Kapitel fem
”Korta kjolar är deras signum”, imiterade jag Lila och drog till min kjol. Jag hade bestämt mig för att gå på den där jäkla auditionen. Hade jag något val egentligen? Det var ju knappast min dröm att bli utfryst av ett gäng feminister min första tid på den nya skolan. Det var tisdag och det hade gått endast en dag sedan jag börjat på Gibson High Internatskola. Trots det kändes det som om jag gått på skolan minst lika länge som de andra. Jag var fullkomligt utmattad och tänkte tillbaka på gårdagen. Hur var det möjligt att en enda dag hade kunnat ändra mitt liv så fullständigt? På en dag hade jag fått rivaler, vänner och en annan syn på livet. Liam hade en hel del att göra med det sista. Jag hade nyss lidit genom naturvetenskapen och funderade på vad jag skulle göra under hålet. Det var hela två timmar kvar till nästa lektion. Kanske cafeterian? Jag var rätt så törstig. Fast…nej. Det var i cafeterian de flesta hängde, det vill säga; Kellan, Lynn, Carla, Paul…Alla de där jag helt enkelt inte ville träffa. Lika bra att gå tillbaka till rummet då. Fan. Jag visste att Lila och Jenna förmodligen skulle hänga där. Inte för att jag hade något emot dem, tvärt om, men sedan jag kommit till skolan hade jag jämt och ständigt varit omringad av folk. Jag behövde lite tid för mig själv, tid att tänka över saker och ting. Så jag gick ut på skolgården och blickade bort mot trädet Liam suttit lutad mot dagen innan. Det var en dyster, molnig och bläsig dag. Trädens alla löv prasslade vilt när jag närmade mig trädet och sjönk ner mot det. På grund av det dåliga vädret befann sig ingen annan ute på skolgården just nu. Jag blundade och lyssnade till vindens oväsen som på något sätt lät harmoniskt i mina öron. Jag vet inte hur, kanske för att vinden lät som musik i mina öron, men jag somnade – och vaknade inte förrän jag kände någons hand på min axel. Jag ryckte till och såg mig yrvaket om. Mina ögon fastnade snabbt på en mycket vacker gestalt.
”Liam”, mumlade jag. Liam försökte se allvarligt anklagande ut, uppenbarligen för att jag snott hans plats, men det ryckte i hans mungipor. Jag såg mig omkring. Det hade börjat klarna bland molnen. Hur länge hade jag sovit egentligen?
”Hur mycket är klockan?” frågade jag med stigande panik. Liam drog upp sin mörkblåa skjortärm och blottade sitt armbandsur som visade kvart över tio. Jisses, jag hade sovit nästan en hel timma. Vilket märktes när jag sträckte på mig. Ryggen värkte som. Fan. Liam sträckte ut handen för att hjälpa mig upp. Jag ville inte ta emot den, jag svär, för jag visste redan vad kontakten med hans hud gjorde med mig. Men seriöst, jag hade fan inget val. Jag hade somnat mot ett hårt träd i nästan en timma. Min rygg var praktiskt taget invalid. Sakta och osäkert lade jag min hand i hans och lät honom dra mig upp på benen.
