertonen.

"Jag menar ingenting alls med det", sa hon oskyldigt - men hennes blick var hånfull. "Jag är i alla fall här för att göra reglerna klara för dig, ms Jewel. Ingen rökning, drogning eller drickande. Du får endast lämna skolan för att hälsa på tillexempel familj på lov och helger. På onsdagar får ni dock allihopa lämna skolan tidigast klockan halv fem för att dra till stan och tillexempel äta och shoppa, men måste precis som på alla andra dagar vara på era rum klockan halv tio senast." Ms Lauren fortsatte rabbla upp en massa regler och det var frestande att anteckna allt eftersom jag omöjligen skulle komma ihåg allt. När rektorn äntligen tackade för sig och lämnade rummet med ett ansträngt leende kunde jag äntligen pusta ut.
"Jisses vad många regler! Förvånar mig verkligen att ni inte använder skoluniform." Lila skrattade.
"Vi kämpade hårt för att bli av med dem. Carla och hennes häxvänner gjorde allt för att kunna få bära deras korta kjolar. Det är deras signum du vet, de i cheerleading klubben. Alltid korta kjolar." Jag rynkade på näsan.
"Alltid?"
"Alltid."
Jag skakade misstroget på huvudet och föll bak i sängen.
"Sov en stund", sa Lila vänligt. "Du ser ut att behöva det." Jag log och blundade. Det tog mig ingen lång tid att somna. Dock var inte sömnen långvarig. Plötsligt knackade det på dörren. Igen. Jag sträckte på mig irriterat och satte mig yrvaket upp i sängen. Lila hade redan kommit på fötterna och stod nu vid dörren med ett brev i handen.
"Vem är det vid dörren?" frågade jag sömnigt.
"Ingen", sa Lila och hennes annars så glada stämma var som bortblåst. "Bara det här brevet."
"Vad är det?" frågade jag förbryllat och kisade mot det rosa brevet med svarta detaljer.
"Det är en inbjudan", sa Lila. "Carla vill att du kommer på audition."