”Tack”, mumlade jag utan att möta hans blick. Han höll fortfarande i hans hand och jag hade dragit bort min – om det inte vore för det faktum att de var praktiskt taget fastklistrade. Det var som att trotsa gravitationen. Omöjligt. Jag stod alltså där, med handen i hans, och fortsatte stirra ner i marken som en idiot. Det var då han försiktigt fattade tag om min haka med sin lediga hand och förde mitt ansikte upp mot hans. Det jag fick se gjorde mig mållös. Solen lös så vackert upp hans ansikte, hans silver ögon tindrade och det svarta natthåret virvlade runt hans ansikte. Det var just vid den tidpunkten jag insåg det; han var perfekt. Liam var den perfekta killen. Den perfekta killen för mig. Men för min far? Jag bet mig i läppen. Jag visste vad han hade för förväntningar. Jag skulle gifta mig med någon utav ett finare släkte, en ansvarig affärsman som han gladeligen skulle kunna ta in i sin familj. Hittills hade ingen varit god nog åt hans dotter. Jag mindes pojken Arkhan jag träffat i Turkiet för några år sedan. En söt liten arabpojke jag fallit för direkt. Vi hade ett par otroliga dagar tillsammans där nere i paradiset och han hade gett mig en ring. Tja, ingen riktig ring direkt. Den var gjord av plast, men ändå var jag så säker på att jag skulle gifta mig med honom i framtiden. Precis som alltid satte pappa stopp för mina drömmar. Enligt honom var Arkhan en smutsig liten pojke som bara var ute efter pengar. Jag grät i flera dagar efter att vi lämnat Turkiet och efter det hade jag bara dejtat tråkiga överklass snobbar. Det nöjde sig pappa med, så länge det bara inte blev något alltför seriöst. Liam var ingen överklass kille. Hur kunde han vara det? De rika killarna jag träffat hade varit snobbar allihopa, och Liam var långt ifrån en snobb. Dessutom tvivlade jag på att pappa skulle acceptera en pojkvän som var stum.
Åh, om han bara kunde börja prata någon gång!
Jag kunde inte förstå hur någon som kunde prata valde att inte göra det. Men som jag ville förstå. Jag bestämde mig för att göra ett försök.
”Liam”, började jag och tryckte hans hand försiktigt. Liam som, precis som jag , varit borta i sina egna tankar såg mig uppmärksamt i ögonen. Jag svalde.
”Jag bara undrar… det är klart att du inte behöver berätta, men jag kan inte låta bli…” Helvete. Det här gick åt skogen. Liam verkade fatta vars det här skulle leda. Han rynkade bekymrat på ögonbrynen och greppet runt min hand började lätta. Jag var tvungen att säga det snabbt, innan han hann sticka.
”Varför pratar du inte?” Liam såg inte förvånad ut. Det var förmodligen inte första gången han fick den frågan. Men eftersom ingen verkade ha koll på varför han aldrig sa något, så verkade det inte heller som att han brukade ge någon svar. Liam släppte min hand helt och vände sig om för att gå sin väg.
”Nej, gå inte!” protesterade jag och fattade tag om hans handled. Liam stelnade till utan att vända sig om. ”Du behöver inte berätta det för mig om du inte vill, det spelar egentligen ingen roll. I alla fall inte för mig. Jag… jag gillar dig ändå.”
Sa jag nyss det där? Jävla.Idiot
Liam vände sig om mot mig med stora ögon.
”Man behöver inte kunna prata för att vara en bra människa”, fortsatte jag.
Eller för att våra sådär jävla råsnygg.
Liam smålog och såg förläget ner i marken.
”Jag gillar dig”, upprepade jag, fast orden inte verkade räcka till för det jag kände. ”Sen om du inte vill snacka… det spelar ingen roll.” Det lös om Liam, som om han väntat på de där orden i all evighet. Han började genast gräva i sina fickor och fiskade snabbt upp sin lilla anteckningsbok. Därefter tog han pennan han haft bakom örat och började klottra ner något. Sedan höll han upp lappen framför ansiktet på mig.
”Berätta då”, viskade jag. ”Varför slutade du prata?” Liams leende försvann medan han började klottra på lappen igen.
Jag såg tveksamt på lappen.
”Ingen lyssnade?” Liam nickade. Jag andades in djupt och såg honom i ögonen.
”Okej, Liam, lyssna nu noga på mig. Det kanske känns som att folk inte lyssnar, och visst – vissa kanske inte gör det helt enkelt, men det finns alltid någon som gör det.” Liam skakade bestämt på huvudet.
”Vadå nej? Kom igen, jag vet hur det känns då folk inte lyssnar. Jag är en tonåring för tusan, och grejen är inte det att de i ens omgivning inte lyssnar – det är helt enkelt så att de flesta inte bara förstår. Min pappa är ett gott exempel på det.” Liam suckade som om han försökte förklara något för en ettåring. Det irriterade mig. ”Jag vet vad du har gått igenom, du förlorade dina föräldrar i samma krasch som min mamma, men förlust av folk som en gång stått en väldigt nära är inget skäl till att sluta prata. Du måste göra din röst hörd Liam.” Jisses. Jag lät precis som mrs Perkey. Liam suckade igen och började skriva ner ytterligare fler ord i sin anteckningsbok.
, stod det när han väl visade upp blocket igen.
”Nähä?” fräste jag. ”Men hjälp mig att förstå då om jag är så jäkla efterbliven!” Liam såg stött ut och skakade sedan på huvudet. Han skrev ner en sista sak i blocket, rev ut pappret och gick sin väg. Jag tog sakta upp bladet som han lämnat i det blöta gräset.
Jag stirrade på lappen i något som kändes som en evighet. Vad menade han med det där? Plötsligt kom jag att tänka på Liams lilla timing förmåga. Hade han vetat att flight åttiofyra skulle krascha? Hade han kunnat stoppa det? Hade han kunnat stoppa min mamma från att bli bränd till aska? Med blandade känslor som exploderade inom mig knölade jag ihop lappen och började kuta mot skolan. Så fort jag var innanför entrén stötte jag på Carla. Det var inte svårt att fatta att det var hon, Lila hade nämligen beskrivit henne ytterst utförligt kvällen innan; långt blont svall, gyllenbrun hy, gröna kattögon och slampiga kläder. Bingo.
”Nämen hej, Afrodite”, sa hon med ett leende. ”Du kommer väl till din audition i eftermiddag?” Jag fejkade ett leende och nickade.
”Skulle inte missa det för allt i världen”, ljög jag.
”Precis vad jag trodde”, sa Carla med ett överlägset flin. ”Vi ses senare då.” Hon gav mig en slängkyss och vände på klacken med Elise och Donna hack i häl. Jag skakade på huvudet åt Carla som vickade på rumpan lite väl mycket där hon gick. Det var bara en tidsfråga innan hon skulle råka välta ut något. Så fort Carla var utom synhåll tog jag upp jakten på Liam igen. Det var riktigt svårt. Vart jag än gick blev jag stoppad av nya ansikten som beklagade sig över gårdagens olycka, som om de verkligen brydde sig. Jag ångrade att jag valt en kort kjol efter allt. Min rödvita kjol lämnade inte mycket till fantasin direkt. Efter en halvtimma hade jag fortfarande inte hittat Liam och när jag gick längs korridoren fick jag höra dagens nionde busvissling. Jag ignorerade dem allihopa, vilket hejarklacksbrudarna var mycket onöjda med. (Det var inte svårt att fatta vilka som var hejarklackstjejerna; de flesta bar kort kjol, precis som jag, och hade långt blont hår. Dessutom skakade de missnöjt på huvudet varje gång jag behandlade trånande killar som luft.) De ville såklart att jag skulle fånga in dem allihopa och göra dem till den lilla klubbens nya offer. Men hallå, hade de aldrig hört talas om att vara svårflirtad? Ibland var det mycket attraktivare än att spela lätt och billig. Okej, oftast var det mycket attraktivare. Typ nio gånger av tio. Jag suckade tungt när klockan närmade sig elva. Snart var det dags för dagens andra lektion. Det var lika bra att jag gav upp. Liam kunde vara vart som helst, jag menar – killen klättrar fan på tak! Så jag gav upp och började vandra till sal fyrahundrasju, där vi skulle ha musik om cirka tjugo minuter. Det tog mig en stund att hitta dit, men när jag väl fann salen kunde jag pusta ut. Jag hade nu cirka en kvart på mig att vara för mig själv och tänka lite. Trodde jag. Det första jag hörde när jag stängde dörren bakom mig var musik. Vacker, melodisk pianomusik. Jag vände mig om och bländades av den vackra scenen. Liam satt böjd ner över den gigantiska flygeln med den svarta luggen för ansiktet. Hans fingrar rörde sig så snabbt och smidigt över pianot att jag knappt hängde med. Om jag inte var det innan, så var jag det nu.
Jag tror jag är kär.
Jag var mållös, hänförd och förtrollad. Wow.
Liam som varit väldigt inne i det han höll på med fick äntligen syn på mig och började genast sluta spela.
”Nej!” protesterade jag lite väl högt. ”Sluta inte spela på grund av mig, jag kan gå…” Liam skakade på huvudet avfärdande och reste på sig. Han började snabbt gå mot den andra utgången.
”Förlåt!” sa jag och han stannade upp med ryggen vänd mot mig. ”Jag skulle inte ha lagt mig i som jag gjorde, det var aldrig meningen att göra dig upprörd...”
Liam såg besvärad ut, plågad och såg inte riktigt ut att veta vad han skulle säga. Hah. Kanske för att han inte kunde säga något. Vad nu det egentligen berodde på.
”Gå inte”, upprepade jag med vädjan i mina ögon. Liam kikade upp på mig under den långa luggen med en förbryllad blick. Kanske han kände sig lika förvirrad som jag? Jag insåg att vi var ensamma i samma rum och det här var ett bra tillfälle att en gång för alla försöka klara ut saker och ting.
”Liam”, sa jag med darrande röst samtidigt som jag tog ett tvekande steg framåt. ”Du måste tycka jag är världens knäppaste brud, och jag känner inte ens igen mig själv som jag beter mig runt dig men…” Liam som börjat gå emot mig stannade upp och såg förbi mig mot dörren som öppnats bakom mig. Jag hann bara vända mig om för att bokstavligen bli överkörd av inspringande elever.
”Oj, förlåt!” utbrast en stor kille från min klass, Deryck (fotbollsspelare såklart). Jag gnuggade min handled jag stött mot golvet när jag gjort ett magplask på grund av Derycks klumpiga armbåge. Milo var snabbt på plats.
”Här, låt mig hjälpa dig upp”, sa han och sträckte ut sin hand åt mig. Jag log vänligt mot Milo och skulle precis fatta hans hand när jag kände två stadiga händer runt min midja som snabbt men varsamt lyfte mig upp på fötterna. Jag vände mig hastigt om och stötte rakt in i Liams bröst. Hans ena hand var fortfarande runt min midja. Jag tittade upp mot hans ansikte och såg att han stirrade på någon. Någon som inte var jag. Jag vände på huvudet men bara lite, för jag ville inte röra mig ur fläcken där jag stod. Jag var alldeles för bekväm i hans famn för att göra något så idiotiskt. Och där stod Milo med rosiga kinder och blixtrande ögon. Maktkampen verkade jämn tills Liams ögon glimmade till och ett stort flin spreds på hans ansikte. Därefter tappade Milo koncentrationen och blinkade. Game over.
Omg, omg, omg! Så himla bra! ^^
helt sjukt bra!! fortsätt med den här bra uppt
helt sjukt bra! fortsätt med den här grymma uppdateringen :D:D:D
OMG , så himla bra , som alltid !! :))
du är sjukt duktig! håller med dem andra, fortsätt med den grymma uppdateringen! :)
Jag är kär i Liam :) bara så du vet ^^
omg skitt bra
du är såå sjukt bra på att skriva!! haha älskar liam i slutet! men jag undrar bara om afrodite ser ut typ som miley på headern?
sååå bra !!!!!!!!!!!!
mer mer mer mer mer :D
AWESOME! :D Du skulle kunnage ut denna som bok, det vet du va? :D
OOOOOOOOOOOMMMMMMMMMGGGG.JAG DÖR.
This is freaking amazing.
LIAM omg. AAAAAHH
l♥ve
SLUTA. ALDRIG.
Okej?
Du är grym! Herregud, man blir så otroligt fast i dina texter, så att man ... man blir helt mållös! Fortsätt med din grymma uppdatering!
en sak är säker, om den där feministklubben hade varit för alla jasmine-fans hade inte Afrodite fått någon inbjudan.
Sååå sjukt bra!!!!!
så sjukt bra! du får skriva snabbare för jag vill läsa mer! :D
Fy fan vad bra!! :D
Håller med dem andra med uppdateringen också!! Ju oftare du laddar upp ju mer kommer man in i berättelsen och bara älskar den!!! ♥ ♥ Du måste ladda upp mer snart :D
OMG! Jag tror jag är kär i Liam!
Jag är beroende av Silver Silense! <3
Omg du är sååå sjukt bra!!!!
Jag blev helt supermegaglad när jag såg att du hade skrivit nytt :D
Det här är liksom ..
jag har läst mååångaaaa böcker i mitt liv,
och jag har typ ett helt bibliotek hemma,
men skulle byta ut alla mina böcker bara jag
fick fortsätta läsa det här !
love it !
Jag kommer inte kunna sova förrän
jag får läsa mer D:
DET ÄR SÅ BRA ATT JAG DÖÖÖR
ramlar ur stolen
DEAD.
x)
jag älskar't ! :D
du r bäst !
när kommer nästa kapitel ut? väntat så läääänge!
Jätte bra! Älskar! :) <3333
kan du inte skriva ett kapitel nu ?
Gud vad jag längtar efter nästa del! Har läst om den säkert sju gånger!
Herregud, du är ju sjukt duktig! :)
Fast jag undrar bara när nästa kapitel kommer?
Oh jävlar, förtrollad av denna berättelsen, ge mig meer! :D
du är fantastisk på att skriva!
wow, novellen är grym!! kan du inte börja skriva igen? :D
OJ.JAG.DOG.JUST.MER.INNAN.JAG.TAR.SJÄLVMORD!:O
Jag har läst alla 5 kapitlena nu! Du är så grymt bra på att skria och kan inte vänta tills du fortsätter skriva! :) <3
Har precis läst igenom kapitlena och det är helt underbart! Till och med bättre än WTB (jag trodde inte ens att det var möjligt...) så snälla fortsätt med denna! Hoppas att det kommer ett kapitel snart!
//Kajsa :D
Jag pallar inte mer, du borde verkligen fortsätta med denna!
Denna berättelse är så underbar!! Du bara måste fortsätta med den!!:D ÄLSKAR DEN!! nu när du är färdig med WTB 1 kan du väl fortsätta på silver silence? Det skulle vara fantastiskt!! Jag tror jag dör om jag inte får fortsättningen :O
Kan man bli kär i en kille man aldrig träffat? Jag tror jag har blivit det. Liam. För under. Alldeles för underbar.
Sättet du skriver på.. Det ger mig rysningar.
SNÄÄÄÄÄÄÄLLA uppdatera !
sjukt bra..
MERMERMERMERMER :D
snällasnällasnällasnälla!!!! UPPDATERA!!!! DEN ÄR SÅ 'UNDERBAR!!! jag kollar denna sidan minst en gång i veckan fast jag vet att du inte uppdaterat på nästan ett år så hoppas jag verkligen att du på något mirakulöst sätt har sett våra kommentarer och börjat skriva igen?!!! hoppas verkligen du uppdaterar!!!
jag är nörd i böcker verkligen din story toppar alla böcker jag har läst mycket bättre än twilight keep up with the good work
e dt bara jag som tkr dt e sorgligt att hon inte längre skriver här!!! :(
woooow I really miss this ♥
varför slutade du, älskar din novell,hittade den idag,läste ut alla 5 kapitel på 1 timme, vill veta vad som händer,kom tbx!!
vart tog hon vägen? hon som skriver alltså
När kommer resten? Har väntat i snart 2 år :(